Desire...

Intressanta funderingar, varför inte titta på Leicas M9 som ju är i fullformat? Nu när du ändå drömmer. Du kan säkert få den i vitt om du så vill, kanske som tilläggsbeställning....

Jag har själv snöat in på mätsökare åtminstone när jag fotar analogt; Bessa och Leica, detta för att det är så roligt. Som ett komplement till allt det digitala. Visst skulle det vara roligt med med en digital Leica. Voigtländers optik är billig och mycket bra, passar mycket bra på digitala Leicor. Du sparar väl cirka 25 000:- om du väljer bort Leicas egan 35 mm till förmån för Voigtländers. Postorder från Los Angeles, tre dagar, fina priser. Du kan få länken om du vill. Jim

Jadå, jag hade länge, länge en Leica M3 (bättre beg) med Canon-objektiv/50:a (originalobjektiven var för dyra) och den hängde med under barnens uppväxt plus färder bland Alpernas tinnar och torn och lappländska vinter- och sommarturer. Ljusmätaren satt i huvudet och för det mesta låg inställningen på liggande 8.

Visst har man taktila minnen av en sådan pjäs. Såldes till en proffsfotograferande vän som samlar på kameror. Numer är det en digital liten pjäs som används. Någonstans på vinden har jag den gamla mörkrumsutrustningen.

Eftersom jag har ett förflutet som journalist så har kameror alltid följt med mig. Bäst minns jag min Flexaret (en tjeckisk tvåögd) som följde mig på mina färder ute i Europa. Det jag har kvar är min farfars gamla 9x12-kamera. Han fotograferade ivrigt från sin järnvägshorisont långt upp i Lappland. Dyrgripen är bilden av min ärade fader - 2 år gammal i sjömansuniform!

Ja, man gör sig ju inte av med en Leica hur som helst. Vad jag glömde skriva var att ridån började fallera och då var det bara att säga tack och farväl. Kvar ligger här en Minolta som aldrig fallerat och med ett 300-objektiv. Fantastisk kamera. Bästa minnet är dock Topcon. Tung och inte så vacker - men linserna! Original 50 och 35. Obeskrivbara i sin lyft. Nästan som att måla på duk. Åter någonting som ödet alltid står i beredskap med. En paddeltur med en vän i Tommarpsån gjorde slut på fröjden. Färdkamraten råkade plumsa den i ån. Han dök efter den och upp kom den, men jag glömde ta ut batteriet...

Ang värde på kameror kan jag rekommendera en botanisering på http://www.lpfoto.se och titta på auktionspriser på analoga kameror, också äldre storformatare. Man förundras över hur priserna varierar beroende på serienumret hos en sliten M2 eller M3, allt från några tusenlappar till över 200 000:-. Själv hittade jag min M2a där med ett ointressant nummer men väl renoverad slutare....

Å andra sidan kan man inta en mer laidback position om man sitter med M8 och Voigtländer.

Jim

Ja Björn, det där hade jag nästan glömt. Men faktum är att jag en gång i tiden kom i kontakt med en gammal fotograffarbror som hade en jättekamera med bälg. Han lärde mig att lägga på det upptagande skiktet (gult om jag minns) som var flytande på glaset i mörkrummet. Jag fick låna hans kamera - och jesses vilken skärpa! Och vilken tid det tog att exponera. Tanken gick till Karl Lärka, fotografen från Dalarna och hans mästerliga och underbara bilder av människorna runtomkring honom.

I Biella nordväst om Turin finns Vittorio Sella-museet. Överallt i Gran Paradisos dalar och höjder hittar man hytter uppkallade efter denne fotograf som tog bilder av berg och natur i Sydamerika, Arktis (om jag minns rätt) i Kaukasus och naturligtvis alperna. Han verkade under slutet av 1800-talet till början av första världskriget.

Han gick omkring med en enorm kamera och många glasplåtar. Förmodligen hade han bärare med sig. I en bok såg jag en bild av Kaukasus. Jag skrev ned till museet och fick svar från en Ludovico Sella - förmodligen ett äldre barnbarn - som skrev med vacker handstil på engelska att det gick bra att beställa bilden som då skulle vara kontaktkopierad från plåten 30x40 cm!

Bilden var alls inte dyr och jag har den kvar som ett minne av en fantastisk fotograf!

Ljusschakt fanns ju på min gamla Flexaret och min första journalisttids Yaschica . Det här var tvåögda kameror modell tyska Rolleiflex och Rolleicord. Anledningen till det här inlägget är helt enkelt en fråga. Hur har man kunnat förbise det du Björn tar upp? På de tvåögda kamerorna liksom Hasselbladskameran fanns fyra "flärpar" som man fällde upp och genast var man obesvärad av infallande ljus. Skulle det verkligen vara så komplicerat att åstadkomma någonting liknande på de moderna kamerorna?

Själv har jag genomsiktssökare också på den Canon vi använder. Det hjälper. Har man inte tid får man väl köra med gamla tiders svart duk över huvudet. Björn, ut nu i verkstan och löd ihop en avtagbar "flärp"!