Visa varukorgen
Design & Illustration

Rolla eller inte

Senaste veckan har det diskuterats rollar på Utsidan. Diskussionstråden började med en fråga om hur man hanterar glasögon/linser i samband med rollar men kom ganska snart att handla mer om huruvida en roll är en rimlig säkerhetsmetod eller inte, om man kan blunda när man rollar i vågor och om det går att rolla i grov sjögång mm.

Frågan (eller frågorna) är mångfacetterad och något enkelt svar som passar alla finns naturligvis inte.

Jag förstår att många inte kan se rollen som en pålitlig säkerhetsmetod – minns mycket väl de första åren när jag hade lärt mig rolla. Jag kom upp någon gång då och då och begrep aldrig vad som blev fel alla de gånger då jag inte ens var i närheten att komma upp. Hade jag slagit runt under de åren hade jag förmodligen gjort som de flesta i Utsidan-diskussionen – inte slösat tid och luft på en osäker roll, utan gått direkt på en wet exit och sedan löst problemen på sedvanligt sätt med kamraträddning.

Det hade varit lätt att ge upp och slå sig till ro med den bekväma villfarelsen att rollande är ett överskattat nöje utan praktisk användning. Men av någon anledning fortsatte jag kämpa och har aldrig ångrat det. Rollandet har inneburit en nytändning för hela mitt paddlande dels för själva tillfredsställelsen i att utveckla ny kompetens inom ett nytt område men även för vad det har betytt för tryggheten i besvärliga förhållanden och för att koppla ihop paddlare-kajak-paddel till en effektiv enhet. Jag tror inte man kan förstå den euforiska känslan utan att ha upplevt den.

Men nu i efterhand är det lätt att se de initiala besvärligheterna: fel kajak, fel paddel, fel klädsel, fel teknik och fel attityd.

Kajak: Numera rollar jag utan problem de flesta kajaker, men för en nybörjare hade min Nomad för stor volym och för högt akterdäck för att vara ett lämpligt pedagogiskt instrument – inlärningströskeln blev rätt hög. Den som har en stor, tung kajak har därför mycket att vinna på att träna i en lättrollad kajak – sedan är det inte svårt att flytta över kunskaperna i sin egen.

Paddel: Det går att rolla med alla paddlar, men en kraftigt skålad paddel är besvärlig att rolla med i början, eftersom den måste föras i exakt rätt vinkel för att generera lyftkraft – innebär att det inte finns marginaler för fel. En vinklad paddel kräver olika motorik på vänster och höger sida, vilket gör det svårt att lära sig rolla åt båda hållen. Både europapaddlar och vingpaddlar kräver kontrollerad motorik för att generera generera lyftkraft, medan en grönlandspaddel är mycket förlåtande och klarar sig normalt med flytkraften i träet.

Klädsel: Känns kanske spontant tämligen oväsentligt, men har viss betydelse. För det första är det lättare att rolla om kläder och flytväst inte begränsar rörligheten. Rollande bygger på vighet och rörlighet mycket mer än styrka (stretching och/eller yoga underlättar). För det andra är klädseln av fundamental betyelse för hur man reagerar i en nödsituation. Med lämplig klädsel – torrdräkt eller drytop (plus huva om det är kallt i vattnet), eller tuiliq – är det lättare att behålla lugnet efter en kapsejsning, förbereda en roll och rolla upp lugnt och prydligt. Rinner det in kallt vatten lite här och var i halslinning och ärmar, eventuellt tillsammans med en köldchock mot hjässan och tinningarna är risken större att man i halvpanik drar sig ur.

Lämplig klädsel är också viktig för självförtroende – vet man att man kan rolla när och hur som helst utan obehag, minskar risken att slå runt tämligen radikalt. Praktiska saker påverkar också – en vid paddeljacka med mycket luft kan bromsa så mycket under vatten att det blir svårt att komma runt. Många våtdräkter (och även en del torrdräkter och jackor) begränsar rörligheten och försvårar en vettig motorik.

Teknik: Tekniken är naturligtvis det största problemet. När jag lärde mig rolla fanns ingen duktig instruktör i närheten utan vi försökte lära varandra. Den som av en lycklig slump kom upp fick försöka lära oss andra. Det tog flera år innan vi började känna att vi åtminstone kom upp varannan gång – åtminstone i bassängen. Att rolla till havs var ännu en oöverstiglig dröm.

