Show cart
Design & Illustration

Ambitiöst paddeltest

I senaste Padling (3-2006) presenteras resultatet av en stor paddeltest (pdf 648 kb) med 33 olika paddlar. Testen är ambitiöst upplagd och bedömer/mäter och poängsätter: känslan under ett paddeltag, acceleration, retardation (bromstag), toppfart, verkningsgrad, wobblingstendenser, stödtag, komfort, belastning på senor och muskler, lämplighet för surf, vikt, bladyta, skaftets styvhet, paddelupplevelse och pris.

Sedan räknas totalpoängen ihop och vinnare utses, uppdelade i klassiska paddlar under 1500:-, mellan 1500 och 3000:- och över 3000:- samt vingpaddlar under respektive över 3000:-.

paddeltest

Det finns en del argument jag inte ställer upp på i motiveringarna – men säg den test som det inte går att kritisera – som att poängen för fart och acceleration råkar bli linjärt proportionell mot bladytan. Man paddlar alltså snabbare ju större blad man har? Så fungerar det inte i min värld (någon som är förvånad?).

Ett linjärt förhållande mellan dessa storheten förligger, så vitt jag förstår bara i två fall: 1. paddlaren har en så fundamentalt usel teknik att farten av det skälet blir en funktion av storleken på det passiva mothållet i vattnet, och 2. paddlaren är en sådan formidabel muskelknutte att han/hon förmår dra ett gigantiskt blad genom vattnet utan att frekvensen sjunker – och i båda fallen att farten ligger en bit under skrovfarten.

Att accelerationen blir bättre med stora blad är ännu mer ägnat att förvåna. Här ser jag snarare motsatsen: stora blad är som hög växel på en cykel – fungerar bra i fart men bedrövliga att accelerera med. Vingpaddlars effektivitet i hög fart genom suveränt grepp i vattnet är odiskutabel – men av precis samma skäl är acceleration är inte vingpaddelns styrka.

Men testen havererar totalt för mig när jag upptäcker att en grönlandspaddel har smugit sig in i den klassiska gruppen – och till min förvåning läser att toppfarten med denna är 5,2 knop – testets lägsta siffra. När samma testpaddlare når 6,1 knop med Biltemas orange plastpaddel för 179:- (som får bottenpoäng för wobbling) drar jag öronen åt mig. När grönlandspaddeln fortsättningsvis får bottenpoäng även för acceleration, stödtag och lämplighet för surf är det bara att förpassa tidningen till pappersinsamlingen.

En tiding som ”seriöst” testar en paddel som de uppenbarligen inte anar hur man använder, förtjänar inte att bli trodda på resten av bedömningarna heller. Att sedan den grönlandspaddel de testar är tillfälligt lånad av en redaktionen närstående paddlare som byggt den själv på en kurs i paddelbygge, kan möjligen förklara att den inte passat alla i testgruppen – men inte stärker det förtroendet för testet och testarna. Om man nu ville ha med en grönlandspaddel, kunde man inte lånat en av Martin Nissen till exempel?

Med tanke på den storm som Gordon Brown orsakade i USA med sitt lite tanklösa yttrande om att grönlandspaddlar wobblar, kan nog ansvarige utgivaren vara glad att Padling den utkommer på ett litet perifert språk.

Den som på jakt efter en prisvärd standardpaddel eller vingpaddel kan säkert få viss hjälp av även den här testen – men en god portion kritiskt tänkande rekommenderas för att sortera bland poängen och slutsatserna. Och framför allt: läs hela texten, inte bara slutpoängen...

Comments

Njae fast snabbare vill man ju gärna vara, får väl ta en sväng till Biltema i allafullafall ;-)

Jo det är den vanliga uppfattningen man hör att inte GP funkar i surf och dåligt med stöd tag och vobblar,Jag har ialla fall lyckats övertyga ett par stycken att så inte är fallet.

Testen är i alla fall lite bättre än den långa listan (såkallad guide) i senaste numret av svenska paddling. Alla tester måste läsas kritiskt.

Ett stort problem med tester generellt är att det aldrig går att hitta rättvisa förhållanden. Varje utsaga gäller bara just den personen och i just de förhållandena. Det är till exempel inte lätt att hitta paddlare som är precis lika duktiga på grönlandspaddel, standardapaddel och vingpaddel.

