Magnus Åströms Black Pearl sjösatt

Så vackert! Jag tar en titt på den utprintade bilden från danska Arktisk Institut - Kirki i kajak ved Ammassalik, billednummer 24403, fysisk placering Album 50 (5), s. 167, om någon vill titta via internet. Magnus vackra utgåva av Björns original påminner häpnadsväckande om den kajak som är fotograferad snett uppifrån med Kirki någon gång mellan åren 1898-1900. Närmare kan man nog inte komma. Grattis till Magnus. Det där blir nog idoga färder på nya nya, härliga vattenytor.

Tack, Henri. Ja, visst finns det likheter -- och det är ju egentligen fullt logiskt. De har ju samma geografiska ursprung så att säga. Men det är 105 år emellan.

Och apropå "nya, härliga vattenytor", så vem vet -- vi kanske ses till havs i sommar? Jag brukar tillbringa en del av somrarna i Löderups strandbad, och jag ska försöka frakta ner den nya för lite riktig havspaddling. Det brukar vara bra surf längs stränderna kring Sandhammaren, och det är väl inte så långt från dina hemtrakter?

Javisst Magnus, det vore trevligt, bara den jewfla snön ville försvinna. Jag har nämligen vaknat varje morgon med en otrevlig känsla av att klotet vänt sig och vi befinner oss nere vid Antarktis och aldrig mer ska få se ett grönt strå eller höra en fågel sjunga. Och apropå läste jag någonstans att vadmalskläder som de gamla polarforskarna använde står sig väl vid jämförelse med goretex! Det upptäckte jag själv vid en lång skidtur i fjällen där mina byxor av vadmal från Harrys Arbetskläder visade sig vara excellenta vid den våta aprilstorm jag fick uppleva.

Men jag måste få fråga - vad använde du för färg på kajaken? Polypro... Polypropylonfärg har jag aldrig hört talas om såvida det inte är något jag använt någon gång men aldrig tittat på burken. Något man har gasmask på för att stryka ut? Tacksam för svar.

Det är en bit från Sandhammaren till Kivik eller min ålahamn som ligger närmare. Du måste förbi Skillinge, Brantevik och Vik för att inte tala om Simrishamn som ligger där någonstans emellan. Paddla på bara!

Jag använde en oljebaserad polyuretanfärg. Inte den värsta sorten ur hälsosynpunkt, men inget man smörjer in sig med heller. Den ger ett flexibelt och mycket starkt ytskikt. Jag dukade ju med nylonduk (280 g/m2) för att inte behöva pyssla om kajaken så mycket, och på nylon är t ex linoljefärger uteslutna eftersom fibrerna inte suger.

Jag vet att du skulle gjort andra val, men ur miljösynpunkt är ju ändå bomull ett av de värsta materialen som finns, så jag ansåg att det gick att motivera ett syntetmaterial eftersom styrka och livslängd är så mycket längre!

Tänkte du på de hemska bomullsfält och utslagna sjöar som det skrivits tidigare om vad beträffar bomullen? Ja, det är en förbisedd aspekt och uppriktigt sagt vet jag inte alls var den bomull odlats som jag använder som täckmaterial. Men var hittar man nylonduk 280 g/m2? Gjord på urea? Då kan man väl godta den. Hur bred är den och vad kostar den pr lpm? Syr man den på kajakskelettet precis som vanligt? Och polyuretanfärgen? Fabrikat? Jag frågar mycket men det är så intressant det du skriver att jag helt enkelt inte kan låta bli. Jag skulle vara tacksam för ditt (mkt) ingående svar.

Igår var jag nere vid hamnen, både i Vitemölle, i Kivik och min ålahamn. Du milde vad mkt issörja där är! Minst en vecka till får jag vänta med iläggning, som den trevliga person sa som jag pratade med.

Björn och andra för förlåta oss, det här är kanske inte av högsta intresse för strip-byggare, men jag vill gärna svara på Henris frågor:

Ja, det var precis vad jag syftade på. Men jag var verkligen inte ute efter att knäppa någon på näsan (jag ser nu att det kunde tolkas så), utan ville bara illustrera att det inte är lätt att göra rätt! Ekologiskt odlad bomull skulle kanske varit det bästa ur miljöperspektiv, men även där finns ju många odlare som exploaterar barnarbetare, t ex. Rättvisemärkt bomull är då ett alternativ, men rättvisemärkning innebär ju i sig inte att en ekologisk odling... osv osv. Nåväl, som du märker vrider jag mig som en mask när jag försöker rättfärdiga att jag med mitt kajakbygge förbrukat ytterligare lite av jordens icke-förnyelsebara råvaror! Jag tror, om jag minns rätt, inte att det finns någon koppling till urea (karbamid), utan framställning av nylonfibrer kräver olja.

