Visa varukorgen
Design & Illustration

Navigation och vikingarnas solsten

cordieritEtt arbete vid Lunds universitet stärker teorin om vikingarnas solsten – ett navigationshjälpmedel som gjorde att de med hjälp av polariserande mineral kunde navigera efter solen även under mulna och dimmiga dagar.

Arbetet, som presenterades i senaste utgåvan av Proceedings of the Royal Society A, är ett samarbete mellan biologer och fysiker. En av dem, ekologen Susanna Åkesson, forskar kring fåglars och havssköldpaddors navigation och anser att de sannolikt har receptorer i ögonen, med vars hjälp de kan se mönster av polariserat ljus. Ungerske optikfysikern Gábor Horváth har utvecklat en fotografisk metod att registrera polarisationsmönster på himlen. I mötet mellan dessa discipliner dök möjligheten till polarisationsnavigation upp.

I de isländska sagorna talas om solstenen som ett navigatoriskt hjälpmedel, och på 1960-talet la Torkild Ramskou fram teorin om att vikingarna kunde ha utnyttjat solljusets polarisering (T. Ramskou, ”Solstenen”, Skalk, No. 2, p.16, 1967). Idén var att kristaller av kalcit, turmelin eller cordierit – mineral som finns bland annat på Island och Norges västkust - bryter ljuset så att man genom polariseringen kan ”se” var solen står även bakom moln och tät dimma. Men inga solstenar har hittats, och historiker och arleologer har varit tveksamma. De experiment som gjorts har inte gett användbara resultat.

Men de rön som nu publiceras visar att det går att få en korrekt bild av polariseringen molniga och dimmiga dagar. Fysikaliska fakta talar alltså inte emot solstenen. Däremot saknas det fortfarande arkeologiska fynd.

Vikingarnas övriga navigationsutrustning var en solkompass – en träskiva med en pinne (gnomon) där solen kastade skugga. En sådan kompass kalibrerades dagen innan avresa, genom att man ritade in skuggans läge med jämna mellanrum under dagen och ritade (ristade) en kurva (gnomonkurva) genom dessa markeringar. När solkompassen användes hölls den horisontellt och vreds tills skuggan föll på gnomonkurvan - då kunde man läsa av nordriktningen, sin egen kurs och tiden på dagen. Precisionen var inte mycket sämre än med en modern kajakkompass. Eftersom solhöjden ändras under året måste man rita en ny gnomonkurva efter en eller ett par veckor.

En variant av solkompassen – solbrettet eller solskuggafjöl – användes för att avläsa solhöjd och därmed betraktarens latitud. Det kunde vara en skiva som hölls horisontellt och där gnomonens skugga avlästes mot koncentriska cirklar (ett tvåmansjobb: en siktade med skivan mot horisonten och en läste av – alternativt kunde skivan flyta i en hink vatten). Latituden kunde sedan användas praktiskt. För att hitta till Island och Grönland kan man segla upp längs Norges västkust till 65:e breddgraden och sedan följa denna till Island och vidare till Grönland. Från Grönlands sydspets leder sedan 60:e breddgraden vidare till nordvästspetsen av Labrador.

Omtvistat solkompassfyndKunskaper i astronomi stod högt. En vikingatida tabell från Island visar solhöjd under hela året, tillsammans med tid och riktning för solen upp- och nergång. På Gotland Grönland har hittats en halvcirkelformad skiva med inristningar som kan vara solhöjdsinformation enligt tabellen. Det är dock omtvistat av vetenskapen. (Gotland angavs som fyndort i min ursprungliga källa (en tidningsartikel på internet), men efter lite mer sökande (föranlett av Stens kommentar nedan) bör det ha varit ett skrivfel. Alla andra källor anger Grönland.)

Men det fanns mer i den navigatoriska verktygslådan – en del rätt fantasifullt. Vikingarna hade lodlinor för djupmätning, logglinor för fartbestämning, de kunde av molnen läsa av om det fanns land under dem eller bara hav, de visste att havssulor flygor mot land i skymningen, att medhavda korpar flyger mot land när de släpps, att flytande tång antyder avståndet till land genom graden av förruttning, att loppor kryper mot norr när de skiljs från sin husse, med mera…

Latitud är den enkla delen. Longitud däremot kunde inte hanteras praktiskt förrän Harrisons kronometer i mitten av 1700-talet gav tillgång till exakta tidsangivelser. ”Longitudens gåta” av Dava Sobel beskriver den fascinerande historien om den enkle urmakaren från landet som slog den vetenskapliga eliten på fingrarna genom att lösa seklets stora vetenskapliga utmaning och de förväntningar och intriger och den prestige som investerades från olika håll i projektet. Umberto Ecos ”Gårdagens ö” beskriver i romanform några mindre vetenskapliga försök som gjordes. Båda böckerna är mycket läsvärda

Uppdatering 070209

Som Sten E Karlsson berättar i kommentaren nedan har han byggt en solkompass efter de urkunder som finns och funnit att den fungerar mycket bra. Sten bifogade också denna bild.

En sentida solkompass

Kommentarer

Förrförra sommaren kom en dam in på antikvariatet och visade sin "solsten" som i det disiga vädret kastade en rak strimma efter solens läge. Jag blev väldigt paff och frågade henne var hon fått den ifrån och hon berättade att hennes son givit henne den i födelsedagspresent. Den var inköpt i någon affär i Malmö som specialiserat sig på stenar av alla sorter. Den här var som ett hängsmycke. Det intressanta är att höra att fåglarna skulle kunna navigera efter denna metod med någon specialitet i ögonen.

Katter ser ju bra i mörker och det jag hörde senast var att de hade någon sorts "spegel" bakom iris som förstärkte nattsynen. Av vad för slag vet jag inte. Men ett långt liv med katter förstärker tron på utsagan. De två nuvarande hos oss - mössjägare! - behöver inget ledljus.

Intressant den lilla träbiten från Gotland, som man kanske mätt solhöjd med, ser precis ut som den träbit som hittades på Grönland 1948 och av vissa anses vara en del av en solkompass. Hur det är med ursprunget kanske inte är så noga.

Jag tillverkade en solkompass men denna som förebild efter ett inspirerande föredrag av Lena Lisdotter Börjesson.

Hon har seglat 800 nm med enbart historiska instrument bl.a solkompass och solsten . Så visst fungerar det. Jag har tittat i en solsten mot molnen och visar verkligen var solen står med stor precision. Den som fick tag i en solsten använde den naturligtvis, men knepen för att navigera bestod nog av en mängd knep, inte minst den mänskliga intuitionen.

Sten

Det skall sannolikt vara Grönland som är rätt fyndort. Den första källa jag stötte på angav Gotland, men de källor jag kollat med senare skriver Grönland - och så vitt jag kan se är det samma bild i samtliga fall.

Til navigation i nordatlanten, når solen ikke var synlig, brugte færøske fiskera at sætte knivens spids på rælingen og lade kniven stå lodret. Ved at iagttage den skygge der trods alt kastedes! kunne solens placering fastlægges tilstrækkeligt nøjagtigt til at sådanne moderne pop-prylar som solsten slet ikke behøvedes.

Da der er tale om en teknik kan den i sagens natur ikke tidsfæstes, men kan jo sagtens have været kendt i vikingetiden til navigation udenfjords .-)

Säkert användbart i många fall – men nog har jag varit ute i väderförhållanden där solen inte förmått kasta ens en antydan till skugga...

Skriv en kommentar