Visa varukorgen
Design & Illustration

Strandpromenad i Haverdal

Vågor i strandkanten

En promenad till fots längs stranden med blicken ut mot havet, i stället för det vanliga förhållandet - till kajak med blicken mot land.

Egentligen härligt kajakväder, men av olika skäl var kajaken kvar hemma i Lund. Men det finns andra båtar att titta på. På båtabacken finns fortfarande lite kvar av de gamla ekor och snipor som byggdes i Harplinge under flera decennier under början och mitten av 1900-talet - en del välskötta och i bruk, andra pensionerade och i olika stadier av förmultning.

spel

Sniporna var ganska lätt byggda och försedda med centerbord för att seglas. De var normalt smalare och längre än motsvarande snipor från andra delar väst- och sydkusten och mer lämpade för rodd och segel än för motor. Det var svårt att använda tyngre byggda båtar med större djupgående på den oskyddade och grunda kusten. De få småhamnar som fanns var utsatta för sanddrift och blev oanvändbara med jämna mellanrum. Det normala var därför att båtarna sjösattes med spel och räls mellan två korta pirarmar av upplavade stenblock - kåsar.

Harplingeeka

Harplingeekorna var flatbottnade, med akterspegel och ganska fylligt akterskepp och gick bra att använda med utombordare.

vrak

Laxeka från Laholmsbukten 1920De sista laxekorna - kantiga, klumpiga båtar som inte liknar någonting annat, kring Haverdal alltid klinkbyggda med stickspikad bordläggning och kallade "laxastudar" - är tyvärr borta. Jag hann se dem i aktion med laxgarnen längs stranden när jag var liten och de sista låg kvar på stranden tills för ungefär 25 år sedan. De användes för strandnära laxfiske. Pålar, sådana som mannen på bilden håller, drevs ner i bottensanden på grunt vatten och i dessa förankrades bottengarnen. Den enda bevarade laxekan jag känner till finns på museet i Varberg (någon som vet om det finns fler). Tillsammans med draggarnsekorna från de sydliga åarna är det Hallands enda riktigt unika bidrag till båtfloran runt kusten. (Foto Ivar Arwidsson, Laholmsbukten, 1925)

gaveleka

En och annan träbåt importerad från andra kustavsnitt finns naturligtvis också...

säl

I kommentarerna till en tidigare notis saknade jag sälarna på Busörens sydrev i år. Men återseendets glädje blev stor då en av dem låg och tittade på mig från en sten i strandkanten nedanför Jättastuans lilla badstrand - han (eller hon) till och med vinkade med labben när jag stannade för att fotografera.

Kommentarer

Visst är det vackert i Halland!

"Harplinge båtbyggeri" stod det skuret i aktertoftens tvärbräda på många flatbottnade båtar längs kusten, inte minst i Stenhuggeriet där jag växt upp. Modellen, som ju egentligen inte passar för sjön utmed kusten, har väl också ett ursprung som däcksbåtar och också är de praktiska att dra upp och sjösätta. Fortfarande sätter man laxagarn i Görvik, syd Tylön, med större båtar. Om dessa stämmer med de laxastudar du nämner, vet jag inte. Föreningen Allmogebåtar har givit ut något nummer av träbiten om hallandsbåtar och renovering av sådana. Man har ett arbetslag i Varberg.

Fortsätt vandra, passerar du Ugglarp får du hojta så kan det bli fika.

Jim

Båtbyggeriet vid södra hallandskusten är en intressant verksamhet, som startades med att en från Oskarshamn inflyttad kustroddare, vid namn Wicksén, började spika ihop enkla brädekor till strandbönderna/fiskarna/stenhuggarna i Haverdal och Steninge i början av förra seklet. I början av 1930-talet startade Leopold Johansson Harplinge båtbyggeri och försåg under ett par decennier kustfiskarna mellan Lagan och Ätran med både ekor (flatbottnade med akterspegel och centerbord) och snipor - de flesta med inskriptionen "Båtbyggeriet i Harplinge tel 501 29" under aktertoften. Eftersom Harplinge ligger vid järnvägen några kilometer från kusten levererades merparten av båtarna med järnväg. Leopold hissade ner dem från andra våningen där båtbyggeriet var inhyst, till en handkärra som han drog ner nybyggena till stationen med.