Obehandlad nylonduk i rätt tjocklek är inte lätt att få tag på. Jag hittade med hjälp av kontakter i textilbranschen en svensk tillverkare i Borås. De förser t ex bilindustrin med material till krockkuddar, och säljer bara till företag, och inte mindre än 25 meter. Så nu har jag till några kajaker till, vilket kommer väl till pass för jag har redan börjat på nästa! Duken ligger på 165 cm bredd, om jag minns rätt. Priset var ganska exakt en hundring per kvadratmeter, inklusive moms. Med andra ord troligen billigare än en högkvalitativ bomullscanvas.

Duken syr man på precis som vanligt, med den skillnaden att man bäst syr på den när den är våt. Nylon expanderar nämligen i väta, till skillnad från t ex bomull som ju beter sig tvärtom. Sen krymper nylonduken när den torkar och då blir det otroligt hårt spänt, mycket hårdare än man någonsin kan få med bomull. Och det behövs, för även om färgen sedan "låser" nylonfibrerna så tappar duken lite av sin sträckning när den kommer i havet. Ingen önskvärd egenskap hos en kajakduk egentligen, så därför "översträcker" man alltså nylonduken när man syr på den.

Ett annat syntermaterial som passar utmärkt till kajakduk, som dessutom är fukt- och värmestabilt, är polyester. Det överträffar dock inte nylonet i fråga om slitstyrka.

Jag gjorde en del efterforskningar om de här tre materialens för- och nackdelar (bomull, nylon, polyester) inför och under mitt bygge, men jag ska inte tråka ut er här med detaljer, om någon mot förmodan skulle orkat läsa så här långt. Det räcker med att konstatera att inget av materialen är "perfekt" ur kajaksynpunkt, utan det handlar i slutändan mycket om hur man ska använda sin kajak.

Tack så mycket för upplysningen(arna). Men jag hade en annan tanke därtill och som jag pratat med Björn om. Alltså att bygga efter någon av Björns ritningar men i plywood och sedan duka den utanpå för att få den tät. Jag hade faktiskt en kanot - det vi kallar kanadensare, en gång ihop med en kompis för jestanes många år tillbaka. Att paddla från Lycksele till Umeå betydde bärning och myggor och dåligt tält. Men vildmark var det hela vägen. Ett slags trapper- och indianfärd. Någon gång på 1990-talet kom jag med bil för att titta på de Tuggenseleforsar vi bar så enormt förbi. De var borta, undanledda till en turbin. Där stod man. Men naturen var lika drömsk som jag mindes den.

Nej, det är inte fel att spåra in på rättvisemärkning. Själva försöker vi handla så mycket vi kan den vägen. Det är svåra vägval, det håller jag med om. Men hur var det med polypropulenen då? Strök du med pensel? Och visst har jag företag, fast 25 meter... Du kan bli rik genom att sälja 5,50 m till mig.

Och polypropylen - var hittar man sånt?

Nu är nämligen min Kodiakvariant-baidarka klar och inrullad i plastduk för att prövas. Men herregud, jag kommer ju inte ut på något vatten. Ge mig hopp, någon...

Polyuretan var det, konstigt så fel jag skriver. Det är säkert planeternas underliga vinkel eller koincidens eller va de hitter på skånska.

Aha, duk utanpå ett träskrov. Ja, det låter ju som att inbjuda till röta så då förstår jag att du funderar på syntetmaterial!

De vanligaste polyuretanlackerna för utomhus- eller marint bruk är tvåkomponentslacker, dvs man tillsätter en härdare till en bas för att starta härdningsprocessen. De är bra men läskiga att jobba med på grund av giftigheten. Lacken jag använde var av märket Zar Exterior Clear Satin, en oljebaserad- enkomponents klarlack som är väl så bra, och mycket trevligare att jobba med. Jag pigmenterade den svart med kimrök, och använde pensel och roller för att applicera den.

Observera att polyuretanlack på bomull gör, efter vad jag har hört från några amerikanska byggare som provat, att bomullsduken konstigt nog blir väldigt ömtålig och känslig för hål och revor. När det gäller bomullsduk bör man alltså hålla sig till linolje- eller latexbaserad färg. På nylon eller polyester är det dock nästan ett måste med polyuretanlack eller liknande, eftersom lacken ger det UV-skydd de materialen behöver.

detta var en mycket intressant information, då jag nyligen fått hem boken "Building The Greenland Kayak" av Christopher Cunningham har inte hunnit läsa igenom mer än inledningen än dock men är sugen på att testa ett sådant kajak bygge nu när jag testat Björns variant.

jag funderade lite dock på hur vida lin skulle göra sig som duk till kajak. detta är en snabb fundering utan större grunder men vad anser ni om det? lin är så vitt jag fått reda på slitstarkt och "oljigt"altså vatten avvisande. bör detta inte då vara ett bra naturmaterial att använda?

det lär väl däremot ha priset emot sig kan jag tänka...

i övrigt är jag mäkta imponerad av hur vacker din kajak blev magnus.