Tänk om tidningen hade bett mig genomgföra en paddeltest. Efter noggranna testpaddlingar i min Black Pearl hade jag ärligt kunnat redovisa ett häpnadsväckande resultat: grönlandspaddeln är överlägset snabbast, därefter standardpaddeln, och på en ohotad jumboplats: vingpaddeln - patetiskt långsam. Jag hade även kunnat säkerställa resultaten vetenskapligt genom att be några duktiga paddlare (Sten E Karlsson, Magnus Åström, Bengt Tydén, Henri Högberg m fl) repetera försöken.

Att resultatet skulle bero på att 1. jag inte kan använda en vingpaddel i närheten av sin kapacitet men har kommit långt med att pressa maximala prestanda ur en grönlandspaddel, och 2. att jag skulle få använda en hel del av energin till att hålla balansen med en vingpaddel, skulle förmodligen inte alla läsare av testen inse. Det hade kunnat framgå av en förklarande fotnot, men eftersom en sådan också hade meddelat att hela testen saknar mening, hade den sannolikt aldrig publicerats.

Nu kommer testvinnarna att marknadsföras hårt som ”testvinnaren i Nordens största paddeltest”, med några väl valda lösryckta citat ur motiveringen – mycket få kommer att gå tillbaka till originaltexten för att kolla varför. Det är i och för sig inget stort problem, eftersom testvinnare mycket sällan är ”dåliga” paddlar – däremot kan det för varje potentiell köpare, med sin kompetens och paddelvanor, finnas lägre rankade paddlar som hade passat bättre.

Intressanta blir tester först när man jämför ett antal tester i olika tidningar och länder sinsemellan. De paddlar som genomgående ligger högt har sannolikt generella kvaliteer som gör dem till bra köp, medan paddlar med stor spridning troligen är mycket speciella och med ett smalt användningsområde.

Så intressant Björn och visst kan allt detta diskuteras trots att allt ges en vinkling, eller rättare man ser tydligt oförståelsen inför ett ursprungligt redskaps användbarhet. Av en händelse ramlade jag in på en amerikans vidare syftning på en kajaks linjer. Han kommer efter diverse uträkningar på att ursprunget kommer så nära eller är så exakt vid den slutpunkt alla moderna uträkningar stämmer. Det går inte att skapa en fortsättning som skulle vara en bättre, snabbare, säkrare o s v kajak.

Tron att vår tid med alla instrument i alla avseenden skulle vara överlägsen tror jag bör tas med en nypa salt. Det är aldrig fel att tänka vidare, men jag tror inte vi ska glömma att alla flytetyg och dess redskap över hela jorden är evolutionära skapelser. "Människan har alltid varit teknisk". Den enkla paddel jag använder fungerar bra för mig i mina händer. Vad jag mest av allt tycker om är att jag kan använda den på så många sätt - låta händerna glida över skaftet och få bladet kort eller långt eller hur jag vill ha det. På så sätt ett multiinstrument med en räcka användbarheter.

Förekommer en del faktafel också. Ett exempel: Jämförelsen vingpaddlar, VKV ving skulle väga 1000g, och Bracsa IV 691! JAg har båda, och VKV ving väger klart under 1000g. Skulle tro att VKV överdriver lite i sina fakta med 850g. BracsaIV delbar väger klart över 691!

Problemet är väl snarast att var och har en egen referens? Jag har paddlat endel plattpaddel och vingpaddel. Kör jag ett pass med plattpaddel upplevs den inte som wobblig, men kör jag först med vinge och sedan går över till plattpaddel under samma pass känns plattpaddeln mycket wobblig. Paddeldraget är annorlunda med vinge och den ger ett annat stöd. Återgår jag till plattpaddel saknar jag det stödet och paddel fladdrar. Tycker att det mest är en vanesak.

Det går att dra en parallell med kanoter med stor och liten sittbrunn. De som är vana med stor sittbrunn tycker att en liten sittbrunn med benstöd förhindrar paddlingseffektiviteten och känner sig väldigt låsta. De som är vana med liten sittbrunn och tajt sittställning sitter mest och skakar och letar efter benstöd i en stor sittbrunn. Därför är det i mina ögon ganska korkat att försöka utse en vinnare.

Självklar ger störst yta mest acceleration och stöd, men det betyder inte att största paddeln är bäst för mig.