Jag har tidigare hävdat att de flesta som lär sig rolla i Sverige får lära sig någon variant av forspaddlarnas gamla rollar (med ursprung i Edi Pawlatas roll från 1927). Edi Pawlata lärde sig själv rolla efter att ha läst om grönländska paddlare. Han insåg aldrig att man på Grönland vred in kajaken under sig med hjälp av kroppen, utan utgick från att man drog sig upp med hjälp av rå styrka och mycket tryck i paddeln. Hans metod kom att bli standard för hela västvärlden – ingen brydde sig om att ta reda på vad de ”primitiva” eskimåerna på Grönland hade hållit på med i flera hundra år (utom Gino Watkins, men han omkom innan han hann hem till England med sina erfarenheter). Metoden fungerar också bra i en liten lättrollad forskajak men sämre i en lång och tung havskajak. Det är synd att många av dem som rollar och instruerar fortfarande inte tagit till sig de enklare och effektivare metoder som finns.

Attityd: Det på ytan enklaste men i grunden svåraste att komma till rätta med. Vi känner alla till självuppfyllande profetior och vet att det man inte tror att man kan lära sig, kan man inte heller lära sig. Tror man inte att man kan utveckla en pålitlig roll, får man ingen pålitlig roll, utan är för evigt dömt att bli blöt, nerkyld och uttröttad efter en kapsejsning. Den som är övertygad om att det är lätt att lära sig rolla lär sig rolla ganska snabbt.

Paul Dutky föreslår i sin bok the Bombproof Roll and Beyond ett livsbeslut: ”Jag skall aldrig, aldrig någonsin gå ur min kajak till havs”. Kapsejsar man rollar man upp med paddeln. Misslyckas rollen tar man ett djupt andetag, går ner och försöker igen – och igen och igen tills det lyckas. Bryter man paddeln rollar man upp med det som finns kvar. Tappar man paddeln rollar man upp med reservpaddeln, med bladet till reservpaddeln, med en hoprullad regnjacka, dricksvattenflaskan eller flottören i handen, eller med bara handen om man kan det. Skadar man ena armen rollar man upp med paddeln i den andra. Misslyckas allt detta hänger man kvar i en petrussenmanöver (drar sig så långt ur sittbrunnen att man med kapellet på plats och med händerna på kajakens botten kan få näsan över vatten) och väntar på kompisarna för assistans.

Irrationell panik

Det handlar efter en kapsejsning om att snabbt få huvudet över ytan igen så att man kan andas. Ser man rationellt på det, går det mycket fortare att rolla upp än att släppa paddeln, slita loss kapellet, dra sig ur sittbrunnen och simma upp till ytan – och konsekvenserna efteråt är ojämförligt mycket värre. Panikimpulsen är alltså gravt irrationell och kontraproduktiv och förvandlar en trivial händelse till en olyckshändelse som antingen kräver motorik och styrka eller medförda och rätt hanterade prylar och som även i lyckade fall lämnar paddlaren nedkyld, medtagen och trött.

Nästan alla kan lära sig en pålitlig roll, i de allra flesta kajaker, med vilken paddel som helst och i vilka kläder som helst. Men man måste vilja lära sig annars är det lätt att ge upp och gömma sig bakom en livslögn: jag är för gammal, för ovig, har fel grejor, har inget behov av sådana konster. För att vilja, måste man tro att det finns något att vinna, som gör mödan värd: och det kan knappast vara svårt att inse. Man måste också uppleva ett behov: till exempel ökad säkerhet och trygghet för att kunna flytta fram sina gränser och utvecklas som paddlare, en önskan att bli duktig i kajaken, antingen för egen tillfredsställelse eller för att kunna briljera inför andra, för att bli en säkrare och mera kompetent turledare och/eller instruktör eller något annat skäl. Men den tvehågsne kan lätt inbilla sig att det i hans eller hennes fall inte finns några relevanta skäl.

Ett personligt val helt enkelt: antingen accepterar man att bli hanterad hur som helst av vind och vågor - eller också bestämmer man själv.

Det är som med det mesta i tillvaron ett val man gör. Det finns människor som vill utvecklas, flytta fram gränser, utforska sin potential – och det finns de som är nöjda med vad de har. Samtidigt måste vi alla välja inom vilka områden vi vill lägga vårt krut – ingen hinner allt. För dem som väljer paddling till havs är en fungerande roll betydligt mer än en fjäder i hatten...

