Visa varukorgen
Design & Illustration

Lundakajaken uppmätt

Lundakajaken - för första gången mätt

Martin med måttbandI går kröp Martin Nissen och jag omkring på golvet bland byggbråten i en av Lunds Historiska Museums salar för att mäta upp den gamla kajak som Magnus Åström "hittade" för några månader sedan. Museifolket visste naturligtvis att den fanns men inte riktigt hur unik den är, och för kajakvärlden var den helt okänd – inte ens Harvey Golden visste att en av världens äldsta och mest välbevarade kajaker gömde sig i ett vindsmagasin i Lund. För att inte tala om att jag bott halvannan kilometer från den i 30 år – med näsan över kajakböcker av AkternHoward Chapelle, John Heath, John Brandt, Eugene Arima, David Zimmerly, H C Petersen, Harvey Golden, Martin Nissen m fl!

"Mest välbevarade" visade sig kanske vara att ta i – genom århundradena hade trägnagare mumsat i sig det mesta av spanten i akterskeppet, så att formen inte längre var den ursprungliga. En del surrningar av baleen (barder, även kallat valben) hade också släppt här och var.

Totalintrycket är en mycket elegant och lätt byggd kajak för en småvuxen ägare som strävat efter låg vikt och haft öga för proportioner och linjer.

mittsektionen med sittbrunnen

Men nu är den noggrannt uppmätt, vi håller på med uppmätningsritningarna och Martin lägger pussel med den lilla dokumentation som finns i försöken att fastställa exakt ålder och bakgrund, och hur den hamnat i Lund. Tanken är att skicka dokumentationsritningen till Harvey Golden för att han skall försöka återskapa den ursprungliga formen (och jag skulle inte bli förvånad om det också blir ett replikbygge).

Kommentarer

vad kommer så hända med denna på nytt funna "skatt" kommer den ställas ut i en offentlig del i museet?

skulle varit väligt intressat att få se den...

Ja, museet är stängt under ett halvår för en tämligen genomgripande renovering. Det öppnar igen 31 mars 2007, och enligt deras hemsida skall Kilian Stobaeus kuriosasamling - där kajaken ingår - visas för allmänheten hösten 2007. Dessvärre är de nuvarande planerna att hänga kajaken i taket - utom räckhåll för klåfingriga, men tyvärr då också utan möjlighet att se däck och sittbrunn.

Man kan bara hoppas att betydelsen av ett sådant fynd kan leda till en justering av planerna - det är ju inte bara en exotisk pryl bland andra i ett kuriosakabinett, utan en av få riktigt gamla kajaker världen runt, och förhållandevis välbevarad. Bäst vore en glasmonter - ett enklare alternativ speglar i taket.

Ett besök på Världskulturmuseet i Göteborg visar spännande presentationsidéer...

Bra jobbat, Björn och Martin! Det gläder mig mycket att den blev riktigt uppmätt. Jag lekte förstås med tanken på att göra det själv, men insåg tur nog mina begränsningar.

Och om inte Harvey bygger en kopia så får väl jag göra det! Björn, vi kanske ska sätta av några dagar i sommar och göra det gemensamt i Lund? Går det att hitta en mer passande förlaga till ditt första SOF-bygge? ;-) (Okej, fördäcket får nog höjas lite...)

Bra idé - jag skall genast börja träna på att böja knäna åt fel håll.

Så vacker, så självklar! Vilken kulturgärning ni gjort/gör. Men vad har den för ursprung, vilken del av Grönland kommer den ifrån? Tänk om det dräller en massa grönländska kajaker överallt i vårt land? Bortglömda på diverse museer och sargade och halvt förintade p g a felaktig hantering... Man vill ju bara gråta...

Jag vet inte om jag drömt om att jag såg ett gammalt kajakskelett på Kulturens Östarp, det kan väl ändå inte bara vara en dröm? Barnen var små, så det är en hel del år sen. Finns den kvar? Jag slogs av skelettets skönhet utan att ha den minsta vissling om kajaker, det var inte min deal just då.

Jag har läst någonstans att när man sydde ihop hudarna på träskelettet sydde man bara genom halva huden. Det blev således inga hål i skinnet, allt för att kunna täta sömmarna på ett adekvat sätt.

Klokt att skicka uppgifterna till Harvey Golden, han kan nog komma med många svar och anvisningar. Är det inte dags att vi skramlar med bössorna och bjuder hit honom?

Det finns säkert en och annan gammal kajak kvar i gömmorna lite här och vara, men det ser jag som en mycket tilltalande tanke - dels att de inte dök upp i en tid då gamla kajaker ansågs värdelösa och rensades ut ur museisamlingarna, skänktes till lekplatser eller blev förstörda genom ovarsam renovering etc - och dels för att det finns något kvar för oss och framtida entusiaster att ta hand om.

