Visa varukorgen
Design & Illustration

Drabbande läsupplevelse

Vi de drunknadeJag har läst ut en bok – Vi de drunknade, av Carsten Jensen – som nog inte kommer att släppa taget om mig på ett bra tag. Det är en fantastisk krönika, psykologiskt och idémässigt djupsinnig, om havet, sjömän och sjömansänkor, som gång på gång får mig att associera till Homeros, Joseph Conrad och Herman Melville men också då och då till Nicholas Monsarrat och Douglas Reeman. Till det yttre är det en episk roman som med dokumentär noggrannhet följer den lilla danska staden Marstals öden under hundra år: från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Drygt 700 sidor - de sista femtio läser jag allt långsammare för ett dra ut på magin...

Liksom Mariehamn på Åland och Brantevik på Österlen uppstod en sjöfart av en storlek och betydelse som stod i bjärt kontrast mot stadens blygsamma storlek. Marstal hade under en tid världens största flotta av fullriggade skepp, och sjömän och skeppare från Marstal hade hög status i världens alla hamnar. Men Marstal blev kvinnornas och barnens stad, där männen blev tillfälliga gäster när skeppen då och då mellanlandade i Danmark. Som i många andra sjöfartsstäder fanns inte behov av en stor kyrkogård i Marstal – alltför många dog långt hemifrån i stormar, på rev, grynnor eller mot klippor.

Berättelsen följer ett antal fiktiva personer genom historien, somliga på lite håll, andra mycket nära. Männen växer fram som tredimensionella levande människor som man tycker sig känna väl, varken onda ellert goda, inte sällan oförutsägbara – men djupt mänskliga. Tankarna, orden och handlingarna får mig att associera till både Dostojevski, Marquez, Rushdie och Eco. Kvinnoporträtten förblir tyvärr märkligt stereotypa. På var och varannan sida finns formuleringar och aforismer med sådan kraft och elegans att man (jag) får stanna upp och låta dem sjunka in.

En berättartekniskt intressant detalj är att bokens "vi" är en namnlös grupp Marstalbor, som likt kören i grekiska dramer funderar kring och kommenterar det som händer.

Jag får en känsla av att berättelsen på samma sätt som Robert Pirzigs böcker kommer att bli omistligt starka och kanske omvälvande läsupplevelser för många män, men att kvinnor kommer att läsa den som en tämligen ordinär äventyrsroman – dels för de rätt torftiga kvinnoporträtten och dels för att berättelsen drar lite åt Skattkammarön i några avsnitt. Men jag hoppas jag har fel...

Läs Vi de drunknade – i vårt språkområde har den inga konkurrenter.

Vi de drunknade, Carsten Jensen, Övers: Leo Andersson
Månpocket, ISBN 987-91-7001-655-4

Kommentarer

Skönt att ha wikipeia till hands när associationerna drar iväg... över okända vatten ;-).

Boken är bokad på bokus (42:-) http://www.bokus.com/b/9789170016554.html?pt=search_result

Hej Björn (?)

Jag undrar varför du använder Burka/Burkini när du paddlar ?

...är lite blyg ;-)

"Burkan" är en tuiliq (antar att det är den du avser) - en grönländsk paddeljacka som tätar runt ansiktet, runt handlederna och runt sittbrunnssargen. Det innebär att man kan rolla torrt och bekvämt året runt utan att bli blöt om mer än ansiktet. Jämfört med alternativen, våt- och torrdräkt, drytop etc, innebär det också några fördelar: tätningen flyttas längre ut, runt ansiktet istället för en tajt åtsittande tätning runt halsen, tätning runt sittbrunnen istället för en potentiellt läckande skarv mellan kapell och drytop, mycket mer rörlighet i sittbrunnen än samtliga alternativ, mindre svettig eftersom luft från sittbrunnen kan cirkulera upp i tuiliqen, luften i tuiliqen isolerar, värmer och ger flytkraft, till skillnad från våtdräkten som förlorar sin isolerande funktion om den inte sitter tajt, och torrdräkten som kan bli en säkerhetsrisk om man inte pressar ut luften när man tar den på sig. Tuiliqen tar man på sig som en anorak - en bråkdel av tiden det tar att krypa in i våt- och torrdräkter.

På sommaren fungerar tuiliqen som en vanlig paddeljacka, när det blir för kalllt för bara t-tröja. På vintern bygger man på underifrån med termoställ, fleece tills man håller värmen i nollgradigt vatten och vinterkyla.