Här kommer ett delvis svar till Joakims fråga om lin. Jag har använt mig av duk av lin OCH bomull. Det var inte lätt att få det slätt och med knappt minne av saken kom Lars Gradin (min sof-guru i Åhus) med en variant hur man skulle lägga på den, men det har jag glömt. Hoppas Lars ser det här och kommer med ett inlägg. Hur som helst fungerar denna kombination, men dukens tyngd är besvärande. Det går att linolja och kanske första strykningen ska innehålla litet krita för att täta ordentligt. Färgtonen på denna lin/bomull-kombination blir vacker; något åt skiffer-hållet.

Men åter till nylonvarianten. Någonstans har jag läst, kanske hos Wolfgang Brinck att en sof-/ribboduk/rob-kajak, bör man inte använda kraftigare väv än att den ingår som en integrerad del av konstruktionen. Han förordar alltså bomull.

Kommen så långt i funderandet tycker jag vi ska gå vidare. Magnus tankar om bomullens ursprung (var det inte Aralsjön som försvann p g a vissa potentaters idéer om jättesatsning på bomullsodling?) är värdefull. Å andra sidan är det ingen ändlig resurs som oljan (fast vi glatt kör vidare med våra bilar). Vare sig det gäller stripbyggen eller annat ser vi hela tiden dilemmat med vad vi gör. Linolja är heller inte så fulländad ur giftsynpunkt efter vad Björn berättat. Jag fick en annan syn på hela saken. Men en sak är fullständigt klart - jag kan elda upp min gamla kajak (åtminstone träet) utan att drabbas av ångest. Fast hur mkt gift har spridits i skogarna innan det blev plank? Och hur drivs sågarna, med vilken el? Vi hamnar i en cirkel. Vi kan bara minimera vad vi kan minimera. Drivved vore ju ett alternativ och då kanske jag måste ge mig till sådana trakter. Och då måste jag flyga dit. Och vad använder flyg för bränsle?

Måste en kajaks beklädnad vara outslitlig? Min första kajak från 1999 fungerar fortfarande, inga hål. Bomullsväv. Linolja.

Till sist en intressant förklaring varför riggen på Ostindiefararen (Gbg) är efter gammal modell. I en storm ska den FÖRST gå över bord så inte hela fartyget välter. Alla trossarna är av naturmaterial och dessa trossar är tillverkade på en handdriven industri som ingår i levande industriminnen. Jag har fått in en bok med just den titeln och jag baxnar över alla klurigheter vårt folk kommit med. Kanske, till sist, vi också kan hitta en giftfri lösning. Come along, boys and girls!

Hej Joakim, och tack för berömmet! Men det är ju trots allt Björn som står för ritandet av de tjusiga linjerna, själv har jag bara gjort mitt bästa för att återge dem med en traditionell byggmetod.

Cunninghams bok är mycket bra, men när man läser den är det lätt att tro att processen är mer komplicerad än vad den egentligen är. Hans mål är nämligen att formulera en näst intill "idiotsäker" byggmetod, där resultatet, dvs Cunninghams version av en sydvästgrönländsk kajak, i princip ska vara reproducerbart och förutsägbart. I hans fall betyder detta jiggar, mallar, etc etc, och varenda steg är beskrivet in i minsta (ibland onödiga) detalj. Jämför man Cunningham med t ex H C Petersens "Instruktion i kajakbygning" är skillnaden tydlig. Petersen har ett mer grönländskt synsätt, är mindre dogmatisk och har en mer avslappnad inställning till precision och exakthet. Han är dock även mer kortfattad, och utelämnar en hel del detaljer (som i och för sig ändå är upp till den enskilde byggarens godtycke).

För en förstagångsbyggare tror jag dock att det är lättare att "lyckas" genom att följa Cunninghams "recept". Men jag skulle rekommendera att man läser båda! Petersens bok lånade jag på Stadsbiblioteket här i Stockholm, så den går med andra ord att låna på fjärrlån för 10 kr. Förutom dessa två läste jag dessutom Robert Morris' bok "Building Skin-on-frame Boats", en utmärkt bok som beskriver det hela lite mer ur en båtbyggares perspektiv. Jag använde valda delar av alla tre till mitt bygge.

Linneduk har jag sälv inga erfarenheter av, annat än vad jag läst av andra byggares erfarenheter. Det verkar vara ett ytterst lämpat material för kajakduk -- slittåligt, och relativt okänsligt för röta. Det låter som ett mycket bra val, om du nu kan hitta tättvävd linneduk till rimligt pris.

