Show cart
Design & Illustration

Mer om Dalsland Kanot Maraton

Den utlovade lite utförligare rapporten från loppet:

Start vid Baldersnäs i Laxsjön

På väg in mot Gustavsfors. Foto: Tomas TorbjörnssonSom det mesta under tävlingen flöt arrangemangen kring starten väloljat smidigt. Uppehåll, sol och lite morgonkyla rådde över de välorganiserade och väl tilltagna sjösättningsplatserna och det blev ingen stress för att hinna på plats innan starten. En helikopter hovrade över området med teleobjektiv utstickande ur fönstren - i konkurrens med en lite mer egensinnig radiostyrd minihelikopter. Från startkuren ute på näset fyllde kommentatorn Ingvar Oldsberg morgonen med en oupphörlig svada. En reporter med vidhängande filmfotograf dök på mig med lite till intet förpliktande frågor, undrade sedan om den där platta träbiten på däcket verkligen var vad jag skulle paddla med och tappade nästan talföret när jag förklarade att det var så.

Det drygt 600 deltagare starka startfältet var uppdelat i grupper med hjälp av bojar med elitpaddlarna i ranka tävlingskajaker längst fram, följda av K2:orna. Vädret hade lockat åtskilliga deltagare till att sätta sig i ranka farkoster och fyra kapsejsningar inträffade redan innan startskottet hade gått.

Kl 8 prick gick startskottet – till skillnad från förra året högljutt och omisskännligt, och full aktivitet utbröt. Framme i täten drog eliten ganska snabbt ifrån. Jag drog liksom förra året på ganska bra i starten för att komma före den stora klungan till första lyftet och arbetade mig sakta genom fältet av K2:or.

Första sträckan gick i lätt motvind och fältet drogs ut efterhand. Till Skåpafors kom ungefär ett dussin kajaker samtidigt, vilket inte innebar några problem vid urstigning och lyft. De som kom längre bak fick i vissa fall vänta en halvtimme i trängsel vid stranden och backen.

Första depå med lyft i Skåpafors efter 6,5 km

Njord är lite tyngre än jag skulle önskat (ca 20 kg), men går att bära på skuldror och huvud som en grönlandskajak och var därför inga större problem trots 300 meter väg och en avslutande backe med 18 meters höjdskillnad. Vid sjösättningen ville en elitpaddlare som kommit lite på efterkälken ha företräde, vilket ignorerades till förmån för en strikt turordning. Eliten har fördelen att få starta med 50 meters försprång – den som inte förmår utnyttja det i konkurrens med havskajaker får finna sig i att sjösätta i turordning.

Andra etappen började genom några småsjöar och vi kom snart ut på Svärdlång för den 13,7 km långa andrasträckan. Överallt på holmar, uddar och broar satt folk och fikade, tittade, applåderade och ropade uppmuntrande till de passerande farkosterna. Efter en krök i den smala sjön stod ett spelmanslag med gitarrer och fioler ute på en udde och underhöll med Dalsländsk spelmansmusik. Det kändes som om hela bygden hade tagit loppet till sitt hjärta – en makalös stämning längs banan.

Vinden hade nu lagt sig och solen började gassa. Det blev snabbt mycket varmt och svettigt att paddla fort.

Liksom förra året satsade jag på att hålla en jämn fart på drygt 8,5 km/t. Liksom förra året hade det inte blivit tid till någon relevant distansträning, utan veckoturen och lite söndagspaddlingar fick duga som förberedelse.

Andra depå med lyft i Skifors efter 20,2 km

Lyftet vid Skifors bestod av en strand, en lång flack grässlänt, glada funktionärer med förfriskningar, över en väg och ner i nästa sjö – allt som allt ca 150 meter. Samma reporter som jag pratat med vid starten kom nu springande och hade en mängd frågor om paddeln – nu hade han ju sett att jag inte bara tog mig fram med den utan till och med låg ganska långt fram i fältet. Tyvärr är jag inte så bra på att kläcka ur mig korta skojigt TV-mässiga kommentarer och varken han eller jag hade tid för något djupare informationsutbyte – så jag blir förmodligen (förhoppningsvis) bortredigerad.

Tredje sträckan, som jag började med en roll för att svalka mig efter portaget, började i en smal dalgång mellan skogsklädda åsar. Jag hängde på en K2 ett tag och vilade ett tag i deras präktiga häckvåg.