Bra leverantörer att kolla med är Reeds Chillcheater i England som syr måttbeställda tuiliqs i Aquatherm, ett elastiskt membranmaterial som andas (ca 2000:- plus frakt), Bug Head Tuiliqs i USA, som syr i neopren (1,5 2 eller 3 mm ca 3000:-), Brooke i Kanada, som syr i 3mm neoprene (ca 4000:-), Superior i kanada, som också syr i 3 mm neopren och kostar ungefär som Brookes. De tjocka neoprenmaterialen är för varma för mig under mesta delen av året, men ger härlig flytkraft!

Hur mycket underhåll behöver en tuiliq ?

Mudden (latex) till min torrdräkt har nästan havererat på mindre än ett år (trotts, bra förvaring, rengöring, studerande av intruktionsboken. (paddlad relativt få gånger)

Kan också tillägga att torrdräkten är av "bästa" kvalitet (12 000kr)

Så alternativet Tuiliq börjar bli intressant, det återstår bara att lära sig rolla och rolla i kallt vatten etc...

Men först måste jag ha en ordentlig kajak :) + en välbyggd, egensnickrad grönlandspinne (än så länge har jag bara fått till min stormpaddel)

Nu är jag offtopic som vanligt, men håller jag mig bara till ämnet paddling så antar jag att det är okej.

Inget underhåll på tuiliqen (bortsett från en tvätt då och då när den börjar lukta skunk - läste någonstans: med moderna funktionsmaterial kan en paddlare lukta nästan lika illa som en jägare i sälskinn för hundra år sedan). Muddar och sådant är sydda direkt i materialet. Däremot är livslängden lite sämre än en bra torrdräkt (om man räknar in ett par byten av av muddar och halstätning). Min första Chillcheater höll i drygt fyra år - sedan började det sippra in lite blöta här och var genom materialet. Neopren håller bättre och är lättare att laga om något händer.

Men totalt sett tycker jag att det blir en rimlig ekvation med pris kontra livslängd.

Teoretiska problemet med tuiliq är att om man gör en wet exit (bryter förseglingen) blir man snabbt nerkyld. Men jag gjorde en sådan för ett år sedan (midvinter och nollgradigt vatten) och blev förvånad över att jag inte frös ett dugg! Tuiliqen var så tät att luften uppe kring överkropp och axlar stannade kvar och isolerade tillräcklig länge så att jag kom upp i land (6-7 minuter). Men vid längre exponering sipprar naturligtvis vattnet in och då fungerar den mycket sämre än en torrdräkt.

Hej Björn!

Har blivit en smula nyfiken på de där tuiliqarna ...

Har du, eller kännur du någon som har, erfaranhet av tuiliq med glasögon -- hur bra tätar huvan kring ansiktet då?

Hej!

Vad roligt, jag köpte boken för några veckor sedan. Ska läsa den och ge dig ett kvinnligt omdöme. (jag föredrar egentligen böcker med "mjuka" värderingar och läste aldrig klart Röde Orm på grund av den sunkiga kvinnosynen och allt supande - men jag gillar ju kajaker, så den här boken kanske slinker ner ändå...)

Janina :-)

Vill ni ha lite riktigt saltstänkta hardcore-läsupplevelser rekommenderar jag tidskriften Longitude. Utkom 66-99 i 34 nummer (naturligtvis hoppade man över 13..) och innehåller berättelser och bilder från de som var med om den sista kommersiella segeltrafiken, innan maskinerna tog över.

Innehåller t ex tips om hur man stagvänder en bark eller fullriggare mot vinden innan man driver upp mot en läkust. Ovärderlig information m a o.

Fantastiska historier - och nästan allt sant..

/ Ulf

Ja, jag har några gamla nummer av Longitude och är därför också helt bekant med hur man med gigade gaffeltoppsegel skiftar skot och halsar inför en stagvändning eller klarar ett stockskjutet ankare. Väntar sedan länge på tillfälle att få briljera med dessa färdigheter...

Erik, vet inte var mitt svar hamnade någonstans - här är ett nytt försök!

Jag klarar mig hjälpligt i kajaken utan glasögon ännu så länge, så erfarenheten är noll. Men jag har minns att det diskuterats på QajaqUsa vid ett par tillfällen.