Fotnot: Att man bestämmer sig för att aldrig lämna kajaken till havs innebär naturligtvis inte att man struntar i reservmetoder. Självklart skall man träna kamraträddningar, uppgång, flottörräddningar och annat ändå – principen är bara att man börjar med den smidigaste och mest effektiva metoden, och först när det är helt klart att den av någon anledning inte kan genomföras tar till de metoder som är mer riskfyllda och har större negativa konsekvenser.

Kommentarer

Tack för inspirerande läsning Björn!

I vår klubb här i Trondheim är det som jag har förstått det, en utbredd uppfattning att rollen är den bästa räddningstekniken. Trots detta får man lära sig av de vise att det förmodligen bara är ca tio av klubbens över 200 paddlare som skulle klara den vid en överraskande vältsituation. Det är hyfsat med folk som går på basängträning, men bara några få som håller på med rollar ute i fjorden. På säkerhetskursen är det frivilligt att pröva roll, och huvudbetoningen ligger på kamraträddning. Själv är jag ganska färsk paddlare, men lärde mig ovanligt nog att rolla innan jag hade tagit ett enda paddeltag. Ditt inlägg inspirerar mig till att starta en liten "rollklubb" som träffas med jämna mellanrum för att rolla i fjorden.

Torleif

Hej Björn

Jag håller nog med om det mesta du skriver, och har stor förståelse för att man ibland kan behöva lära sej något nytt för att känna att man utvecklas.

Själv råkade jag dock ut för en incident i somras som förändrade min syn på säkerhets tänkande.

Jag tog en liten kvällstur på älven hemma efter jobbet. Hade paddlat ungefär 3 km i ganska hård motvind (12-13 m/s) rundade en liten ö och tänkte gå norröver för att njuta av dom fina surfvågorna.

Tryckte på lite extra för att fånga en fin våg när det small till bak i ryggen på mej så jag trodde ryggraden gick av.

Dom som har fått ett riktigt rejält ryggskott vet vad jag pratar om.

Det var omöjligt att röra sej, jag blev helt invalid.

Den som kan göra en eskimåsväng med en sådan rygg ska ha bragdguldet.

Vad jag ville ha sagt med det är att vid långfärdspaddling är eskimåsvängen enligt min mening ingen vidare räddningsmetod.

Själv har jag haft 8 olika kanoter och paddlat i 10 års tid. En enda gång har jag gått runt och det var med canadensare i en fors.

Om man går runt vid normal paddling ute i havet beror det förmodligen på någon form av sjukdom, som illamående, vätskebrist eller kanske ryggskott, och då ska man vara oerhört skicklig om man sätter en roll.

Så jag som uteslutande paddlar tur och motionspaddling lägger nog hellre energin på att bättra på min långt ifrån perfekta teknik för framåt paddling.

Om man paddlar rock hoppning, surf eller naturligtvis fors är ju naturligtvis rollen mycket viktigare.

Har även stor respekt för dom som tycker att det är jättekul att lära sej olika typer av rollar, oavsett om dom behöver kunna dom eller inte, bara dom respekterar mina åsikter också.

Det är lite si och så med ödmjukheten i paddel debatten i dag.

Vi paddlar ju alla för att vi tycker det är roligt, eller hur.

Ha en trevlig paddelhöst, och må vindarna vara med er

Kristoffer Lundholm.

Kristoffer,

Det finns naturligtvis situationer med skador eller sjukdomstillstånd man inte rollar upp från, men i sådana fall fungerar ingen av de andra självräddningsmetoderna heller - eftersom samtliga alternativ är mer fysiskt krävande än en roll. Sådana tillstånd måste man nog se lite fatalistiskt på, annars får man nog avstå från paddling totalt. Därför drar jag helt andra slutsatser ur ditt resonemang, och ser det som ett argument för för den räddningsmetod som kräver minst ansträngning, balans, kraft eller koncentration.

Jag tror inte heller att "sjukdom, illamående, vätskebrist eller kanske ryggskott" är en vanlig orsak till att någon kapsejsar. Precis som du skriver går de flesta aldrig runt, och när det någon gång händer är det nog oftast i samband med att man testar gränser, paddlar nära eller lite över sin förmåga i sjögång och slarvar med en liten stunds ouppmärksamhet i vågorna, en oförutsedd brytande våg, ett misstag under surf, ett hastigt stödtag på fel sida...