Efter ett par kilometer öppnade sig Västra Silen till tävlingens längsta deletapp: 14,1 km och högsta höjd: 97 meter över havet. Efter ytterligare några kilometer passerades vad arrangörerna i presentationen kallar Sveriges vackraste kyrka. Placeringen bland glesa björkar ute på en liten holme i sjön var i alla fall spektakulär. I norra delen av Silen gick banan genom en liten skärgård, bojad för rätt vägval. Sista biten, den smala rännan söderut till Gustavsfors blev det gassande varmt i den stillastående luften mellan träden. Jag hade ännu så länge flera konkurrenter inom synhåll, men avståndet ökade efterhand, både bakåt och framåt och det blev alltmer ensamt. Strax innan lyftet svalkade jag mig med ett par rollar vilket belönades med applåder och visslingar av publiken.

Tredje depå med lyft i Gustavsfors efter 34,3 km

Lyftet bestod av en flytbrygga och en ramp och en några hundra meter lång gräsmatta förbi stånd med sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka för att korrigera vätske- och saltbalansen. Ett antal massagebritsar väntade på behövande, men så här tidigt i fältet tycktes ingen vara frestad. En snabbpratande kommentator rabblade namnet på alla som kom in till depån och jag fick en klämkäck kommentar om att ha kajaken som keps. En reporter med mikrofon dök på mig och ställde några korta frågor om loppet, fick de förväntade svaren och knallade nöjd iväg.

Fjärde etappen över Lelången gick i gassande sol. Stiltje och plattvatten är inte så kul för havskajaker – jag trivdes betydligt bättre i förra årets friska sid- och motvind. Vind svalkar, friskar upp och skapar, även på en smal sjö, lite trevliga småvågor som piggar upp paddlingen. Nu blev hela etappen bara en slitsam sträcka med tröstlöst repetitiv och enahanda paddelmotorik – med ständig uppmärksamhet på effektiv teknik.

Fältet var nu så utspritt att jag till största delen paddlade ensam med bara enstaka kajaker inom synhåll. Höger armbåge började göra ont vid tryck (min paddelteknik innebär ungefär 60% av kraften i tryckarmen och 40% i dragarmen) – förmodligen en effekt av att jag inte är tillräckligt tränad för sådana här långa lopp. Det innebar att jag fick trycka med rak arm och att tekniken därför blev lite stelare och mer tröttande.

Fjärde depå vid Herrenäs efter 45,5 km

Sista depån var en flytbrygga vid Herrenäs. Jag gled in för att fylla vattenflaskan och tugga i mig en banan och paddlade ganska snabbt vidare.

Det började kännas lite stelt i axlarna och utan konkurrenter inom synhåll var det lätt att farten sjönk. Jag kom på mig åtskilliga gånger med att slöpaddla. I år var rätt väg in mot Bengtsfors bojad – förra året uppstod lite förvirring vid vägvalet i södra kanten av Lelång.

Efter fadäsen i fjol, där ettan och tvåan i loppet spurtade in på fel ställe, var målet den här gången väl utmärkt. Någon spurt fanns det för min del inte krafter till och jag hade heller ingen annan kajak inom räckhåll. För att showa lite rollade jag istället in över mållinjen och drog till med ett par rollar till i rask följd på väg in mot stranden. Välvilliga fuktionärer fanns till hands för att lyfta upp kajaken vilket tacksamt accepterades.

Mål i Bengtsfors efter 55 km

I mål var jag nr 43 i K1 herrar mot 21 förra året. Den försämrade placeringen har sannolikt flera orsaker – dels vann jag placeringar förra året på grund av vinden, som ställde till trassel för många ranka kajaker, dels var startfältet den här gången nästan dubbelt så stort och förmodligen förlorade jag lite fart på armbågsproblemen. Tiden blev däremot en förbättring med 11 minuter: 6.28:47, vilket nog mest beror på att motvinden förra året satte ner farten för alla. Omräknat till effektiv paddeltid bör det ha blivit knappt 9 km/t i snitt, vilket är ungefär vad jag kalkylerat med.

Hela resultatlistan

Mer info finns på Dalslands Kanot Maraton+ sajt. Där finns även lite bilder på deltagarna, tyvärr sorterade på ett sätt som inte verkar stämma med bildtexten och inte sökbara (ännu så länge?)

...och startlistan för nästa år börjar fyllas på...

Comments

There are no comments yet.

Post a comment