Om jag minns rätt fanns två "skolor": antingen skalmarna innanför huvan och accepterande av några droppar vatten per roll vid tinningarna, eller skalmarna utanpå huvan (gärna med påsydda hällor för skalmarna - någon av tillverkarna kan tydligen göra detta på beställning).

En egen fundering är att om man lutar framåt mot fördäck under rollen, minskar trycket väsentligt (ansiktet 20 cm ner i vattnet jämfört med 70 om man inte böjer sig framåt). Det bör minska eventuell vatteninträngning, liksom det minskar vatten i näsan, risken att slå i något på botten och tiden när man är under vatten till under en sekund.

Janina, det skall bli kul att höra din åsikt. Min förmodan är bara grundad på en allmänn känsla ;-)

Har du läst Pirzig? Lila till exempel?

En kommentar: det var länge sen jag läste Pirzigs "Lila", men som jag minns det tyckte jag den var bättre än den första boken. Överraskande och med djuplodande. Den första boken, den med underhållet av motorcykeln, höll nästan inte på att få någon förläggare, tills en liten en kom underfund om storheten i berättelsen. Resten är historia, som det heter.

Den amerikanske förf William Wharton gick bort för en liten tid sen. Hans riktiga namn var Burt Du´Aime och Wharton var hans mors flicknamn. Förf Sture Dahlström presenterade mig för honom - de var gamla vänner - när han var på besök hos Sture D i Spanien och det var långt före debuten med "Birdy" som slog igenom så starkt. "Soldater i månsken" , en annan bok, (A midnight clear) blev också film. Obetalbart med tyska och amerikanska soldater som avslutar varandras belägring med snöbollskrig...

Som jag minns WW vid detta korta möte (med hustru och den då 10-åriga dottern som skulle omkomma med hela sin familj så tragiskt) var han munter, glad och ständigt i rörelse på sin racerbike. På tillfälligt besök från husbåten i Paris.

Håller med - även om mina förväntningarna efter "Zen..." var rejält höga (en sådan bok jag läst om ett par gånger), blev ändå "Lila" en överraskning. Men vad jag minns är även där den kvinnliga frontfiguren rätt torftigt utmejslad och mest avtecknar sig som silhuett mot den sökande manliga huvudpersonen fantastiska filosofiska och idéhistoriska odyssée.

Så sant! Bland senare läsning dök Victor Hugos "Skrattmänniskan" (l´Homme que rire, om min rostiga franska blev rätt där) upp bland böckerna. Den här var Niloes förnämliga utgivning med originalteckningar från första utgåvan och den ger fortfarande efter så många års frånvaro av läsning av denna en verklig och sann mening om människans belägenhet. Det blev en gåva till ett barnbarn som fyllde lämpliga år men som faktiskt redan läst den. Nåja, det här var ju originalet i svensk tappning.

Faktum är att jag ofta läser om gamla författarer och märker att jag med stigande ålder ser någonting annat och kanske mer.

Konstigt nog har jag aldrig sett någonting nämnas om James Dickeys poesi - han som skrev "Deliverance" (Den sista färden) och en bok som blev en så fin film. I filmen kan man se honom själv i slutscenerna som sheriff: "Make no trouble, sir".

Joyce Carol Oates har skrivit en 50-sidig essä om Dickeys poesi och den hade nog givit mig fler infallsvinklar innan jag själv skrev en bit om honom och djärvdes försöka göra en översättning av en av hans dikter.

Det var i tidskriften Time jag hittade mer om honom för en del år sen där de skrev en nekrolog om honom i samband med hans bortgång. Och där fanns den dikt om havet - något för paddlare att läsa och skandera! - som fick mig på knä. Jesses vilken dikt!

Dickey fick Pulitzerpriset flera gånger. Han var mer känd som poet än som prosaförfattare i USA. I mina ögon hade han varit en värdig Nobelpristagare!

Den förre ständige sekreteraren har någonting att förklara...

Hej!

jag använder tuiliq tillsamans med glasögon ibland. Som Björn säger, det kommer in några droppar, men det gör det ändå.

Har provat att ha dom på utsidan av huvan, men då tappar man känslan av att ha dom på och märker inte om dom börjar glida av.

Det brukar sluta med att kontaktlinserna åker på... ska man hålla på och rolla ett tag, (och det ska man ju) så blir även några droppar i taget en ansenlig mängd.

Skriv en kommentar