Show cart
Design & Illustration

Byggrapport 30/6 - lite senare

Spacklade klammerhål

Klammerna bortplockade, en snabb hyvling av skrovet (nyslipat och brynt hyvelstål!) och så lite epoxi/slipdamm i hålen efter häftklamrarna (och en och annan glipa - den ofrånkomliga konsekvensen av effektivt byggande utan finlir).

Så en liten varning: häromdagen impulsköpte jag en slöjdkniv på varuhuset Silwan - en billig fjärran-östern-slit-och-släng-kniv för diverse enklare uppgifter bland snickarlimkletiga och epoxikladdiga ribbor. Det kunde jag besparat mig! Antagligen det sämsta verktygsinköp jag någonsin gjort. För det första var skärpan sådan att vårt matsilver hade gjort större nytta i trävirket och för det andra lyckades jag inte få skärpa i eggen trots en bra stunds irriterat slit med slipskiva och bryne. Kanske var det ett måndagsexemplar, men eftersom tigerekonomiernas kanske främsta adelsmärke just är en imponerande jämnhet i produktionen, tror jag inte det. Sens moral: inga fler billiga verktyg från Silwan!

English summary Staples removed and the hull planed in preparation for sanding. Lastly I filled the staple holes and the odd gap between strips with epoxi mixed with sanding dust.

Comments

Det där med kniven känner jag igen. Skulle tro att det har med härdningen/sammansättningen av metallen som gör att du kan slipa den till döddagar och ändå inte få någon skärpa. Speciellt har jag sett det i Leatherman-kopiorna från Kina. Kniven i "paketet" är ett skämt. Men tången är faktiskt användbar. Märkligt att man saluför sådant strunt i ett land med erkänt goda knivmakare. Min "fådda" slöjdkniv (tack Richard!) av svenskt fabrikat är helt enkelt ett under av långvarig skärpa.

Fast det är förstås ingen kniv man använder till dina ändamål, Björn!

Jag har också funderat över dessa undermåliga verktyg från Kina - förmodligen är man i Kina förbluffad över att västerländska snickare tycks hålla tillgodo med "knivar" vars blad är en stansad plåtbit. Men kommer en beställning på 25000 knivar till ett maxpris på 39 öre/st, så tillverkar man 25000 knivar för 39 öre/st - skakande på huvudet och med en snett leende.

Kniven dög i alla fall till epoxispackling...

Läste så sent som idag en tråd på byggahus.se forum om kvalitets eller billighetsverktyg. Debatten går varm om hur mycket det får kosta och inte kosta. Vågar själv inte lite till fullo på billiga verktyg, man vet aldrig när de ger upp (om de någonsin fungerar).

Men som du säger Björn, kinseserna som säljer dem är såklart jätteglada.

Jag har en del gamla verktyg, arvegods från min farfar som var byggmästare - och som vanligt på den tiden: klingor, blad, hyvelstål etc inhandlade från någon duktig verktygsmakare - och skaft, hyvlar, handtag mm hemmagjorda efter behov. Var gång jag slipar eller filar dessa verktyg blir jag full av beundran inför dem som gjorde dem (och betänksam inför vad vi egentligen har använt hundra år av utveckling till). De blir makalöst vassa och håller skärpan bra. Det är ett rent nöje att använda dem. Så många kvaliteer som gör sig påminda om man använder dem till rätt ändamål - balanserade för att underlätta arbetet, inte för tunga, inte för lätta, ergometriskt riktiga - många av dem med estetiska kvaliteer á la Shaker...

Verktyg av den kalibern går säkert fortfarande att köpa om man vet var och har gott om pengar - men de finns inte ute i byggvaruhusen...

Min falshyvel - mycket vacker - fick jag för 50 kr på Karossgården i Gladsax som alltid har gamla verktyg till salu. Därtill en fantastiskt fin - polsktillverkad! - drillbor för 30 kr. Hultafors har börjat med en ny variant av knivar och stämjärn, en del i ett, utformade av byggnadssnickare och andra proffs. De östtillverkade knivarna är en egendomlighet för oss alla. När man ska skära i trä undrar man om träet splittrar knivbladet och inte tvärtom. Alternativt får man en känsla, läs ljudet, av katten Jerry som knuffats av musen Tom utför relingen. Den animerade fartygssidan blir plötsligt två kilometer lång och ljudet av kattens klor mot plåt är i dubbel mening en rysare. Ja, jag menar så uppfattar jag de där knivbladen från Kina.

