Visa varukorgen
Design & Illustration

Stor flaggning och marin terminologi

Stor flaggning i Vikhög

En kort tur i mina vanliga vatten – Vikhög, Bjärred, Barsebäck – och som vanligt: lite motion och lite roll. Vinden 4-5 m/s västlig, vattentemperaturen ca 18 (drygt 20 i ytvattnet nära stranden).

Att det är midsommar syns på att flera av segelbåtarna i Vikhögs hamn visar stor flaggning – innebär att alla signalflaggorna hissas löpande från för till akter över masttoppen. Ibland hör man detta felaktigt kallas för flaggspel, men med marin terminologi är flaggspelet en flaggstång. Stor flaggning skall det heta.

En annan marin tveksamhet är uttrycket "att angöra en brygga". I marin tradition angör man en kust, vilket innebär att man övergår från att navigera med död räkning och astronomiska observationer till att bestämma sin position med hjälp av landmärken. Kanske skämtade Tage Danielsson och Hasse Alfredsson till det lite genom att använda en högsjöseglarterm om klantskallarnas ("O ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga") försök att lägga till med den lilla folkbåten. Men kanske inte ändå. Uttrycket är välkänt bland landkrabbor sedan långt tidigare. Sålunda hävdas i Svenska Akademins ordbok från 1898: "Det har händt .. att djupgående fartyg .. hängt upp sig på pålarne vid kajen, när de angjort bron hårdt och till hela fartygets längd."

Oavsett vilket får nog även gamla beckbyxor acceptera att man angör en brygga numera.

Något som däremot fortfarande får anses felaktigt är uttrycket "sviktande stumpar" som det oftast står i "Balladen om briggen Blue Bird av Hull".

"Det var 'Blue Bird' of Hull, det var 'Blue Bird', en brigg
som med sviktande stumpar stod på,
över Soten i snöstorm med nerisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå."

Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, som innebär stormsegel för biliggning men någon hjälpsam redaktör "rättade" till sviktande stumpar i tron att det var ett språkligt slarvfel av Taube. Denna missuppfattning har sedan hängt med i de flesta sångböcker.

Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes "stumpar". De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna beslagna (se kommentar). I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar. Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras.

Det uttryck som kan ha föresvävat redaktören, var kanske att svikta masterna, vilket innebar att med en talja tillfälligt dra ihop vanten så att de blev mer spända. Detta användes främst i dyning och svag vind för att hindra riggen att svaja när skeppet rullade – och även för att hindra att matroser kastades ut från vevlingarna av snärten när vanten spändes.

(Om någon tror att jag knyckt de sista tre styckena från Wikipedia så kan jag lugna vederbörande – jag skrev även artikeln i Wikin).

Kommentarer

Hej Björn,

Mycket intressant, men tveksamt ;-) jag tycker du går lite långt då du nästan får det att låta som om det bara skulle vara landkrabbor som använder ordet "angöra" i dess senare betydelse. Men om du med landkrabbor menar alla som inte är sjömän till yrket, så har du kanske rätt. Många seglare är fullt medvetna om vad det innebär att angöra en kust, men har sedan länge även använt ordet i den betydelsen som beskrivs i sångtexten, jag tycker inte det är något konstigt med det, språket utvecklas även till sjöss.

Ytterligare ett sätt att säga att man hissat signalstället är att "flagga över topp".

Mvh,

Niklas

Ja, visst ändras språket och normen för vad som kan anses rätt är den praktiska användningen, vilket jag avsåg med: "Oavsett vilket får nog även gamla beckbyxor acceptera att man angör en brygga numera."

Men jag ser en poäng med att hålla historien aktuell, så att äldre litteratur även fortsättningsvis blir begriplig.

Du har utan tvekan en poäng.

"Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes "stumpar". De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna."

Undrar om man kan säga att en fullriggares segel är nertagna. Kanske för reparation men inte inför/under en storm... eller?

