Show cart
Design & Illustration

Hard wind rolling lesson

Launching for practices

Half past five we launched at the kayak club for a rolling session at sea. Just because it rained so that major roads in southern Skåne were flooded and closed and there was a northwesterly force seven with waves breaking on the shore, my students were not deterred - so it was just to accept the weather and come along.

From the draining culverts in the city canal the water flooded at such force that whitewater technique had to be employed to pass them. The water level was almost a meter higher than normal.

Sofia, who started from scratch with the rolling, had trouble managing the kayak in the wind – force 7 gusting to 8 – but rolled competently in the waves after a very short while. Impressive! She will not accept the common myth among ignorants that rolling is nothing to trust in adverse condition!

Katarina, with a reliable standard roll, wanted to try rolling with forward leaning finish, but unfortunately the wind increased steadily and we had to return after a brief demo and instruction.

You think it is hard to learn rolling? – you should have been there…

Comments

Vilka valkyrjor! Det där hade jag inte vågat mig på. Men det är roligt att så många fler kvinnliga paddlare syns längs kusterna. Jag har för mig att kvinnor i allmänhet har bättre sinne för balans, men det är kanske bara en skröna som min äldre och dominerande syster alltid kört med i den fjärran forntid när vi åkte skidor tillsammans. Hon skulle nog gillat paddling.

Ämnet är minerat – ett felsteg så blir man slagen i huvudet med den samlade genusforskningen – men med viss bävan dristar jag mig till att hålla med om din hypotes (baserat på ett mycket enkelt fysikalisk faktum: kvinnor är generellt kortare vilket tillsammans med att tyngdpunkten finns lägre i kroppen ger en lägre metacenterhöjd (fartygsterm för vertikala avståndet mellan tyngdpunkten och flytcentrum) och påtagligt större stabilitet, både initialt och sekundärt) – och dessutom spä på med att det är generellt lättare att lära tjejer rolla än killar (en erfarenhet – till skillnad från resten av den här kommentaren som är rena spekulationer).

Till detta senare kan jag (helt ovetenskapligt) tänka mig en eller flera av följande orsaker:

1. balansresonemanget enligt ovan,

2. att tjejer oftast inte är lika övertygade om att resultat nås med rå styrka, utan är inte främmande för att försöka med lite finess,

3. att fler tjejer än killar har sysslat med dans, yoga, ridning etc som för med sig ett kroppsmedvetande som kommer synnerligen väl till pass för att rolla,

4. att förhållandet mellan den egna kompetensen och uppfattningen om den egna kompetensen inte sällan är lite mera realistisk hos tjejer – vilket i bästa fall kan innebära en aningen större benägenhet att lyssna till goda råd.

Självklart handlar det om överlappande mängder, men den lilla del som skiljer ger tjejer i stort ett litet övertag.

Var det inte derek Hutchinson som sa att kvinor hadde ofta bättre kropp för paddling en män.Dom har många gånger en päronformad rumpa,så dom sitter på vikten,och vi andra har den högre upp?

Jo, vi är nog överens: Derek, Robert och jag – jag fegade lite med klarspråket måhända...

Det känns skönt att veta att det är för min rumpa som jag sitter säkert i kajaken. :-)

Jag kommer att vicka extra stolt på den några dagar framåt, nu när jag vet att det är den som kan göra mig till en bättre paddlare. :-)

Tack Björn, för en härlig tur i torsdags.

Ja, det är en materialsport - och visst är det lite synd om oss som måste kompensera vår bristfälliga anatomi med att ständigt bygga eller köpa nya kajaker!

Ja, precis det Björn skriver om kroppskonstitution har jag läst tidigare. Så min kära syster hade nog inte så fel. Jag har ett äldre och yngre barnbarn som rider. Jag vet inte vad det är som gör att flickor är så förtjusta i hästar, men jag ska fråga Britta nästa gång. Tillsammans med det äldre barnbarnet - som rider - kom vi förbi ett stall utanför Tomelilla. En ofantlig häst tornade upp sig på planen - en Shrier(rätt stavat?)-häst förkunnade Karna. Den liknade en sån där häst som skämttecknare (Bertila) ritar. Enormt långa ben så man får nog använda stege för att sätta sig i sadeln. Mycket konstigt.

Det var förresten detta barnbarn som körde och hon var den första att skaffa sig körkort. Hon kör verkligen bra. Min dotter berättade - när barnbarnet skulle övningsköra - att det var precis som om hon satte sig vid tömmarna/tyglarna när hon slog sig ned vid ratten. En tjej som rider tar kommandot direkt, tydligen. Och det stämmer nog med paddlingen också.

Ok, måste nästan kommentera jag också, nu när man är med på bild och allt!

Tack igen, först och främst, Björn för en givande och rolig lektion. Det är inte med vem som helst man skulle ge sig ut för att försöka lära sig rolla i 15m/s, det ska du veta. Komplimangerna haglar... Jag ser fram emot nästa gång, så får vi se om jag kan göra nått åt din axel i utbyte!

Jag läste en numer avstängd site som handlade om Erik, en dansk byggare som följt Björns ritningar och anvisningar. Det som intresserade mig var diskussionen om att få kajaken att hålla en rät kurs. Roder kan man ju ha, men som Björn alltid sagt: ju mindre detaljer, ju mindre krångel. En liten fen undertill... Jag har en eskimåvariant som använts från och till, spänns fast med smala nylonsnören på däck.