Laxastudar beställdes hos ett fåtal båtbyggare, specialiserade på enbart denna typ. Jag letade upp en bild som visar hur de såg ut. Mer finns att läsa i till exempel Båtdokumentationsgruppen: "Båtar i Halland", Albert Eskeröd: "Båtar - från ekstock till trålare", Alvar Zacke och Magnus Hägg: "Allmogebåtar".

Det är ganska långt till fots från Haverdal till Ugglarp, men med kajak kanske - så tack för inbjudan.

Så verkligt intressant! För en del år sen såg jag vid Sandhammaren några "hommebåtar" ligga välvda med bottnarna upp i sanden. De såg ut som små djur på håll.

Från min norrländska horisont minns jag de "snipiga" forsbåtarna, lätta och med stäv och akter med samma höjning (för att man skulle kunna ro både framåt och bakåt mellan stenar och forsande vatten). Utomordentligt fina båtar, men vem som byggde dem vet jag inte.

När Lars Gradin och jag besökte Roskilde en höstdag för några år sen kunde vi, förutom vikingaskeppet, se en hel mängd olika flytetyg. Bland dem även en kyrkbåt från Dalarna.

Det är så fängslande att se att människor kom på olika metoder och konstruktioner för sina lokala vatten. Forsbåtar, ekor, hommebåtar... jag undrar hur många typer av båtar för praktiskt bruk det finns och funnits i vårt land med alla sina sjöar och alla sina strömmande vattendrag. Någon som vet?

Henri,

De gamla norrländska forsbåtarna (fjällbåtarna, inte de större älvbåtarna) är bland de vackraste och mest eleganta snipor jag vet. De byggdes mycket lätta, med fyra bordgångar i gran, spant (vränger) och köl i krokvuxen fur från någon myrkant, tätade med tjärad hamptråd spunnen på enkel vinda och med invändigt sudband (reling). Sin eleganta form fick de när man drog ihop stävarna med en kättingtalja så att bordgångarna pressades ut och satte in en roddtoft i förskeppet. När kättingen släpptes blev formen den rätta - med största bredden framför mitten och men akterskeppet smalare och lite utdraget. Typiska mått kunde vara drygt 450 cm långa, ca 130 cm breda och 35 cm djupa. Vikten var oftast under 50 kg och de bar 6-7 personer.

De böcker jag nämnde i förra kommentaren är intressanta och ger en bra inblick i den spännande mångfalden runt våra kuster.

Björn,

Jag visste att man använde gran - gran fanns ju överallt. Det du skriver överraskar mig. Men kanske det mest fascinerande flytetyget - i mina ögon - är espingen/äspingen som kanske byggdes i mitt västerbottniska kustland, men en byggmetod som levde kvar långt in på 1930-talet längs Österbotten/Finland, det låg ju tvärsemot med Vasa som närmaste destination från Umeå.

När vi besökte vikingamuseet - vilket skepp, vilka spant! - i Roskilde hann vi in i den kombinerade verkstaden/utställningshallen. På måfå frågade jag den trevlige dansk som guidade runt om just espingen. "Du har en där", sa han och pekade upp mot taket. Och där hängde den högt upp, alldeles svart likt en stockbåt.

Esping är en avledning av träslaget asp har jag läst mig till. Man tog en lämplig aspstam, holkade ut i mitten, slog in dymlingar i sidorna till ett visst mått (2,5 cm tror jag det var) så att man inte högg för tunt. Man spände ut den och la den intill en flammande eld och tjärade den. Lär ha varit en mycket lätt och komfortabel båt för insjöfiske.