Nej, det är riktigt - beslagna hade varit ett bättre ord.

Hade äran att tillbringa midsommaraftonen på vattnen utanför Grebbestad i ett ljummet stilla sommarregn, dropparna landade så mjukt att dom låg kvar som pärlsocker på vattenytan. Tämligen vindstilla och inte (nästan) en fritidsbåt. Musön var tom, helt unikt. Då är det en fröjd att cirkla runt öarna i Black Pearlen, motsols den ena och medsols nästa och motsols och medsols och... efter några timmar får man se var man hamnar, alltid på ett nytt ställe.

Låter härligt! Inte utan att jag blir lite avundsjuk. Av olika skäl blev det inte någon längre tur över midsommar för mig, så jag fick nöja mig med dagliga småturer i hemmavattnen...

Så myket sorgligare att höra Sven-Bertils förklaring till uttrycket "svika(n)de strumpar" i SVT:s nyligen sända 50-års program från Gröna Lund till Everts ära, där han påstår att det betyder att mastfoten stod i en "grop" där den kunde röra sig - sviktade.

Mycket ska man höra - men detta tar nog ett "framstående"pris !

Fjalar 2011-07-10

Hej.

Jag har hört att stor flaggning står för B I O- bar is open.

Kan någon bekräfta el. dementera detta?

Vänligen

Uttryck och beteckningar som inte längre nöts i den vardagliga prosan, kidnappas då och då av folkhumorn för helt nya betydelser – inte sällan med anspelning på alkohol eller promiskuitet ;-)

Nej! Jag accepterar inte " att man angör en brygga numera". Varför skall det nautiska språket ändras beroende på icke nautikers okunskap och att de blivit vilseförda av Hans Alfredssons film-titel? SAOL hade väl fel redan 1898(landkrabbor i akademien). Emil Smith ger två förklaringar till begreppet angöra, att angöra en kust och att angöra en hamn. Stockholms hamn eller Göteborgs hamn angör man inte, men väl Simrishamn istället för att angöra kusten. Som bekant ligger Simrishamn i direkt anslutning till kust/sjön.E S tar 1914 inte något intryck av SAOL. C.E. Måhlen tar inte heller upp SAOL förklaring till begreppet Varför slå fast att det skall heta stor flaggning/flagga över topp när Städer, krogar,folk i allmänhet skriver och säger flaggspel om stor flaggning?Detta är ju inte konsekvent av dig.Niklas Zackrissons kommentar "språket utvecklas till sjöss" är märklig, det är inte utveckling men utslätning.

Visst blir språket efterhand enklare, torftigare och mer utslätat. Det gäller de flesta språk och man får acceptera, välkomna eller motsätta sig det efter kynne och läggning. Att läsa riksdagstal från slutet av 1800-talet (t ex Gunnar Wennerberg, transkriberingar i Sven G Svensons biografi) och jämföra med dagens politikerskval kan vara en beklämmande upplevelse, liksom att läsa Frans G Bengtsson, Gunnar Serner m fl, och tvingas inse hur mycket uttryck, känsla och nyanser som vi efterhand har frigjort oss ifrån.

Än tydligare blir det i jämförelse med sådana språk som inte riktigt hängt med in i moderniteten. Att översätta sanskrit till moderna språk lär vara så gott som ogörligt – det tarvar en notapparat med förklaringar, kontextuella tolkningsalternativ, bakgrundsinformation mm som snabbt får ett större omfång än själva texten.