Ja Henri! Vilka fantastiskt spännande, fascinerande och enkla redskap det finns, som följt människan i sekler.

Ta en vanlig simpel blyertspenna till exempel - en häpnadsväckande paradox. Den är alltid klar att använda - behöver inte skyddas mot uttorkning med huv eller skyddsmenanism - och fungerar lika bra efter att ha legat undanstoppad i decennier. Blyertsstrecket håller sig kvar på papper längre än även arkivbeständigt bläck - tusentals år - det står emot mekanisk nötning, tål väder och vind, vatten och UV-strålning. Trots beständigheten räcker ett par drag med ett radergummi för att ta bort alla spår från pappersytan. Den rinner inte, lämnar inga plumpar, fläckar inte ner, har inga problem med spretande fiberspetsar, läckande bläckpatroner eller strulande frammatningsmekanismer. Vilken modern skrivmanick klarar den listan?

Börjar man fundera finns det gott om exempel på enkla redskap som omärkligt gör sitt jobb i generation efter generation - så perfekt utvecklade att det inte finns mer att utveckla. Böcker, papper, potatisskalare, kniv, sked och gaffel, nål och tråd, fogsvans, stämjärn, krattor, spadar, stearinljus med mera - och för mig hör även grönländska paddlar hit.

Vad kan modern teknologi tillföra? Komplikation, tjusig grafik, varumärkesexklusivitet? Eller lågpris från barnarbetare i någon sweatshop i Asien...

Alla vet: det var bättre förr, ju förr desto bättre... (Handen på hjärtat - visst använder ni toppmodern teknologi, med stor belåtenhet, varje dag?)

Eller är det okey om det just finns en massa olika bättre? Eller att det rentav inte är så viktigt att bevisa sitt bättre på valt sätt, det räcker att trivas, att lockas?

Men visst roas jag av väldigt mycket av evighetsgamla väl fungerande lösningar men även av de fräckaste nyaste. För mig är det inte antingen-eller, det är både-och.

Pryltester suger oftast! Den stora nyttan är ofta att mycket är med, men knappast det tafliga försöket att utvärdera.

”Självklar ger störst yta mest acceleration och stöd, men det betyder inte att största paddeln är bäst för mig.”

Det där beriper jag inte, Erik. För mig är det ungefär som att säga att ”självklart ger högsta växeln på cykeln bäst acceleration”. Men man startar i en låg växel för att växla upp upp efterhand som farten ökar. Min uppfattning och erfarenhet är att ett litet blad accelererar bättre genom att det medger högre frekvens från start. Det trodde jag var helt okontroversiellt?

Stöd är lite mer komplicerat. Om man bara maskinmässigt mäter motståndet i vattnet, dvs bortser från att använda paddeln som en paddel, gäller naturligtvis att större yta ger större motstånd. Men då utnyttjar man bara den projicerade ytan (dvs skuggan av paddelbladet om man håller upp det i solen framför en vägg). En vingpaddel hade då fått en mindre yta än den som redovisas i testen, genom att en del av ytan är ”invikt” pga vingformen. En vingpaddels effektiva yta ”syns” bara när paddel förs korrekt genom vattnet och genererar en ”virtuell” yta som är större än skuggan.

För mycket fokus på ytan bygger också på en missuppfattning av ett stödtag. Ett stödtag är inte ett passivt mothåll i vattnet (detta förklaras också i testet) – det är ett snabbt korrigeringstag där bladytan inte är speciellt kritisk. Alla paddlar ger bra stöd om de trycks eller dras genom vattnet på tvären (däremot uppfattas naturligtvis ett litet blad som sämre om man är van vid ett stort – men det är en helt annan sak). Håller man paddeln stilla sjunker även de största bladen. Behöver man stöd under längre tid måste man börja skapa lyftkraft genom att röra paddelbladet fram och tillbaka – utom för grönlandspaddeln där bladets flytkraft ofta räcker, och för vingpaddeln som bara genererar lyft i ena riktningen. Med rörelsen kommer också andra faktorer in: platta blad är enkla att få stöd med, kupiga blad är mera beroende av att vinklas rätt under draget, vingpaddeln svårast av alla (är det därför man i testet avstår från att bedöma denna egenskap för vingpaddlar?).

För surf kommenterar testgruppen att raka blad utan kupning fungerar bäst, men lyckas ändå uppenbarligen inte att få den rakaste och minst kupiga av dem alla att fungera tillfredsställande.

