Show cart
Design & Illustration

Trollflöjten på Malmöoperan

Trollflöjten, Malmö Opera

Spontant kan man fundera över Malmöoperans version av Trollflöjten, som är framförd ungefär som den förmodligen tolkades i slutet av 1700-talet. Det innebär att det fortfarande finns kvar lite av barockoperans utagerande spelsätt: ett överdådigt raffinerat spektakel, spirituellt, burleskt, exotiskt, samhällskritiskt – man tar ut svängarna rejält. För en nutida publik kan inslagen av rasism och chauvinism bli rätt påfrestande, vilket är djupt orättvist eftersom Mozart i sin tid var kontroversiell av precis det motsatta skälet: han tog tydlig ställning för jämlikhet, både mellan kön, klasser och när det gäller etnicitet.

Trollflöjten, Malmö Opera. Foto: Malin Arnesson

I pausen sa någon i sällskapet att det egentligen är beklämmande att denna fantastiska musik, bärs fram i vår tid av ett sagospektakel med hemliga frimurarsällskap med unken människosyn och en soppa av av alkemi, tarotkort och egyptisk magi, som till stor del hämtar sin inspiration i samma grumliga källor som Dan Brown återvänder till i bok efter bok, och där Lara Croft och Indiana Jones drabbar samman med mumievålnader och zombier.

Men uppsättningen var magnifik med en mäktig scenografi och en ofantligt bra rollista: Nattens drottnings arior och Sarastros djupa bas fick nackhåren att resa sig. Orkestern balanserade perfekt sånginsatserna: en som sig bör i en Wienklassisistisk opera relativt liten orkester med kammarmusikalisk renhet och precision.

Res till Malmö, inte för upphaussade pseudohändelser som melodifestivalspektaklet, utan för att se och höra Trollflöjten! Läs programhäftet innan föreställningen börjar – där finns hela den spännande historien om Mozarts geniala adaptering av musiken och handlingen – alkemins siffermagi och tarotkortens mysterier, omvandlade med matematiskt precision till toner, takter, ackord och melodislingor.

(Bilderna i programhäftet är tagna av Malin Arnesson)

Comments

För några lördagar sen bjöd SVT 2 på en fantastisk kväll. En kör med 40 stämmor uppdelade i fem per stämma, blandad kör, bjöd på 1500-talskompositören Allesandro Streggis otroliga verk som överlevt och funnet i skriftform - enda bevarade! - på ett museum i Paris. Och kören bestod av noggrant utvalda röster plus musiker med medeltida instrument... Historien bakom verket, musikerna, sångarna, den fantastiske dirigenten, det var nog det bästa jag sett och hört på länge.

Och är man själv körsångare (som jag i all blygsamhet) förstår man ännu mer vilket arbete som ligger bakom framförandet av ett sådant, timmeslångt verk, på latin!

Det är bra att sjunga i kör och 600 000 svenskar gör det faktiskt. Som en holländsk dirigent sa: "ert språk lämpar sig så bra för sång genom alla vokaler som ni har i det." Dessutom är sång bra för rösten, man hittar sitt röstläge genom alla övningar och förstår att stämbanden bara är bärare av ljuden. Kraften kommer från magen som ger luft. Att hitta sitt röstläge är ungefär som att ha hittat foträta skor! Eller den rätta paddeln!!

Och Bach blir bäst på tyska!

Ja, det var en positiv överraskning. Jag visste inte att det fanns fler 40-stämmiga motetter än den jag har på gammal LP - Thomas Tallis: "Spem in alium" från mitten av 1500-talet.

Precis nu ikväll torsdag hann jag på TV1 titta litet grand på en ny upplevelse, Vivaldi med en gudabenådad sångerska och en kör, orkester och dirigent som visste vad det handlade om Tack!

Jag tar fram mi guitarra - clavijero madera, d v s huvudet har samma typ av träskruvar som på en fiol, ett verk av en mästare i Granada, byggd 1969. Kort sagt, en flamencogitarr, lätt som en fjäder. Införskaffad på ort och ställe. Jag fick det ruset över mig när jag lyssnade på Sabicas...

Nu fortsätter jag med en "Españoleta" av Gaspar Sanz (1640-1710), inget långt stycke och inte svårt om jag bortser från triolerna som tillslag. Vilken musik! Och att den finns kvar...

Jag hann med en tur med en av baidarkorna - liknar den inte en gitarr? - fågelsång och massor med småfågel väldig mängd flugsnappare. När jag kommer tillbaka sätter jag mig vid Nils-Gunnars ålahamn, vid ett av borden och dricker en kopp kaffe. Doften från ramslöken slår igenom allt och idag har jag gjort soppa på den.

Minsann! Har inte spillkråkan jag såg ifjol kommit tillbaka till sitt ställe. Så skyggt den vilar på grenen innan den pilar bort mot hålet i trädet i min synska längdriktning. Hmm, redan ungar...

Jag vet inget vackrare än detta. Tack Skåne!

Hej, allesammans.

Imponerande med vinyl från 1500-talet.

Ja, det hade varit imponerande – eller kanske snarare suspekt. Men notera interpunktionen...

Post a comment