Eftersom jag är uppvuxen och till viss del utbildad med marin terminologi (liksom jag antar att Olle Moberg är) gillar jag inte riktigt när den precisa ursprungsbetydelsen i de marina termerna går förlorad till förmån för långt mer diffusa populärtolkningar som inte sällan avser helt andra fenomen. Men i ett vidare perspektiv kan jag också se att vi marinromantiker är ett hopplöst konservativt släkte. Vi klamrar oss fast vid ett fyratusen år gammalt Babylonsk-Sumeriskt räknesystem baserat på 60, vi envisas med fot, knop, famnar, distansminuter, kabellängder för att slippa SI-systemets förrädiska enkelhet, vi seglar runt med stagade master (medan flygindustrin klarat sig med ostagade vingar sedan slutet av första världskriget), vi säger styrbord trots att det var tusen år sedan styråran flyttades från styrbord till aktern, vi har ett fullt ställ signalflaggor som förlorade sin funktion för snart ett sekel sedan och som numera bara kan användas till att fira midsommar och andra bemärkelsedagar med och mycket annat. Men som de flesta andra backar jag ett steg i taget inför övermakten – men lite motvilligt. Numera anger jag t ex kajakernas fartpotential i km/t och pratar kilometer om distanser. Paddlare som kommer från marinsidan förstår km och km/t, medan de paddlare som är landkrabbor (flertalet) inte automatiskt kan tolka knop och distansminuter.

Vi är naturligtvis inte helt ensamma om allt detta. Tid anges fortfarande i minuter och sekunder, på samma uråldriga babylonska manér, och det finns en hel del andra "motståndsfickor" mot moderniteten gömda här och var i fackspråk och i sammanslutningar. Och som jag nämnde lite högre upp bland kommentarerna tycker jag det är viktigt att hålla den historiska betydelsen levande – annars blir gammal litteratur obegriplig, vilket vore en kulturell nitlott av rang.

Och så blev jag visst beskylld för inkonsekvens. Det protesterar jag inte emot. Jag har ingen ambition att vara konsekvent, och lutar mig därvidlag mot Ralph Waldo Emerson: "A foolish consistency is the hobgoblin of little minds, adored by little statesmen and philosophers and divines."

Att vara dumkonsekvent är ju inte bra, men det är det inte frågan om i detta fall. Din långa kommentar avslöjar att du inte gillar att bli ifrågasatt.Jag lutar mig emot mig själv och tillgriper inte att citera vad någon tänkare har sagt. Den som gör det är ofta en osäker själ och försöker dölja detta med meningslösa citat.Det tyder också på en viss arrogans. Ja, jag är yrkessjöman.

Tvärtom, jag gillar diskussion och mothugg – därav långa svar på intressanta kommentarer.

Hej!

Apropå dom sviktade stumparna, så har jag uppfattat det som att man snörpte ihop seglet (stumparna då) på mitten vid masten, så att man fick två triangulära ytor och därmed också halverade segelytan. En viss manöverförmåga kvarstod då och det var på ett ögonblick möjligt att återställa seglets fulla yta.

Ett annat svikta som jag mött, är när du hissar ett segel, tar avhåll runt en knape och sträcker fallet vinkelrätt ut från masten, för att sedan ta nytt tag om knapen. Detta ger en mångdubbelt större kraft än om man bara drar fallet ned längs masten. Jämför begreppet svikta masterna genom att spänna en lina vinkelrätt mellan vanten.

Tack för din marinkulturhistoriska gärning!

Björn H.

Det kan måhända vara så, men det är inget jag hört talas om. Så som det tutades i oss av en nitisk högbåtsman i Karlskrona för drygt 40 år sedan, var den s.k kallade "sviktningen" en sejsning mitt på seglet, skyddat av en bit segelduk mot skamfilning. Dennes följdes enligt min sagesman alltid av att lovartsdelen av seglet beslogs, så att bara en liten trekant återstod (från mitten på rået och ut mot nocken). Med detta plus eventuellt ett litet trysail (en stormmesan) och rodret surrat för lovning kunde man med lite tur rida ut svåra stormar.

Jag minns också att vi på Gladan och Falken sviktade upp stagsegel mm sista biten för att få spänn på förliken, precis som du beskriver – två eller tre man sviktade fallet och en tog upp slacket vid knapen eller nageln.

Skriv en kommentar