Visa varukorgen
Design & Illustration

Vingpaddelns bakgrund

Vingpaddeln är en svensk uppfinning. Stefan Lindeberg, förbundskapten för svenska landslaget under början av 80-talet, började fundera kring motsättningen mellan de dåvarande ”sanningarna” att draget skulle ske så nära kajaken sida som möjligt och att ryggmusklerna skulle göra merparten av jobbet (vilket innebär att paddeln hamnar längre från kajaksidan). Han kom att tänka på flygplansvingar, och såg en möjlighet att dra nytta av paddeln väg ut från kajaksidan för att förbättra bladets grepp i vattnet och kraftöverföringen. Efter en hel del experimenterande med form och storlek kunde den utvalde tillverkaren Leif Håkansson från Tyresö, få fram användbara paddlar som patenterades och som omedelbart började ge resultat i stora tävlingar, men början OS 1984.

Nästa utvecklingssteg blev när den paddlaren Einar Rasmussen, med utbildning i teoretisk fysik, analyserade vingpaddelns teori vetenskapligt och insåg att en kortare paddel, med smalare och mindre blad skulle vara mera användbar, även om den i teorin var mindre effektiv än den svenska modellen. Han ändrade också bladets vridning en aning för att stabilisera bladet bättre i vattnet. De praktiska skillnaderna visade sig stora och inom ett år var rasmussenvingen den enda som användes.

Konsekvensen av vingpaddelns genombrott blev att tiderna på racingsträckorna förbättrades med ca 2%.

Teori

Vingpaddeln anses av många fungera på samma sätt som en flygplansvinge. När profilen på bilden förs åt höger genereras lyftkraft. Varför detta sker är inte helt lätt att få grepp om – de gamla skolboksförklaringarna a la Newton (deflektion) eller Bernoulli (tryckskillnad pga olika strömningshastighet) tycks vara vetenskapligt överspelade. VingpaddelNu anses virvelbildning vara den främsta orsaken till lyftkraften, med angreppsvinkeln som kritisk faktor medan profilen i första hand påverkar det användbara arbetsområdet för vingen. Men hur det nu än är med den saken – lyftkraft innebär att en vingpaddel inte bara är ett passivt mothåll i vattnet utan ger ett aktivt bidrag till rörelsen framåt.

Många är på goda grunder kritiska mot även teorin om lyftkraft. Strömningshastigheten över vingprofilen är så låg att det är tveksamt om någon lyftkraft som påverkar paddlingen verkligen uppstår. I så fall torde den uppmätta förbättringen bero enbart på att vingpaddeln tvingat fram en effektivare motorik i paddeldraget – vilket naturligtvis är fullt tillräckligt för att motivera dess användning.

Utöver de hydrodynamiska fördelarna kan vingpaddeln göras mycket tunn i profilen – dels genom materialet (kolfiber) och dels genom att den kraftiga välvningen ger styrka – och deplacerar inte lika mycket vatten som en traditionell paddel.

Ytterligare en fördel är att paddeln genom vingformen kan göras smalare och med mindre vindpåverkan trots att den faktiska ytan är större – se bild på sidan om att välja paddel.

För att fungera som tänkt kräver vingpaddeln sin speciella teknik. Att använda en vingpaddel som en vanlig standardpaddel ger inga fördelar (utom att den ofta väger en aning mindre). Effektivitetsökningen uppstår dels genom att förlusterna i motoriken minskar eftersom paddeln slirar mindre i vattnet och dels genom att motoriken ger möjlighet att flytta mer av kraftuttaget till de starka ryggmusklerna. Men motoriken innebär också att belastningen på muskler och leder i främst axelpartiet ökar och det krävs styrka, kondition och kontinuerlig styrketräning för att inte riskera skador.

Användning

VingpaddelVingpaddeln är ett högt specialiserat redskap och fungerar inte bra i alla sammanhang eller för alla paddeltag. Dess lämplighet eller olämplighet för havspaddling brukar vara ett kärt debattämne när paddlare träffas. Antalet havspaddlare som använder (eller i alla fall provar) vingpaddel ökar stadigt – men avgörande för det är inte paddelns förmenta lämplighet, utan paddlarens förmåga att dra nytta av fördelarna och minimera nackdelarna.

Generellt tror jag inte vingpaddeln innebär några generella fördelar för havspaddlare – den är alltför hårt specialiserad mot lätta, accelerationssnabba kajaker, slätvatten och rakbana. Dessutom väljer många för stora blad och för styvt skaft. Ingen som paddlar havskajak skall t ex ha en seniorpaddel. Många som börjarm använder också paddeln ”fel” (dålig isättning, halvhjärtade drag, låg frekvens) försämras greppet så mycket att paddeln ändå blir fullt användbar – och kvar finns fördelarna att paddeln har lägre vikt och mindre luftmotstånd än en standardpaddel. Men med litet blad, inte alltför hårt skaft, utvecklad teknik och helst en roderkajak är vingpaddeln ett effektivt och energisnålt redskap även i havskajaker.

Normal långfärdspaddling innebär generellt relativt liten kraft i paddeltagen (man underhåller en pågående rörelse med relativt små energitillskott) vilket gör att skillnaden mellan olika paddlar blir tämligen liten. När belastningen ökar – tung last, hög fart, motvind, bogsering mm – är det lätt att hamna utanför vingpaddeln optimala arbetsområde och därför svårt att hålla paddelfrekvensen uppe.

(Läs till exempel Erik Arnström eller Magnus Fischer för en mera positiv uppfattning om vingpaddelns lämplighet i havskajaker.)

Grönlandsvingpaddlar?

På senare tid har det börjat dyka upp smala vingpaddlar med sikte på havs- och långfärdspaddling. De marknadsförs ibland som någon sorts utveckling av eskimåpaddeln, vilket är lite aningslöst och/eller bedrägligt. Det finns inga likheter mer än att bladet är lite längre och smalare än på en vanlig vingpaddel. Allt annat – symmetrin, mångsidigheten, möjligheten till glidande tag, de parallella bladen mm saknas. Men för den som gillar vingpaddelteknik har en smal paddel med mindre blad en hel del fördelar för långfärd framför de vanliga tävlingspaddlarna som hittills använts.

Kommentarer

Det finns ännu inga kommentarer.

Skriv en kommentar