Min senaste kajak är alltså den Igdlorssuit som jag byggde om ett par gånger. Till den har jag ingen annan styrning än den min kropp tillåter. Jag kantar, ev ett längre glidande tag med paddeln etc. Om jag inte tittar på vågorna och känner av vinden vill den gärna vrida sig, men den är ändå väldigt lätt att få på rätt kurs. Har jag samma kraft i vänster och höger paddeltag så går den rakt, oavsett vågor - från sidan, snett bakifrån eller framifrån. Kölen har mycket "rocker" så den är också lätt att svänga.

Det skulle vara intressant att höra Björn om någonting som är så fundamentalt. Lär man sig helt enkelt att hålla kurs genom ren erfarenhet, mycket paddlande?

Avvägningen mellan kursstabilitet och manöverbarhet är inte självklar. Varje paddlare har sin uppfattning om en balanserad kompromiss. Generellt vill nybörjare ha stor kursstabilitet, vilket är fullt begripligt – utan fungerande paddelteknik vinglar en lättmanövrerad kajak som en simmande snok. Detta leder till att de flesta köpekajaker är onödigt kursstabila – enligt min smak.

Men det vi kallar kursstabilitet är egentligen avsaknad av manöverbarhet, precis som mörker är avsaknad av ljus och kyla är avsaknad av värme. Man kan inte addera kursstabilitet, man kan bara beröva kajaken manöverbarhet. För att då kunna kontrollera en sålunda handikappad kajaken krävs antingen skarpa slag och bra slutstyvhet eller ett roder. Det tilltalande med rodret ur kundens synvinkel är att det inte kräver någon paddelkompetens, ur säljarens att det är merförsäljning.

En nybörjare som börjar paddla en lättmanöverad kajak kommer sannolikt att vingla rätt rejält de första paddeltagen, men efter ganska kort tid går kajaken rakt. Paddeltagen har blivit medvetna, och kan varieras mellan driv, gir och stöd efter behov – och det har skett utan att några begränsande ingrepp i skrovformen.

För att återknyta till Henris diskussion: Grönlandskajaker är normalt mycket lättmanövrerade. En flyende säls krumbukter i kombination med att det bara går att kasta harpunen i kajakens längslinje utan att välta krävde snabb manövrering. När gevär, i form av klumpiga mynningsladdarna, dök upp på Grönland försågs kajakerna med vad som i några beskrivningar kallats "roder", men som bestod av en enkel fena som med skinnremmar surrades fast under aktern. Fenan höll kajaken på kurs tills geväret hunnit avfyras.

Fenan var hydrodynamiskt intressant. Den hade normalt ett stort runt hål som upptog ca en tredjedel av ytan. Det innebär att i låg eller ingen fart gick det ändå ganska lätt att vrida kajaken utan att fenan bromsade så mycket, men i högre fart ”fyllde laminärströmningen igen” hålet och fenan fungerade som om hålet inte fanns.

En annan aspekt på kursstabilitet-manöverbarhet är upplovning i sidvind. En kursstabil kajak lovar inte upp lika snabbt, men är besvärlig att få tillbaka på kurs. En manöverbar lovar upp snabbare och mer men är lätt att få tillbaka på kurs. Därför föredrar ovana paddlare normalt en kursstabil kajak – upplovningen fixar man med roder eller betraktar som något nödvändigt ont. Vana paddlare klarar sig ofta bäst med bra manöverbarhet och uppmärksamhet på vind och vågor.

Resonemanget ovan gäller främst havskajaker – inte tävlingskajaker, som tveklöst är snabbare med stor kursstabilitet och roder, och forskajaker som är hopplösa på slätvatten, med eller utan.

På några av mina ritningar (Smart, Kavat, Nomad) finns en fast skädda ritad som standard. Några byggare har inte insett att den hör till konstruktionen utan sett den som extrautrustning – och som en följd har det fällts kommentarer om dålig kursstabilitet och därav föranleden diskussion om hur man håller kursen.

Intressant det där med hålet i fenan, jag har funderat över det tidigare och trodde det var ett sätt att få ned vikt, men givetvis är det betydelselöst för en sådan liten sak. I Petersens böcker finns beskrivningar på sådana fenor/skäddor. Min har en intrikat borrningsstruktur mot fästet. Jag hade inte klarat det själv om inte min vän Rickard - en fin konstnär i närheten - hade fixat hålen.

Men som sagt, jag har bara använt denna fina skädda några gånger. Jag har funnit det enklast att inte ha någonting alls under kölen. Som du Björn skriver - uppmärksamhet mot vind och vågor och en fortsatt envis träning i det fundamentala är nog det riktigaste. Framförallt är det väl utmanande, ja nästan närmar sig ett slags konst, att lära sig säkert och i alla väder paddla en kajak. Bara erfarenheten och som sagt uppmärksamheten vid varje tur - och det bör man göra ofta - ger lärdom. Det är nog detta som för mig ger fortsatt tjusning i paddlandet. Kanske mer detta än långa utflykter bland vackra skärgårdar...

Post a comment