Jag avslutade min notis ovan med att "alla väljer inom vilka områden vi vill lägga vårt krut", och att en pålitlig roll inte skall innebära att man avstår från att ha andra intränade räddningsmetoder som backup - men det vore trist om fatalism inför stora olyckshändelser får någon att helt avstå från en genomtänkt säkerhetsstrategi.

Svårt att förstå att dom som inte kan rolla tror att det tar så mycket tid att lära sig. För mig, som inte är nåt gymnastfenomen (med diskbråck), tog det kanske två timmar med våtdräkt och cyklop på. Efter det har jag tränat den lite då och då efter jag paddlat. Nu sitter den hundra procentigt.

Jag har använt min roll skarpt i hög sjö, då var jag rätt nöjd att jag slapp kliva ur...

Rollen är trots allt det överlägset bästa självräddningssättet.

Det skulle vara intressant att se någon form av statistik på kajakolyckor med dödlig utgång.

Som tur är så är dom ju ganska få, men det enda man läser i tidningarna är ”kajakpaddlare omkommen”

Vet ni om det finns någon som har forskat djupare i ämnet? Skulle vara intressant att veta om det fanns någon sjukdom med i bilden, vad för typ av kajak dom hade, flytväst och så vidare.

Själv låter jag inte någon ”fatalism inför stora olyckshändelser” hindra mej från att utöva den sport jag älskar, inte ens i vinterns kalla vatten, men nog känner jag mej bra mycket säkrare där ute på havet när jag vet att jag på några sekunder kan förvandla kajaken till en säker plattform om olyckshändelsen trots allt är framme.

Jag kan ju tillägga att jag paddlar en vkv lisa, alltså en kajak som är omöjlig att rolla.

http://www.sls.a.se/ för statistik över alla drunkningsolyckor i Sverige. Antalet döda i kanotolyckor är ganska liten, brukar vara 2-3 personer per år. Olyckorna sker övervägande i turistkanadensare och utan flytväst. Detta år tror jag att det har skett ovanligt många drunkningsolyckor procentuellt sett i samband med paddling.

Tror att tillbudsstatistik för kajaker vore intressant. Hur många råkar i knepiga situationer där det är fara för livet? Tar de som övat kamraträddning/rollar större risker än de som bara litar på sin balans omdömme, dvs går ut i hårdare väder eller längre överfarter? Vilka råkar illa ut, nybörjare eller de som har längre erfarenhet?

Viss information kan plockas ur Matt Broze´s och George Gronseth´s ”Sea kayakers Deep Trouble”, som är en sammanställning av incident- och olycksrapporter med utvärderingar ur några årgångar av amerikanska tidskriften Sea Sayaker. Som läsning betraktad inte mycket roligare än vad titeln antyder, men intressant i analyserna av vad som gick snett, varför och hur det hade kunnat undvikas.

Att den gäller amerikanska förhållanden begänsar naturligtvis informationsvärdet till en del – efter några kapitel börjar man till exempel undra varför så många amerikanska nybörjare ger sig ut om vintern i olämpliga kajaker, utan flytväst, ibland till och med utan kapell, i farvatten ökända för ström och blåst, utan att lyssna på väderrapporten!

Men när det gäller de återkommande beskrivningarna av hur en rad små, var för sig, triviala beslut tillsammans kan leda fram till en risksituation – och hur denna ibland utvecklas till en olyckshändelse och i andra fall inte, tror jag det finns mycket lärdom att hämta. Likaså är utvärderingarna och de råd som de leder fram till värdefulla även för svenska förhållanden.

En snabbtitt i Livräddningssällskapets statistik visar att det inträffat 6 dödsfall i samband med paddling i år, varav två kajakolyckor – den ena i en damm i Västerbotten, den andra vid Upplandskusten, och fyra kanadensarolyckor – en i en fors i Värmland, en på Nedre Fryken i Värmland och två i samband med fiske i Norrbottens inland (Piteälven och Padje-Måskejaure). Alla har inträffat under maj-september och överrepresentationen för norra Sverige kan kanske tänkas ha med vattentemperaturen att göra. De drabbade har varit mellan 20 och 55 år.