Ifall vi har två lika långa paddlar men olika grepp, kommer den med sämre grepp ge mindre verkninsgrad. Med högre frekvens får vi mer lufttid och sämre verkningsgrad. Däremot kan paddeln med sämre grepp, minska risken för mjölksyra/överbelastning och därför kan en distanspaddlare uppskatta det sämre greppet.

Det är även vanesak hur man accelererar. Jag har sett de som tränar maximal grepp och vattentid i starter och får bättre acceleration på sin kanot än de som vevar på med korta tag och högre frekvens.

Det där med stödtag är också samma sak som med sittbrunnsstorlekar. Olika typer av stödtag tas. De som använder vingpaddel brukar vara intresserade av fart och därför är stödtag mest intressesant med fart genom vattenet, inte stillaliggande. Dvs jag paddlar och vinglar till och kör lågt stöd med bladets yttersida mot vattenytan.

Hur de har gjort testen har jag inte en aning om, utan kan bara åter konstatera att folk använder kanoter och paddlar på olika sätt och därför finns olika meningar om vad som är bäst.

Den grönländska paddelns finess (för mig är bäst att tillägga) är att jag aldrig någonsin känner mig ansträngd. Jag trycker den genom vattnet och vrider överkroppen, vill jag öka farten ökar jag bara hastigheten på paddelföringen. Men jag vill tillägga att jag har väldigt liten erfarenhet av andra paddlar, dessutom känner jag ingen längtan efter sådant som jag inte kan tillverka själv.

Blyertspennan är intressant, Björn, var inte vår käre Thoreau tillverkare av sådana - därtill ledd av sin fader?

Liggande i sängen finner jag naturligtvis att en blyertspenna med mjukt och lagom svärtande stift är suverän vid anteckningar (mina idéer i skrivandet kommer i all hast vid läggdags) där fungerar inte någon bläckpenna, om inte rymdkillarnas gasdrivna historier finns att tillgå.

Amerikanen Walter Ong, sufflerad av en svensk professor i ämnet, antyder att konsten att skriva och läsa skulle vara borta om 50-75 år! Jag skrev en bit om det och förkunnade att en tillräckligt stark elektromagnet skulle kunna utradera allt elektroniskt lagrat om man nu verkligen på allvar tror att det tryckta eller skrivande ordet skulle vara på upphällningen. Och för ett par dagar sen fick jag ett fullkomligt fantastiskt handskrivet brev från en kusin i USA. Lyckligtvis hade han mail-adress och vida den kontaken förkunnade jag att hans brev var en "state of art" och att jag funderade på att rama in det.

I handen håller jag en bok från 1876 med Anna Maria Lenngrens dikter. I antikvariatet har jag en serie böcker om en fransk ädlings liv, de Bèthune, böckerna är utgivna tidigt 1770-tal. Men fullt läsbara för den som kan franska och således tryckta långt före Gustaf III:s ovarsamma död. Inom parentes en av de mest kulturella och vittfamnande kungar vi någonsin haft.

Nej, ett kraftfullt hurra för grönlandspaddeln och blyertspennan - och den tryckta boken!

"I senaste Padling (3-2006)..." ??? Beror det på den i tidigare tråd omtalade postgången? ;-)

Och ett kraftfullt hurra för det som skapat möjligheterna till internetbaserad kommunikation (så att vi kan lära oss av varandra), och ett hurra för plastindustrin som gör att vi många av oss har vattentäta kläder och tält och ett plastskal utanför trästommen, och ett hurra för transport- och logistikindustrin så att vår globala värld möjliggör direktupplevelser på annan ort samt import av spännande nya, gamla och oavsett detta helt vettiga lösningar från när och fjärran. Och ett hurra för alla de hundratals böcker som jag har haft råd att köpa tack vare moderna produktionsmetoder. Hurra! :)

(Inom parantes; jag är inte helt övertygad i mitt hurrande här ovan, jag har en djup oro för "miljön"... Men det är en helt annan tanke, i en helt annan tråd.)

