Vingpaddelns bakgrund

Senast uppdaterad den 27 maj 2023, 0 kommentarer

Vingpaddeln är en svensk uppfinning. Stefan Lindeberg, förbundskapten för svenska landslaget under början av 80-talet, började fundera kring motsättningen mellan de dåvarande ”sanningarna” att draget skulle ske så nära kajaken sida som möjligt och att ryggmusklerna skulle göra merparten av jobbet (vilket innebär att paddeln hamnar längre från kajaksidan). Han funderade på aerodynamik och flygplansvingar, och såg en möjlighet att dra nytta av paddeln väg ut från kajaksidan för att förbättra bladets grepp i vattnet och kraftöverföringen. Efter en hel del experimenterande med form och storlek kunde den utvalde tillverkaren Leif Håkansson från Tyresö, få fram användbara paddlar som patenterades och som omedelbart började ge resultat i stora tävlingar i form av bättre tider, men början OS 1984.

Nästa utvecklingssteg blev när den paddlaren Einar Rasmussen, med utbildning i teoretisk fysik, analyserade vingpaddelns teori vetenskapligt och insåg att en kortare paddel, med smalare och mindre blad skulle vara mera användbar, även om den i teorin var mindre effektiv än den svenska modellen. Han ändrade också bladets vridning en aning för att stabilisera bladet bättre i vattnet. De praktiska skillnaderna visade sig stora och inom ett år var rasmussenvingen den enda som användes.

Konsekvensen av vingpaddelns genombrott blev att tiderna på racingsträckorna förbättrades med ca 2%.

Teori

Vingpaddeln anses av många fungera på samma sätt som en flygplansvinge. När profilen på bilden förs åt höger genereras lyftkraft. Varför detta sker är inte helt lätt att få grepp om – de gamla skolboksförklaringarna a la Newton (deflektion) eller Bernoulli (tryckskillnad pga olika strömningshastighet) tycks vara vetenskapligt överspelade. Nu anses virvelbildning vara den främsta orsaken till lyftkraften, med angreppsvinkeln som kritisk faktor medan profilen i första hand påverkar det användbara arbetsområdet för vingen. Men hur det nu än är med den saken – lyftkraft innebär att en vingpaddel inte bara är ett passivt mothåll i vattnet utan ger ett aktivt bidrag till rörelsen framåt.

Många är på goda grunder kritiska mot även teorin om lyftkraft. Strömningshastigheten över vingprofilen är så låg att det är tveksamt om någon lyftkraft som påverkar paddlingen verkligen uppstår. I så fall torde den uppmätta förbättringen bero enbart på att vingpaddeln tvingat fram en effektivare motorik i paddeldraget – vilket naturligtvis är fullt tillräckligt för att motivera dess användning.

Utöver de hydrodynamiska fördelarna kan vingpaddeln göras mycket tunn i profilen – dels genom materialet (kolfiber) och dels genom att den kraftiga välvningen ger styrka – och deplacerar inte lika mycket vatten som en traditionell paddel.

Ytterligare en fördel är att paddeln genom vingformen kan göras smalare och med mindre vindpåverkan trots att den faktiska ytan är större – se bild på sidan om att välja paddel.

För att fungera som tänkt kräver vingpaddeln sin speciella teknik. Att använda en vingpaddel som en vanlig standardpaddel ger inga fördelar (utom att den ofta väger en aning mindre). Effektivitetsökningen uppstår dels genom att förlusterna i motoriken minskar eftersom paddeln slirar mindre i vattnet och dels genom att motoriken ger möjlighet att flytta mer av kraftuttaget till de starka ryggmusklerna. Men motoriken innebär också att belastningen på muskler och leder i främst axelpartiet ökar och det krävs styrka, kondition och kontinuerlig styrketräning för att inte riskera skador.

Användning

Vingpaddeln är ett högt specialiserat redskap och fungerar inte bra i alla sammanhang eller för alla paddeltag. Generellt tror jag inte vingpaddeln innebär några generella fördelar för havspaddlare – den är alltför hårt specialiserad mot lätta, accelerationssnabba kajaker, slätvatten och rakbana. Dess lämplighet eller olämplighet för havspaddling brukar vara ett kärt debattämne när paddlare träffas. Antalet havspaddlare som använder (eller i alla fall provar) vingpaddel ökar stadigt – men avgörande för det är inte paddelns förmenta lämplighet, utan paddlarens förmåga att dra nytta av fördelarna och minimera nackdelarna. 

För havskajak så gäller det att alltid välja de mindre bladen och mjukare skaften. En havskajak har inte fartresurser nog för att stora tävlingspaddlar ska ge några fördelar. När belastningen ökar – tung last, hög fart, motvind, bogsering mm – är det lätt att hamna utanför vingpaddeln optimala arbetsområde och därför svårt att hålla paddelfrekvensen uppe. Undantaget är förstås surfskis som dels är lätta och lättdrivna och dels alltid har roder. En fördel för vingpaddeln (jämfört med europadllar är att de tvingar fram en bättre paddelteknik, vilket sätter lite press på de som vanligtvis inte funderar över hur utan nöjer sig med att.

Tulipanarosor?

På senare tid har det börjat dyka upp smala vingpaddlar med sikte på havs- och långfärdspaddling. De marknadsförs ibland som någon sorts utveckling av eskimåpaddeln, vilket är lite aningslöst och/eller bedrägligt. Det finns inga likheter mer än att bladet är lite längre och smalare än på en vanlig vingpaddel. Allt annat som definierar en grönlandspaddel saknas – symmetrin, mångsidigheten, möjligheten till glidande tag mm. Men för den som gillar vingpaddelteknik har en smal paddel med mindre blad en hel del fördelar för långfärd framför de vanliga större bladen.

Fån andra ringhörnan har det då och då dykt upp "grönlandspaddlar" med vingprofil och ibland även med vinklade blad, också marknadsförda som en utveckling av paddeln – men de blir såklart inte grönlandspaddlar för att konstrar till profilen. De som kan paddla grönlandspaddel ser inga fördelar men åtskilliga nackdelar med dem, och de som inte har lärt sig grönlandsteknik tycker fortfarande att de fångar mer vatten med stora spadar.