Tyvärr finns inga uppgifter om de omkomnas erfarenhet, utrustning eller om väderförhållanden mm.

Ja 2 kajakolyckor är ju inte mycket att orda om.

Kul att sporten faktiskt är så säker trots att det finns en hel del nybörjare ute på vattnen.

Det är viktigt med seriösa uthyrare bara, det är ju trots allt där dom flesta börjar.

Jag paddlade på ett ställe som heter Bönhamn tidigare i år. Det ligger mitt i höga kusten, och är ett av dom mest utsatta och besvärliga ställena att paddla på här uppe.

Det finns en uthyrare där, och han släppte iväg ett gäng paddlare (förmodligen oerfarna) trots att det blåste 15 m/s sydlig vind.

Åtminstone 7-8 av dom gick omkull och blåste upp bland klipporna.

Med lite otur så hade det kunnat gått riktigt illa.

Det är nog tveksamt om dom kanotisterna kommer att fortsätta inom kajaksporten.

Ska man hyra ut kajaker på ett sådant besvärligt och ytterst krävande ställe så måste man ta sitt ansvar och säga stopp när förhållandena blir för dåliga.

Eriks frågor är högintressanta. "Hur många råkar i knepiga situationer där det är fara för livet? Tar de som övat kamraträddning/rollar större risker än de som bara litar på sin balans och sitt omdöme, dvs går ut i hårdare väder eller längre överfarter? Vilka råkar illa ut, nybörjare eller de som har längre erfarenhet?"

...så för att börja någonstrans - här är mina funderingar:

1. Jag har varit i en situation som innebar en klar risk (incidentrapport finns här).

2. Jag tror inte att paddlare som tränat räddning tar större risker än de som inte har en inövad strategi. Två argument finns för detta. För det första har den som övat räddning ganska klart för sig vari riskerna består och hur de kan minimeras, medan de aningslösa inte har erfarenhet för att kunna göra en riktig bedömning av eventuella risker. För det andra, och detta gäller rollare, förskjuts hela situationen så att det som är den största risken för de flesta – att kapsejsa vid olämpliga tillfällen - på sin höjd är lite förargligt. Riskerna för en van rollare är egentligen bara de som Kristoffer var inne på: force majeur-situationer – och för dem finns ingen bot för någondera kategorin.

Kombinationen säker roll/lämplig klädsel innebär faktiskt att kapsejsningar upphör att existera – ett paddeltag blir ett stödtag eller en roll, av eget val eller av yttre omständigheter, och så skakar man vattnet ur ansiktet och fortsätter paddla.

Jag går gärna ut i hårdare väder numera, men anser ändå att jag tar mindre risker nu än innan jag lärde mig rolla. Jag tänker aldrig numera: ”oj oj, här får jag bara inte slå runt!”

3. ”Råka illa ut” är en fråga om definition. Nybörjare kan slå runt några gånger i början, men gör det oftast i varmt, lugnt vatten, ganska nära land. Vana paddlare slår normalt aldrig runt, men om det skulle hända sker det sannolikt i besvärligare förhållanden, där risken att det kan utvecklas till en olyckshändelse är större.

Trots det visar en snabb och högst ovetenskaplig titt på några av de senaste årens drunkningsolyckor i samband med kajakpaddling att det oftast är ovana paddlare som förolyckas. Den enda dokumenterat erfarna paddlare jag hittat som råkat illa ut drabbades av en hjärtinfarkt.

Oj, så mycket tankar och åsikter! Hur ser jag ut när jag paddlar? Min ålahamnsägare Nils-Gunnar mejlade fyra bilder av mig när jag forsade förbi hans privata brygga och verkade imponerad. Ett par fortsatta tankar - Björn, närmare betraktat är väl egentligen det här sättet att paddla med tryck från upphanden inte mer annorlunda än att paddla med EN paddel i en kanot/kanadensare? Jag upptäckte det vid paddling i förrgår. Dessutom gör det här sättet att paddla att jag kan hålla högre frekvens på tagen och samtidigt upptäcker jag nya muskler i magregionen - trots att jag tränar denna statiska del regelbundet.