Henri, det är en av mina farhågor också. När forskare om 500 år (om det finns kvar forskare då) undersöker vår tid och upptäcker att det inte finns några skrivna urkunder – böckernas trähaltiga papper har disintegrerats, allt elektronisk information inklusive musik och bilder är oåtkomlig (finns varken hård- eller mjukvara för att tolka de primitiva ettorna och nollorna), alla utskrifter från skrivare och anteckningar med fiberspetspennor har bleknat bort i papprets kemikalier – kommer de att dra slutsatsen att civilisationen gick in i väggen, tappade förmågan att kommunicera. Dessa forskare kan i original ta del av Ciceros tankar ett par hundra år BC, vad Hildegaard av Bingen och Dante berättade, vad Stringberg skrev till och om sin vänner (med postgång två gångar om dagen inklusive lördagar), vad Thoreau hade att meddela sina vänner bland Concordtrancendentalisterna – men från senare delen av 1900-hundratalet är det tomt – en andra mörk Medeltid, mycket mörkare än den första.

Roger, stryk "senaste": Det tycks ha varit en återuppstånden test från ett av förra årets nummer – återaktualiserad av VKV:s norska agent. Ledsen att jag missade det – jag trillade alltså dit på just den marknadshype som jag raljerade kring ett par inlägg längre upp :-)

Patric, låt mig instämma i hurrandet, några av förslagen tämligen helhjärtat, andra med viss reservation. Men ändå: mycket av det nya fräcka klarar sin egen marknadsföring – på egna meriter, på nyhetens behag eller med benäget bistånd av reklambyråer och marknadsavdelningar. De enkla lite föraktade trotjänarna däremot, som gör sitt jobb i det tysta utan hypat pimpande från livsstilsmagasinen, bloggarna och TV-sofforna, kan behöva lite uppmärksamhet då och då...

Tillägg apropå Henris amerikanska brev. För ett antal år sedan höll jag på med ett kalligrafijobb, textade diplom med bambu- och stålpennor, kinesiskt tusch rivet på en rivsten och vackert handgjort papper. Samtidigt förhandlade jag om en utställning på ett galleri i Halmstad och skrev ett brev med mina villkor och önskemål, naturligtvis med kalligrafipennorna och på en bit diplompapper (jag behöver träna en del för att få igång handens och ögats säkerhet inför sådana jobb). När jag mer än 15 år senare hälsade på i galleriet var den gamle ägaren pensionerad – men mitt brev satt fortfarande på väggen på kontoret – inramat.

Talade för några dagar sen med konstnären Bo Hultén som bor med Esperöds arb oretum in på knutarna - en vänförening har hand om parken - om bilderna i Kungagraven. All expertis är överens om att dessa bilder är för briljanta för att vara gjorda av en inhemsk kultur så lång före Kr födelse. Själv tror Bo att det är sjöburna fenicier som åstadkommit bilderna. De är oerhört mkt mer avancerade i bildspråket än t ex Tanumsristningarna. Han berättade också att den ursprungliga kungagravens stenar var precis så stora att en människofamn kunde omsluta dem för att bära dem till plats.

Ja, jag tror att vi lever i en riskkultur. När jag funderat på Kungagravens bilder och såg och läste om Aratta, de sumeriska sagornas kungadöme (floden Halil i Södra Iran blottade en 5 000-årig civilisation) kom rubriken självvald till min artikel "Det Aratta du glömde" apropå Walter Ong. Ty vad hittade man längst in i resterna av ett tempel? Ett urgammalt alfabet ristat på tegel!

Som jag skrev - "litet fett, litet sot, en spetsad träpinne, ett lämpligt underlag, tid och plats och du kan skriva ditt livs historia!"

Vad är det egentligen som gör att en kalligrafisk upplevelse fyller mig så mycket tillfredsställelse förutom innehållet? Skönheten i picturen förstås. En konstart i sig. Förutom den ursprungliga tanken att det var en grekisk furste som hette Kadmos som skapade alfabetet - och ur alfabetet steg soldater med vassa spjut. Generalen kunde plötsligt stå bakom sin här.

