Högljudd fritid
den 19 januari 2008, 12 kommentarer
Min flytväst (GUL) hålls ihop av kardborrband. Två långa kraftiga kardborrband att trycka ihop respektive att dra isär. De där banden har efterhand kommit att bli ett irritationsmoment.
Jaha, gå omkring och reta sig på ett par kardborrband – det kanske låter som om den senaste tidens paddelabstinens har fått konsekvenser för det psykiska välbefinnandet.
Men betänk följande scenario: man glider in till stranden en stilla sommarkväll. Det är tyst och solen sjunker mot horisonten. Det enda som hörs är ett stilla kluckande av små vågor mot sanden. Så öppnar man flytvästen…
RRRRRIIIIIIIIIIIIIITSCHHHHH!!! (det var den ena – måsar och småfåglar hukar sig).
RRRRAAAAAATSCHHHH!!!!! (och så den andra – folk i ankrade båtar längre bort i viken tittar upp ur sittbrunnar och kajutor och undrar vem som hade sönder något).
Tystnad har blivit en bristvara i vårt samhälle, men tydligen också en umbärlig anomalitet. Med hjälp av nya fritidsprylar kan vi besegra ytterligare en potentiell tyst miljö – vi kan larma och bära oss åt även i naturen.
Har du lyssnat på ett bensinkök – ett sådant där Himalaya-testat som värmer soppan i 30 minusgrader och rykande snöstorm – och som allt oftare står och vrålar i stillheten på svenska kobbar och skär? När ett sådant startar krymper naturen akustiskt till ett litet trångt rum med några meters radie – allt därutanför dör bort – en akustisk motsvarighet till tunnelseende. När det äntligen stängs av efterlämnar det en fysiskt påtaglig tystnad som nästan känns onaturlig tills hörseln återställt sina referensramar igen. Som tur är är de där köken rätt effektiva, så pinan är förhållandevis kortvarig, även om det inte känns så när de dånar som bäst.
Och när jag ändå är i farten: varför dessa högljudda dragkedjor i tält. När någon behöver uppsöka en buske i natten, går det inte utan ackompanjemanget av två meterlånga dragkedjors raspande, förstärkta av resonansen i den som trumskinn spända tältduken och förmedlat av bågarna som fyller samma funktion som ljudpinnen i en fiol: FRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR och FRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR. Kort promenad och så samma procedur igen.
Okej om det blåser och regnar. Då överröstar naturen själv det mesta. Men stilla sommarnätter…
Till och med mitt lilla kamerafordral har ett kardborrband!
Jag kan tänka mig att en och annan inte ens reflekterat över dessa ljudsensationer, eller upplever dem som störande. Människor med ett överskott av personlighet, dessa som tar plats, hörs och syns, bullrar, slamrar, skrattar så att måsarna tystnar – de förstår kanske inte alls att man kan irritatera sig på sådant.
Men tänk tillbaka ett par decennier: på flytvästar med knäppen, jägarkök med t-röd, tält med snörning. Då kunde men vara en del av naturen – framför allt på ensamturer – känna samhörighet istället för att dominera.
Många branscher jobbar numera medvetet med ljuddesign. Oundvikliga ljud skall upplevas som relevanta och rimliga. Bildörren skall stängas med ett diskret ljud som stämmer med bilens prislapp, och motorljudet "stäms" till ett harmoniskt lågt muller – inte för högt, inte för tyst – utan precis lagom för att vittna om kraft och smidighet. Apparater skall låta precis så mycket att man får en feedback om vilken process som är igång.
När anställer fritidsbrancherna en ljuddesigner?
Och tills dess: använd öronen i butikerna.