Men åter till huvudtankarna i alla dessa mejl. Som jag berättat tidigare försökte Lars Gr och jag rolla i ålahamnen i början av september. Inget kallt vatten alls, men vi kände oss bägge oerhört desorienterade. Ett tips tidigare här om cyklop över ögonen låter som en bra idé. Jag har skaffat en tät dykhuva som nästan kramar hjärnan ur mig och den kan vara en bra början. Sen var det kapell och övriga kläder... En roll måste gå att lära sig, inte tu tal om annat och det ska bli nästa projekt. Eller som du Björn sa vid vårt möte: "en ny dimension öppnade sig, ett trappsteg högre". Så måste det vara. Nu ska jag fortsätta bygget på min nya Angmagssalik, 49 cm över masik, vansinnigt vacker!

Det finns absolut likheter med kanadensarpaddling, framför allt den traditionella kanadensartekniken - och att det känns i magen innebär säkert att du fördelar arbetet på fler muskler än tidigare.

Alla går genom en period av desorientering och förvirring i samband med rollande. Min varade i ett par år - men den kan bli kort om man har en kompetent rollare som pekar på eventuella fel från början.

Småningom får man kontroll på motorik och tyngdkraft, och kan ta det lugnt under vatten - dyka ner utan någon speciell plan, känna efter på vilken sida man flyter upp och rolla upp därifrån, i lugn och ro bestämma om man skall rolla upp framåt- eller bakåtlutad, känna efter var i vågcykeln man befinner sig så att man tajmar rollen med uppkrafter på vågens baksida och, om man så vill, satsa på stilpoäng: rolla upp sakta, mjukt och utan syn- eller hörbar ansträngning. Det tar ett tag att komma dit - men det är mödan värt.

Ser fram emot att få se din Angmagssalik...

Såja, inte ens en trilskande bil hindrade mig från att åka ned till mitt vatten med den väl i plast inlindade Angmagssalik-kopian, 49 cm över masik. Jag fyller botten precis och har ändå utrymme vid relingen. Två paddeltag och den skjuter iväg som en pil! Härligt med plats för paddelföringen, vilken frihet för kropp och armar - ja, vad ska jag inte kunna lära mig av denna kajak? Kunde jag bara göra snyggare och jämnare spant skulle allt var okay.

49 cm är ju faktiskt 49 cm och det märks. Jag hade aldrig inbillat mig någonting annat. Men den är inte vinglig, den känns inte omöjlig att hantera. Jag lade mig sidlänges i vågskvalpet men inget överraskande inträffade. Långfärd? Ja, då får det vara i minimalismens tecken! Men vilken kajak, så fantastisk den kändes!

Månen hade gått upp stor och rund och jag började bli kall om fötterna. Så fort upp med kajaken på bilen, surra den, skölja fötterna i vattnet och på med sockar och skor och sen hem.

Jag är faktiskt frälst...

”Jag skall aldrig, aldrig någonsin gå ur min kajak till havs.”

Det tycker jag låter mycket vettigt, vad ska man ur kajaken att göra?

Det är roligt att i alla forum där frågan om roll eller icke roll tas upp så blir det enorma mängder inlägg. Å det är klart, rollen, den mytomspunna och fantastiskt coola rollen (rollarna kanske man ska säga), klart folk har åsikter. Min åsikt, eller snarare min undran, är varför man inte övar och lär sig? Ta en helg med vackert väder, eller varför inte ett par träningspass i bassäng. Med en kamrat som är beredd med en T-räddning kan man ju öva hur mycket som helst utan att ens behöva tömma kajaken efter var gång. Kan man den sen hyfsat så kan man ju öva lite när som. Testa, går det inte första gången så prova en gång till å en till det är ju rätt självklart att det är större chans att komma upp på tre-fyra försök en på ett. Sen då, när man tycker att man kan rolla... Öva handroll! Lär man sig att rolla med händerna, ena handen eller som Björn föreslagit, med örsnibbarna medan man drar upp strumporna. Lär man sig det så kommer ju klart roll med paddel gå lättare, även under lite tuffare förhållanden.

Det var min åsikt i rolldebatten!

ps. Hade också en åsikt om rollmotståndare som kommer med argument som "Men om man går runt och slår huvudet, då är man inte så kaxig längre". Vad jag tycker om de argumenten ska jag av hänsyn till Björn inte ta upp här, det är ju ändå han som ansvarar för vad som står på hans hemsida ;-) Men man kan ju undra varför man ska ställa in sig på att paddla i dikesdjupa vatten för? Heter det inte havskajak?