Visst har grönlandspaddeln utvecklats under en lång tid. Resultatet har blivit en välfungerande paddel men den har utvecklats med de begränsningar som teknik och material sätter. Det finns säkert möjligheter för grönlandspaddeln att utvecklas vidare med nytt material som t.ex. kevlar och glasfiber. Det finns inget som säger att grönlandspaddeln har nått sitt optimum idag. Det kommer säkert att marknadsföras nya varianter som har vissa fördelar gentemot den traditionella "träpinnen”. Själv använder jag med glädje en hemsnickrad grönlandspaddel. Jag inbillar mig att Eskimåerna var mindre traditionella och teknikfientliga än vissa av ovanstående kommentarer. Hade de inte prövat nya varianter av paddeln så hade den inte utvecklats till vad den är idag.

mvh. Henrik

Visst har människans redskap i alla kulturer utvecklats genom experimentlust och en odogmatisk inställning, det tror jag ingen förnekar. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg: många av de produkter som finns runt om oss har nog nått ett optimum. Ta blyertspennan t ex. På vad sätt har hundra år av teknisk utveckling gjort den bättre. Stiftpennor behöver inte vässas – en eftergift för lättja till priset av förlorad enkelhet, högre kostnad och beroende av att industrin förser oss med precisionstillverkade stift med rätt diameter? Eller en bok. På vad sätt har nya material och metoder utvecklat boken? Visst har trähaltigt papper, förenklade tryckmetoder och limmad rygg inneburit att fler har råd att köpa böcker. Men fortfarande är det infärgade typer som avsätter färg på vanligt papper - ingen polymerteknik, keramer, kolfiber, titan, ingen space-age-teknik.

När det gäller paddlar och kajaker är eskimåerna odogmatiska. Det finns kajaker med plåtförstärkningar, liksom kajaker som är spikade eller skruvade istället för surrade. Sälskinnen har för länge sedan ersatts, först av lin och bomull, numera oftast av nylonväv och syntetfärg. Under tuiliqen sitter inte sällan en torrdräkt. Det finns paddlar med plåtskoning eller plastlister istället för benkanter.

Flera tillverkare i USA/Kanada (mest kända är Superior Kayaks) gör grönlandspaddlar i kolfiber på skumkärna som har blivit populära bland grönlandspaddlare världen över. Men är de bättre? Två reflektioner kommer spontant. Plus för att de är lättare än motsvarande träpaddel – minus för att de har mindre friktion i skaftet och är svåra att hålla med vantar (framför allt sälskinnsvantar som blir hala). De är också ömtåliga och svåra att reparera utan tillgång till upppvärmd lokal och moderna kemikalier och de kostar 2500-3000:- istället för 0:- och ett par timmars jobb. Den andra reflektionen är att de kolfiberpaddlar som verkligen fungerar, kopierar den ursprungliga formen totalt. De experiment som gjorts för att utveckla formen (eskimåblad med vingprofil till exempel) har visat sig oanvändbara för grönlandspaddling och får nöja sig med en viss försäljning som kul alternativ till standardpaddlar.

En grönlandspaddel är en grönlandspaddel genom sin form och användning – materialvalet är i sammanhanget en bisak. Kommer det ett bättre material än trä, skulle jag inte tveka ett ögonblick. Men trä är starkare i förhållande till vikten än alla andra konstruktionsmaterial, inklusive kolfiber, kevlar, stål, aluminium, keramer etc och har betydligt bättre långtidshållbarhet. Som en träforskare skrev för några år sedan: hade trä uppfunnits idag hade ett formidabelt patentkrig utbrutit, vinnaren hade blivit världens rikaste företag, trä hade blivit ett högstatusmaterial med skyhöga priser och begränsad tillgång.

Det hör till att bli beskylld för teknikfientlighet när man vågar tvivla på att utvecklingen alltid går framåt, att varje ny generation per automatik är snabbare, smartare och sundare än den föregående eller att den senaste prylarna på marknaden självklart är bättre än den som presenterades i fjol och att de multinationella industrikomplexen har något annat för ögonen än sina kunders bästa.

Okej, jag är en (förhoppningsvis) framsynt bromskloss. Jag förbehåller mig rätten att dra nytta av allt som jag ser som genuina framsteg - och utan att skämmas baktala allt som jag tycker luktar försämringar som prackas på oss med massiv marknadsföring och dubiösa bevekelsegrunder.

Och det gillar jag Björn. Det framsynta bromsandet. De klokt formulerade orden (nä, jag fattade inte accelerationsmetaforen). Det händer att jag osäkrar vapnen när jag "ser" missionerandet (jag skramlar lite, månne med hjälp av mina tomma tunnor), vem som helsts frälsning är jag oftast geniunt glad över. Tunnorna mina står kanske i glashus - jag kastar inget. Eller mer om ödmjukheten kring "ser"; “Huru ser du ett grand i din broders öga, och varder icke varse en bjälke i ditt eget öga”. Jo, det må vara så. Tre fingrar pekar mot mig.