Martin håller på med provinensen - men gissningsvis är det västgrönland och någon gång mellan 1650 och 1730 - och den kan ha landat i Stobaeus samlingar via Danmark eller Holland. Men det är ännu så länge bara spekulationer.

Det fanns flera olika sätt att sy, men alla hade det gemensamt att det ingenstans fanns ett nålhål genom båda skinnen i överlappningen. Så här: "When the kayak frame is finished the women cover it with seal-skin, sewing it with sinew thread and using a waterproof stitch. This is done by passing the needle through only half the thickness of the skin at each stitch, therefore when the thread is pulled tight there will be no stitching visible on the outside of the skin. When the women have finished the covering, the whole kayak is given several coats of blubber to preserve the skins and also to fill up any small holes left in the seams." (ur Watkins' Kayak, J. R. Rymill, Geographical Journal, Vol. 82, No. 6 (Dec., 1933), pp. 539-541).

Möjligen hade de tillgång till järnnålar - 1600-talets inuiter kunde troligen utvinna järn ur meteoritstenar - annars var det bennålar som gällde.

Kulturens eventuella kajakskelett vore intressant att titta närmare på.

Det är som Benjamin Farrington skriver i "Grekisk vetenskap" - människan har alltid varit teknisk. Han menar att det visar sig redan i förmågan att slakta ett fångat djur och utnyttja dess delar till både mat och - bennålar (som du skriver Björn). I dag i radion (så bra den fortfarande är) var det ett samtal om grunden till människans agrara tid. När blev människan agrar? Den (engelske/amerikanske) forskare som talade menade att man kan finna människans bofasthet i hennes ätande. Kan man i uppgrävda kärl finna rester av mjölk (hur man nu analyserar detta) kan man med bestämdhet säga att dessa människor var agrara. Mjölk dricks t ex i de nordiska länderna, i vissa delar av Afrika o s v. Det är lätt att förstå att man inte drack mjölk på Grönland. Man hade helt enkelt inte boskap.

Det sistnmämnda kallar Thoreau för den evinnerliga börda som gjorde människan stationär istället för ständigt gående och ständigt lycklig. Om jag får tro att Thoreau menade så.

...en tanke som Bruce Chatwin också utvinner mycket ur i den härliga boken "Songlines".

Sådärja! Äntligen är mitt lillfinger så bra (tack, tack distriktssköterskan!) att jag kan paddla igen. I denna sista dag i november med fallande ljus styr jag ut med min Anas Acuta II - bort mot Vitemölle och in i hamnen. Skjutfältet ligger i dis men jag hör bangarna. Grå himmel? Närmare betraktat skiftar den hela tiden i silver, tenn och bly. Och vattnet? Vattrat tenn med ljusare toner i vågdalarna och mörkare i topparna. En ungsvan, fortfarande mörk i kroppen men med vita vingar, sticker iväg framför mig. Den ropar ängsligt efter föräldrarna...

Så fin turen var!

En historia vars upphovsman tror jag är Peter Freuchen. Grönland: en ung fångstman kommer in med en fantastisk börda skinn och päls till handelsstationen. Föreståndarens ögon börjar tindra inför urvalet och mängden. Han börjar famla i hyllan efter gevär och patroner... nja, med sin penna röd och blå börjar han räkna. Den unge jägaren tittar fascinerad på denna penna, röd i ena änden och blå i den andra. Han kan inte slita blicken från den.

- Jaha. säger föreståndaren, vad vill du ha? -Den där, säger jägaren och pekar på pennan som den andre håller i handen.

Föreståndaren är en s k ´Smart Alec´, skjuter fram pennan som jägaren greppar samtidigt som han själv tar bunten med doftande hudar och pälsverk.

Den där historien gav mig en flashback till min egen barndom. Andra tycker kanske att affären var vansinnig och ett utnyttjande av en människa. Men jag förstår jägaren. Min pappa var yrkesofficer och hemma fanns alltid rutat papper och linjerat papper och en massa andra papper i hans speciella rum. Han hade massor av pennor och antagligen drog han upp linjerna för en manöver eller inlogerandet av manskapet.

Jag såg just denna penna, röd i ena änden och blå i den andra, på hans skrivbord. Jag tjatade mig till den och med denna skatt minns jag att jag drog streck på streck; blått, rött, blått, rött. Pennan var magisk med sitt innehåll. Rött och blått och för den unge grönländske jägaren kanske magien låg i detta. Rött som blod, blått som det hav han färdades på.

Skinn och pälsverk var en vardagsvara för honom. Men pennan! Den var verkligen magisk.

Skriv en kommentar