Tack för hänsynen mot mitt publicistansvar :-).

Har också hört sådana argument. Det är väl iofs riktigt att man inte är kaxig om man slagit huvudet, men det gäller väl rimligen oavsett om man försökt rolla eller om man gjort en wet exit – med den viktiga skillnaden att man i det senare fallet har mer tid på sig att råka hitta en sten med huvudet.

Som jag tidigare beskrivit rollar jag alltid med pannan mot fördäck, vilket innebär att jag kan (och regelbundet tränar) rolla i ca 35 cm vatten utan att jag eller paddeln rör botten. Dels kommer jag runt under kajaken mycket snabbare och dels minskar risken att slå i någonting på botten. Det innebär praktiskt att om paddelbladet inte slår i botten vid vanlig paddling, kan jag också rolla. Den som i stället skall försöka en wet exit efter en kapsejsning, kommer att behöva ca 70-75 cm centimeter vatten för att kunna dra sig ur kajaken. Vid en roll är ryggen och nacken i riskzonen under knappt en sekund, medan det tar 5-10 sekunder att ta loss kapellet, dra sig ur och vända upp till ytan.

Det har också påpekats att man i en kajak med stor sittbrunn inte behöver hamna upp och ner – man drar sig ur direkt i ytan. Inte heller detta är ett argument mot en roll. Om man någon gång skulle förlora balansen i så lugna förhållanden att icke-rollaren kan dra sig ur utan att hamna upp och ner, löser man detta normalt med ett högt stöd. En roll är i sådana förhållanden aldrig påtvingad – den väljer man själv om man vill. Med ett högt stöd vänder man i ytan och är upp igen på en sekund, medan den som drar sig ur får räkna med att tillbringa flera minuter i vattnet innan han eller hon sitter i kajaken igen – och har gott om tid att slå i armbågar, knän, huvud etc.

Det börjar kännas som en tvingande nödvändighet det här med roll... Så mkt intressanta synpunkter, verkligen! Hur som helst i emiddags, sisådär vid 13-tiden denna torsdag var vinden dikt västlig, m a o platt vatten utanför kivikskusten. Jag har gjort en ny paddel (kostn 21 kr!) modell Padilla och ville pröva den. Toppändarna hann jag inte med att plana ut, men vad jag fann med kantningen av paddeln var att den fick ett fantastiskt drag. Frågan är nu om jag ska låta den vara så här "rå" i toppändarna, vad säger du Björn? Det kan ju inte vara inbillning. Att göra en paddel är enkelt och mina är inga skönhetsmönster. Den här sågade jag först ut formen för att sedan råhugga den med en liten handyxa. Därefter hyvel och sandpapper. Jag har faktiskt skippat alla elektriska verktyg. Såg, hyvel, borrsväng, drillborr, knivar, stämjärn och spånhyvel räcker långt. Betr Angmagssalik-varianten på 49 cm inser jag att den måste sänkas - av någon konstig anledning följde jag mina bredare kajakers djup i mitten. En titt på Björns mått (Black Pearl - La Perla Negra) gav mig bättre förståelse - läs förstånd!

Henri,

Min erfarenhet är att raksågade ändar plaskar och skapar turbulens. En signal för mig att paddelmotoriken är effektiv är att paddlingen är ljudlös - och för att nå dit måste jag runda och tunna ändarna. Cirkelrunda eller aningen elliptiska är min preferens. Med samma profil runt ändarna som längs kanterna - tunnade till 3-4 mm och rundade - skär paddeln tyst och bra i vattnet.

En tunn paddel ger bättre fart (fäster bättre i vattnet) medan en tjockare är lättare att rolla med (bättre flytkraft).

Jag tror att det finns en mental fallgrop här. Vi är västerländskt vana vid att kraft och effektivitet hörs och syns. En helt tyst paddel som inte plaskar, drar upp kaskader av vatten, porlar och orsakar turbulens kan lätt uppfattas som ineffektiv - men mäter man fart ser man att det är tvärtom. Grönlandspaddling är elegant och opretentiöst effektiv med en estetik som för mig påminner om shaker eller japansk wabi-sabi.

Men det är som sagt bara min erfarenhet - andra har kanske kommit till andra slutsatser.

Skriv en kommentar