Egendomligt nog. Vart tog Kinas högkultur vägen? Stannade den med porslinet? Ja Björn, jag tror att raggandet efter gamla svenska hederliga verktyg bara har börjat.

http://www.dick-gmbh.de/

Här finns både kinesiska högkultursverktyg och mycket annat smått och gott för den kvalitetsmedvetne.

Så nu när man vet var så är det bara das geld som fattas =)

Lie-Nielsen i USA (http://www.lie-nielsen.com/) i USA har också verktyg att dregla över, liksom Japanska Magasinet (http://www.japanskamagasinet.se/) - och inte att förglömma: Frosts Morakniv! Oansenlig och alldaglig för oss som växt upp med den, men ett verktyg i världsklass och ensam ansvarig för att högklassiga snickarknivar på amerikanska benämns "sloydkniv". För några år sedan gjorde en amerikansk tidskrift en omfattande test av slöjdknivar från hela världen. Resultatet: Frost för 50:- och en japansk kniv för 1200:- delade förstaplatsen, följda av ett femtiotal distanserade knivar från ett par hundralappar till en bra bit över 2000:-.

Faktum är att "the moraknife" är ett stabiliserat begrepp i USA. Slöjd har helt följdriktigt blivit "sloyd" (sloid or slojd akin to slaegth, cunning or sleight); enligt Webster´s third new international dictionary i min hand. I sammanhanget kanske också Eskilstuna och Rademcherdelen ska omnämnas där mkt vassa och dugliga rakknivar framställdes. Det är inte alls förvånande vad Björn fått fram internationellt. Och min lilla slöjdkniv från Frost är ett just ett sådant fenomenalt instrument. Min vän Richard har förresten en liten handyxa från Hälsingland med vilken han hugger fram sina skulpturer i trä. Ett rekorderligt verktyg (som säljs i USA har jag sett av kataloger därifrån) handsmitt med smedens initialer på järnet.

Kul att följa svenskt specialistkunnande via språket ut i världen. För någon tid sedan blev jag uppmärksammad på att dalbränd trätjära, som i båtbyggarkretsar går under namnet "Stockholm Tar", bland "vanligt" folk är känd som "grundvalla" (med amerikanskt uttal) - en benämning som sannolikt hängt med när den gamla bortglömda fjällskidåkningen på träskidor gjorde storartat internationell comeback under det upphottade namnet Telemark - eller kanske det fanns med redan i första svängen.

Vid ett besök på Skogsmuseet i Lycksele för en del år sen köpte jag en dunk dalbränd tjära, d v s riktig tjära som har en ljusbrun nyans och luktar himmelskt. Precis som den tjära vi vallade skidorna med där jag växte upp i Västerbotten. 5 l för 50 kr var billigt och jag har kombinerat det med linolja vilket jag smort paddlarna med.

Idag var den stora dagen - jag hastade ned till min lilla hamn och lade i den nybyggda Igdlorssuit(en), Anas Acuta(n). Jag lovade käka upp min paddel om den vägde mer än 15 kg. Den väger 16 kilo! Jag har nu börjat karva på en gammal paddel att inmundiga bitarna med litet jordgubbssylt (tillåtet?).

Det är den lättaste kajak jag byggt. Den är kollossalt lättdriven och kanske den grönländske originalbyggaren skulle ha en del att säga om linjerna uppifrån (det har jag också!) och den tar vågorna lika bra som en baidarka. Den har mycket "rocker" enligt originalet och jag är förtjust om än en smula rädd i den - 53 cm över masik, 5.43 m lång.

Jag ska titta närmare på Yosts finurliga lösningar på spant - där är jag verkligen dålig. Spant och däckribb i ett och samma stycke... En hel del ser jag är inte som jag borde gjort - sidoribborna skulle jag satt högre för mer bottenyta. Å andra sidan verkar den ha en mycket hög slutstabilitet tack vare den rejäla lutningen på däckplankorna. Uttryckte jag det senare tydligt?

Den blev svart. Nu ska slitlister på undertill och reparrangemanget på däck. Återkommer.

Undrar vilka som lägger 1350 Eur på ett set Japanska stämjärn. Jag menar jag känner mig rätt hemma runt en brynsten (har jobbat som slaktare) men fasen vet om jag hade vågat sätta mig med stämjärn för 12000 kr och en vattensten för 1000 och köra på. Nog för att jag är kvalitetsmedveten, men 12000 pix... huhhh..

Post a comment