Visa varukorgen
Design & Illustration

Tur runt Ven 1995

Väderrapporten visar en enda jättesol över hela Sverige och för första gången på länge står det ingenting i almanackan. Detta ovanliga sammanträffande leder till att jag framåt eftermiddagen den 12 augusti packar min kajak på stranden utanför Lundåkrahamnen – och sätter kurs på Hven.

Utanför piren blåser det lite mer än jag väntat mig men jag väljer ändå att gå utanför Supras gipsö, istället för genom Landskrona. Det visar sig vara ett misstag. Vattenståndet är så lågt att jag skrapar botten över hela grundflaket fram till ön – långsam och mödosam paddling. Flera gånger skrämmer jag upp stim av stora fiskar som stått och sovit i solgasset. Det grunda vattnet kokar runt kajaken när de flyr i panik.

Utanför ön är som alltid fågellivet magnifikt. Skarvar, ejdrar, måsar, tärnor och trutar i tusental tittar misstänksamt mot inkräktaren.

Väl förbi de skyddande reven går sjön högre. Det tar en stund att hitta rytmen i vågorna. Öresund är ett besvärligt vatten när det gäller sjögång. Här samsas på en begränsad yta vindvågor, gammalt dyning och svall från en intensiv fartygstrafik. Bidrar till oredan gör sedan en ofta stark ström, ojämna bottenförhållanden, refraktion runt öar och grundflak och diffraktion och reflexion vid vågbrytare och pirar.

Idag med sydsydväst 5 m/s, lovartskusten nästan 100 sjömil bort och svag nordlig ström borde jag enligt klassisk hydrologi samsas på färden norrut med 25 cm höga vågor.

Men i Öresund fungerar inga tumregler - förmodligen inte heller naturlagarna. Vågorna är istället halvmetern höga och precis lagom för härliga fartgivande surfar. Jag uppskattar våglängden till ungefär 10 meter vilket ger en våghastighet på 7,5 knop och en snabb paddling.

Kajaken känns tung och trygg. Vikten av campingutrustning, mat, vatten, kläder med mera sänker tyngdpunkten ett par centimeter – kajaken rör sig lugnare. Den är lite tyngre att få fart på men håller sedan farten med mycket lite ansträngning.

Våghöjden ökar stadigt och när jag närmar mig Gräsrännans fyr åker jag berg- och dalbana i 75 cm dyning. Hakens fyrUtanför norra inseglingen till Landskrona saktar jag in för att släppa fram Stjärneborg -– ett av dessa marina missfoster som drar upp svall som en supertanker i sina försök att komma fram ett par minuter snabbare än vad skrovformen egentligen tillåter. När svallet möter dyningen adderas de båda vågsystemen och skapar en stunds spännande paddling.

Kajaken tar lite mer vatten över däcket när den är tungt lastad. Dess större levande massa gör mer motstånd mot sjöarna. I gengäld är rörelserna som helhet mer lättparerade.

Det är förstås viktigt att packa rätt för att inte äventyra de goda sjöegenskaperna. Huvudregeln är – tunga saker midskepps och lätta saker i ändskeppen. Eftersom min kajak inte har roder eller justerbar skädda har jag packat lite tyngre akterut än jag brukar. Det mesta av paddlingen sker med vinden in snett akterifrån och den extra tyngden minskar lovgirigheten och gör det lättare att hålla kursen.

När jag passerar grundet Pilhaken girar jag babord och sätter kurs på Bäckviken. Sjön är mjuk och behaglig även om vågorna är ganska höga. Det finns ingen anledning att gå längre norrut för att förkorta överfarten. Jag märker att strömmen ändå är rätt stark. Jag får hålla ner rejält söder om Bäckviken för att inte dras med för långt norrut. Jag noterar kompasskursen ifall någon oupptäckt dimbank ligger och lurpassar under den klarblå, molnfria himmeln.

Ett par containerfartyg och Oslofärjan drar upp lite svall, annars händer ingenting speciellt. Jag inväntar en lucka i raden av fartyg och spurtar över farledenJag inväntar en lucka i raden av fartyg och spurtar över farleden med ordentliga marginaler. Jag utgår alltid från att jag inte syns från kommandobryggan och att ansvaret för att undvika närkontakt därför bara är mitt.

Med starkt motljus och saltfläckiga solglasögon är det svårt att bedöma avstånd och plötsligt är jag alldeles utanför hamnen. Klockan är kvart i sju. Jag landar på stranden söder om hamnpiren och letar upp en telefon för att meddela familjen att överfarten är avklarad. En glass, en pratstund med en vän från Malmö Segelsällskap, så sjösätter jag igen och paddlar sakta i medvind och härlig surf norrut runt Hakens fyr.

Vid Norreborg räknar jag till över 100 stora segelbåtar för ankar i kvällssolen. Om man tänker sig ett snittpris på 200.000:- för båtar i den här klassen så är jag omgiven av 20 miljoner i flytande valuta.

En båt fångar mitt intresse – en tyskflaggad gaffelketch med säreget utseende. Hög rak stäv som en Petterssonbåt, spetsgattad med låg rigg. Skulle kunna vara ritad av Alfred Mylne. Jag paddlar runt den och tittar närmare. Ägaren tittar upp ur sittbrunnen. Vi utbyter artigheter om varandras flytetyg. Jodå, Alfred Hakens fyrMylne, byggd i Skottland 1927 och mycket välskött. Ägaren som är på väg till Bohuslän fotograferar min kajak – han har en vän som också byggt träkajak, och bjuder på kall tysk öl ur kylen.