Ja det är sant och Björns design på kajaker är näst in till oslagbar i mitt tycke. men en sof byggd varint av black pearl var verkligen något enastående.

Jar måste erkänna att jag blivigt svag för synen av ett väkbyggt kajak skelett. det är bara så vakert som de kan bli...

Tackar så mycket för bok tippsen, får ta och kolla upp de andra tidlarna innan bygget tar sin början.

Det är nog just priset och då som Henri nämner vikten som möjligen skulle vara de faktorer som gör lin olämpligt men är sugen på ett försök, får se vad jag kan rota fram genom diverse kontakter kopplade till textil industrin.

Att Cunningham går in på onödigt mycket detaljer och beskriver mer än nöd vändigt kan nog som du nämner vara en bra sak så här inför försa bygget.

jag kan utala mig mer om det senare när jag läst igenom den också...

I inledningen nämnde dock Cunningham att han handlagt totalt oerfarna byggare som fått sina kajaker klara på runt 80 timmar och för runt 300 dollar (jag jämför 3000kr) hur väl kan detta stämma...

när jag skummade igenom boken verkade det hela vara väldigt tidskrävande. fast det är kanske effekten av att han går in djupare än nödvändigt?

Jag lade ner just under 100 timmar på att få min första ram helt klar. Då jobbade jag ändå ganska eftertänksamt och noggrannt, och funderade (och oroade mig) onödigt mycket över vissa moment. Sedan blev det runt 30 timmar ytterligare för dukning, målning, däckslinor etc. Cunninghams tids- och kostnadsuppskattning är inte helt orimlig, men lite ska man nog lägga på om man bygger helt själv.

Det går väsentligt fortare att bygga nästa! Jag kan nämna att jag nu bygger en barnkajak av överblivet virke från förra bygget, och den har jag lagt kanske 20 timmar på, och ramen är nästan färdig.

Med lite ytterligare vana, och god planering, vågar jag påstå att jag utan att ta knäcken på mig skulle kunna bygga ramen till en fullgod grönlandskajak på tre lediga dagar, plus en dag för dukning. Sen går det ju några dagar till målning också, men det är ju mest väntan mellan strykningarna.

Så nej, jag tycker inte att man kan säga att det är en tidskrävande byggmetod. :-)

Det är så pass.

hur pass förlåtande är byggmetoden då?

Björns strippbygge är ju väligt lätta att få sjödugliga även med en massa små och en del större missar i byggningen.

Nu ska jag inte fråga ut mer innan jag läst lite för att då upptäka att svaren på mina andra frågor finns där.

men jag ser fram emot ett par veckors läsning och sedan uterligare några veckors byggning kanske. :)

Jag har Cunninghams bok också och tröttnade ganska snabbt på denne annars mkt kunnige mans beskrivningar. Så mycket skönare var det väl att ta till sig Wolfgang Brincks bok när jag byggde min första baidarka. Hans råd i korthet - förlora dig inte i för mycket detaljer. Något blir snett, kanske vinklarna i manhålet skiljer sig någon centimeter, kanske kölen kom litet för långt åt sidan - allt sådant får man leva med. För som Brinck också säger, det är ju du som gör det, det är nästan en levande tingest och de små avvikelser man råkar göra stör inte i det hela stora. Du vill väl paddla det du gjort - inte efter tre år, utan snart, mycket snart.

Jag kan mycket väl tänka mig att ett stripbygge är lika förlåtande, men det jag själv kommit fram till efter alla dessa byggen är hur oerhört fri jag känner mig när jag kommer igång. Visst, vissa marginaler bör inte överskridas, det måste vara en för och en rimlig akter. Besvärliga relingssidor som inte böjer lika kan man åtgärda med att såga spår i den del som inte svänger/böjer tillräckligt. Spant har jag alltid böjt för hand - Cunningham har en mkt omständig metod, inte värdelös, men krånglig. Det fina med att fortsätta med att bygga fler kajaker är att man som byggare ger skogsindustrin jobb, bomulls/nylontillverkarna likaså samt oljeindustrin och linoljepressarna. Men skämt åsido, med tillräckligt mycket erfarenhet bygger man med den fantastiska känslan av att behärska någonting med sina sinnen och sina händer - och kanske fötter. Man kan helt enkelt inte bygga nästa kajak sämre.

Petersens bok har jag och den är rätt så rudimentär, men jag gillar den för att den lämnar möjlighet till egna funderingar. Det var alltså handen som utvecklade vår intelligens. Syns inte det på alla inläggen på Björns intressanta sidor?

det låter kanon, då behöver jag i alla fall inte vara orolig för de..

men jo de ser man verkligen på sjösättnings sidorna här på denna underbara sida.

men får ta mig en titt på de övriga böckerna också när jag läst igenom Cunningham's bok.