Vad var det nu Benjamin Farrington sa? Jag upprepar det: människan har alltid varit teknisk. Fast nutidens människor tror att det bara handlar om bärbara datorer och mobiltelefoner (cellphone som jänkarna säger).

Tack för den intressanta redogörelsen. Någonstans i mina böcker har jag sett en fin bild av Albert Engström - förf och konstnären - i en dukad kajak med geväret på framdäck. Jag har inte lyckats återfinna boken. Det var en ganska lång kajak och bred.

Man tager vad man haver.

Längs det västerbottniska kustlandet jagade man säl med speciella grova och stora båtar som rymde spis och tält och allt möjligt. Under min uppväxt kunde man för en rimlig penning köpa varma sälskinnshandskar. Jägarna närmade sig sälarna med en segelliknande rigg framför geväret och hasade sig fram liggande på skidorna, om jag minns rätt. På Umeå stads museum (Gammlia) kan man - tror jag - fortfarande se en sådan båt med inredning. Båtarna var vitmålade och seglades och roddes.

Ja, jag måste göra ett tillägg eftersom minnet kom tillbaka.

Någon gång under ett begynnande 1980-tal vill jag minnas att jag fick en liten katalogdel som ingick i en större (Peter Ersare/Klättermusen?) och där en man någonstans i fjällvärlden (Adolfström, Borkan, Kittelfjäll?) byggde på beställning en sådan där lätt fjällbåt du berättat om, Björn. De bilder jag minns uppvisade en mycket vacker båt. Och priset? 8 000 kr eller var det 15 000? Jag vet inte om den här byggaren finns kvar eller om han fortfarande bygger.

Efter ett tag med plastskidor - jag har ett par telemarkare - återgick jag till träskidor på färderna i de norra fjällen. Tegsnässkidan använder samerna fortfarande med "lapptruga", precis sådana bindningar jag växte upp med. Man stack in främre fotdelen i remmen som gick i ett spår inskuret i den tjocka delen av skidan och drog åt spännet.

Jag har aldrig sett samer åka snöskoter utan att ha med sig skidor. Naturligtvis för att de ibland måste komma åt ställen där skotern inte går så bra. Men också om det händer att skotern går sönder.

Turisterna har aldrig med sig skidor. Däremot mobiltelefoner så att de kan ringa fjällräddningen... Om det nu finns täckning inom området.

Jag raljerade lite över ungefär samma tema i en tidigare notis - fast då med utgångspunkt i havskappsegling - och betraktade utvecklingen från de tidiga självförsörjande havskappseglarna med reservdelar och kompetens för så gott som alla tänkbara incidenter, till dagens högsofistikerade tävlingsmaskiner med minimala säkerhetsmarginaler och en jätteorganisation som åker jorden runt med hundratals reservsegel, dussintals reservmaster, reservroder, reservdatorer mm och som med spänning följer underverket via satellitpejling och webkameror, beredda att rycka ut med helikopter när något går snett. För kortare tävlingar, som Americas Cup, fraktas båtarna jorden runt på fartygsdäck eller flygs till tävlingsplatsen och de lyfts upp på land på direkt efter tävlingarna eftersom de lätta laminaten inte är riktigt vattensäkra.

Här är en bild av en sådan fjällbåt jag nämnde ovan, byggd 1928 av Erik Adam Jonsson i Borgen, Åsele socken. Fotograf: M. Möller 1928. Från Nordiska Museets Arkiv.

Exakt!

Igår blåste det ettrigt, men jag fick tid att sticka ut med min Igdliorssuit II. Vattnet låg högt mot cementbryggan och trots halkan lyckades jag sätta mig professionelölt i kajaken, alltså med paddeln mot bryggan. Torrskodd tog jag mig ned i sittrummet.