Så paddlar jag vidare genom den vita plastarmadan tills jag strax väster om nordspetsen finner en liten smal sandremsa där jag landar i svag dyning. Här har jag lä för vind och vågor, både kväll- och morgonsol och en liten gräsplätt att övernatta på. Vad kan man mer begära.

Jag lastar ur kajaken och bär upp den utom räckhåll för svall och högvatten. Efter ett kvällsbad lagar jag mat. Omelett med grönsaker, smörgåsar och te står på menyn. I kvällssolen efter maten funderar jag på hur lite som behövs för att man skall vara helt tillfreds med tillvaron. Vad fyller egentligen allt det andra för funktion.

Dags att rigga upp ett enkelt vind- och regnskydd med hjälp av två paddlar, en liten presenning och lite lina. Tält har jag inte med. Årstiden och vädret inbjuder till att sova under stjärnorna och skyddet är egentligen mer en besvärjelse. Skulle det komma en åskskur vill jag inte stå och fumla med presenning, linor och en allt våtare sovsäck i nattmörkret. Vid halv elvatiden – efter en promenad längs Backafall och ett nattbad – kryper jag till kojs.

Som vanligt utomhus vaknar jag flera gånger under natten. Ett fyrverkeri över Helsingör låter som åska på avstånd. En uggla slår ner på någonting som skriker gällt nere på stranden. En hare blir vettskrämd av att finna en sovande människa på sin nattpromenad och accelerar bland musselskalen så att jag vaknar med ett ryck. Dånande bränningar signalerar att ett av Scandinavian Seaways lyxhotell just flutit förbi. Konstiga fartyg. De är ritade så att de ser ut att göra 25 knop till och med när de ligger stilla. Som om de inte hör hemma här och nu. Att rita båtar som är i harmoni med sitt element och sin fart kanske är en bortglömd konst. Undrar hur Alfred Mylne hade gjort.

Vid sjutiden värmer solen i nacken och jag bestämmer mig för att det inte är lönt att somna om fler gånger.

Det är en annan ton i vinden nu. Jag klättrar upp på backafallet och konstaterar att det blåser uppåt 9-10 m/s. Det är inte alls vad jag tänkt mig. Bäst att komma Kristallklart vatteniväg innan sjön hinner gå upp alltför mycket.

Jag badar, äter frukost, packar och sitter i kajaken efter ungefär en timme. Den ankrade armadan har krympt. Kvar är nog bara en 5-6 miljoner. Jag ser flera båtar ge sig av på halvvindsbog för bara rullfocken, med storseglet beslaget. Det är en konsumtionssamhällets ironi att ju fler och dyrare segelprylar en seglare skaffar sig desto mindre tycks han segla.

En mörk molnbank börjar bre ut sig längs horisonten inne över Själland. Den måste ha grundlurat både den danska och svenska vädertjänsten. Att den svenska blir blåst förvånar inte – man ser dåligt från Norrköping vad som händer på Hven – men den danska brukar vara vaken.

Nere mot Haken ökar vinden stadigt när jag inte längre har lä bakom backafall. Små ilskna byar kommer farande och väser hotfullt. Från Haken paddlar jag rakt österut mot djupt vatten för att känna på vind och vågor. Sjön är krabb och besvärlig, med tydlig Öresundssignatur. Gårdagens funderingar på att paddla till Barsebäck eller Lomma förlorar raskt all lockelse. Ute i farleden lutar segelbåtarna kraftigt och motorbåtar på väg söderut slår hårt i sjön och river upp kaskader av vitt skum. Med viss tvekan sätter jag kurs mot Landskrona.

Ute på djupt vatten är inte vågorna längre obehagliga, bara tröttsamma. Motvinden och den krabba sjön innebär att jag får kämpa för varje meter.

Då och då tornar en våg upp sig som en pyramid i lovart, fräser till och deponerar ett par liter vatten med ondskefull precision i ansiktet. När jag torkar vattnet ur ögonen lyfter den elegant in ett par deciliter i ärmen på T-tröjan för vidare befordran till byxorna. Och så skriver Jim Danielsson från stormarna i ishavet om sin ”dokumenterade förmåga att hålla sittbrunnen torr!” I ishavet ja, men försök i Öresund!

Varför paddla ensam? För det första blir upplevelsen av natur och känslan av frihet större om man är ensam.

För det andra finns säkerhetsmässiga aspekter – att bara ansvara för sig själv, inte behöva ha koll på andra. Att snabbt kunna fatta beslut och agera utan att behöva hålla konferens i grov sjö med andra kajaker i farlig närhet. Att inte lockas till otillbörliga risker av den förmenta tryggheten i gruppen. Är man ensam måste man lita på sig själv och sitt omdöme och just genom den nödvändigheten lär man sig att göra det.

För det tredje är det svårt att få sällskap på sådana här spontana, snabbt beslutade utflykter. Planeringsalmanackan beviljar oftast inte ledighet med så kort varsel.

Överfarten tar två timmar, nästan dubbelt så lång tid som igår.

När jag slutligen kommer in i sjölä innanför Gråen belönar jag mig med frukt och choklad ur skeppsförrådet. Jag upptäcker en vätskefylld blåsa på vänster ringfinger. Det var bra länge sedan jag hade skavsår på grund av paddling.

Under de sista kilometerna in till Lundåkrahamnen mojnar det lite och solen tittar fram igen. Den mörka molnbanken drar norrut och över Skabbrevet glittrar solen på små vågor. På andra sidan solglittret syns Barsebäck. Det ser inbjudande ut. Ska jag....

En annan gång.

« Föregående sida 1 2 3 4 Nästa sida »

Kommentarer

Det finns ännu inga kommentarer.

Skriv en kommentar