Vad tusan menar jag? Kanske; måste det vara så polemiskt, så "rationellt"? Räcker det inte med att det är djupt personligt? Så som att en god bok huvudsakligen är en upplevelse, inte ett argument.

Dessutom: om vi ständigt skall bråka med pendeln, med modet, med det senaste... då får vi ingen frid. Hellre att vi tar minnet av vår upplevelse och far iväg igen. Mot horistonten... en genuin skapelse, en genuin upplevelse. :)

Åter till paddelfrågorna. Jag tog in min första gjorda paddel av gran, definitivt inget mästerverk, men nu vägde jag den på hushållsvåren - 724 gram! Den har alltid känts lätt och egentligen hade jag velat haft den längre än det kroppsriktiga måttet. Hur som helst och följande Björns tankar - vad är det för fel med trä? Varför konstra till någonting som känns så genuint, som vi vet så mycket om, som vi omges av, som vi lärt oss som barn? Åtminstone vi som kommer norrifrån och vet vad en storskog är. Undrar förresten hur veden från en lappländsk gran skulle vara... Jag har också gjort en paddel av tjurved. Som ni vet finns det ingen vettig riktning på veden så man får nästan mejsla sig fram. Tung, ja. Stark. Ja!

Med risk att bli misstänkt även för paranoja vågar jag föreslå att det kan finnas andra bevekelsegrunder för tillverkningsindustrin att introducera nya material och metoder än omtanke om konsumenterna. Låga tillverkningskostnader kan innebär både marknadsföringsfördelar och företagsekonomiska vinster och kan ibland få motivera rätt uppenbara försämringar av produkter och tjänster. Exklusiva och svåranvända material eller en komplicerad tillverkningsmetod kan - alldeles bortsett från om det tillför värde till produkten eller ej - innebära status som går att omvandla till konkurrensfördelar samtidigt som det tvingar de flesta gör-det-självare att lämna walk-over.

Men det finns tendenser inom modern konsumtionsteori som ser en större lyhördhet inför konsumenternas kreativitet som en oundviklig process för framtidens industri och handel. Det skulle måhända minska den uppenbara assymetrin en liten aning. Fan tro´t.

Inte är det lätt att skilja betydelsefulla framsteg från pseudopåhitt. Båda presenteras med pukor och trumpeter – de senare möjligen en aning mer hysteriskt. Det är som med medias aprilskämt – man får försöka lära sig koden…

Uschiamej vilka teorier/tendenser. Det där skulle min saligen bortgångne farbror Gunnar hört, han som blev färdigutbildad skräddarmästare precis när konfektionen kom igång. Och gissa vad han fick göra resten av sitt yrkesliv?

Trä eller glas? Det är frågan – det har varit många kloka inlägg här ovan. Jag tror nog att en välgjord träpaddel är bättre än en glaspaddel. ( vet inte har ej prövat glas GP) Visst finns det säkert andra bevekelsegrunder än konsumentnytta bakom materielindustrins lanseringar av allehanda prylar. Men material (o)utvecklingen av kajaker, paddlar osv är nog en förklaring till kajaksportens stora tillväxt i Sverige. Skulle glasfiberkajaken och -paddeln inte uppfunnits så hade nog betydligt färre kommit ut och njutit av vår natur med hjälp av kajaker. Träkajaker och träpaddlar har jag svårt att tro skulle kunna tillgodose efterfrågan på kajaker och paddlar till ett rimligt pris. Frågan är om en grönlandspaddel i konstfiber nödvändigtvis är sämre än en europaddel i konstfiber? Jag skulle tro att de flesta som satsar på en GP i konstfiber byter från en euro i konstfiber. Även om jag själv med glädje bygger mina kajaker och paddlar så inser jag att inte alla har vare sig intresset, tiden eller platsen för att göra det. Många bättre hälfter skulle nog inte uppskatta om man började hyvla till en paddel på köksbordet. Vissa försämringar från originalet får man nog acceptera om man vill ge fler möjligheten att utnyttja grönlandspaddeln.

Sen får vi gör-det-självare njuta av att paddelkompisarna blir fler.

Post a comment