Den glider fint, men de ettriga vindarna fick fören att lova. Var det du Björn som kom med diverse råd på någon av dina avdelningar beträffande lovning? Alltnog, jag trodde jag kom på det själv. Den här kajaken är 55 cm över masik och ger utrymme att flytta rumpan. Så här alltså: om kajaken i vinden t ex vill svänga åt vänster flyttar man kroppstyngden åt vänster sida. Paddeltaget på den sidan får då utan ansträngning en rätande funktion. Det fungerar alldeles elegant och precist. Visserligen ligger den sidan mer ned i vattnet, men man behöver inte kanta med kroppen.

Jag retar mig dock på att jag inte fick de smala läkterna (stringers!) längre fram och i rätt höjd fram. Och att jag inte breddade fören och aktern. Jag ser alla fel nu och har mest lust att börja om. Varför hade jag så bråttom fast jag hade dessa funderingar innan jag klädde kajaken? En dyr lärdom. Annars känns kajaken bra.

Den som har tid och lust i juletider och bor nära bör hasta över Öresundsbron och ta sig till Nationalmuseum i Köpenhamn och för en liten penning strosa runt och titta på alla kajaker, dräkter, de asiatiska avdelningarna (att titta på de mongoliska recurverbågarna väcker pojken i mig!) och försöka förstå hur man resonerar i vårt broderland.

I Danmark är det fint med donationer - Carlsberg Glyptotek (en annan favorit) t ex, eller det nya operahuset (Maersk donation) eller allt annat som patriotiska och rika danskar ställer upp med. Förresten är de asiatiska avdelningarna på museet i allt donationer. Och allt visas upp, här gömmer man ingenting!

Jfr med vårt eget land. Här har vi t ex en europeiskt utnämnd klenod - Drottningsholmsteatern som kom till på Gustaf III:s tid. Allt är intakt, även dräkterna från denna tid. Nu har man inte råd att klara av teatern längre och dräkterna (unika historiska fragment) håller på att förstöras av fukt och mögel.

Sven Hedins tibetanska tempel ligger fortfarande nerpackat. I jämförelse med Danmark är vi rent ut sagt och kulturellt rena stenåldersnationen.

Just därför ska man paddla på. Var det inte danska entusiaster som räddade den grönländska kajaken? Se där!

Intressant att de norrländska fjällbåtarna fick sin form med hjälp av en talja mellan stävarna. Jag fick faktiskt anledning att tillämpa metoden under arbetet med min nya kajak. Efter slipningen av träytan på skrovets insida fann jag att skrovet slagit sig och blivit 6 cm smalare.

En 45 cm bred Hunter kändes lite väl avancerat och jag funderade ett tag på hur jag skulle kunna ytbehandla utan att montera formspanten igen. Jag beslöt mig slutligen för att spänna en vajer mellan stävarna med hjälp av en kraftig vantskruv. Jag fick spänna vajern väldigt hårt för att återställa skrovets bredd men metoden fungerade bra.

Som nybörjare finner jag för övrigt alltid mycket intressant att läsa här.

(Som t.ex. att SOF inte alls handlar om utmärglade fotomodeller :-)

På tal om utmärglade fotomodeller - en paddelkollega förslog "Naomi" som ett passande namn på den kajak som sedan fick heta Black Pearl.

Hänger ni med? Svart anorektisk modell...

Hej! Det var min fars farbror som byggde Harplingesnipan.

Vi var i Harplinge och häsade på Farbror John som vi kallade honom när jag var barn.

John Leopold Johansson hade också byggt sitt hus Solbacken och även gjort alla möbler själv.

Han var träsnidare och målade även tavlor. Han var en tusenkonstnär. Han hade också seglat på de sju haven, m.m.

Tack Bodil, för lite mer information. Det finns annars inte så mycket. För folk som sysslar med forskning om allmogebåtbyggeriet är södra Halland en lite gåtfull kust. Bara två båttyper verkar vara "uppfunna" här: de ovan nämnda laxastudarna och de små laxekorna (små flatekor som handpaddlades parvis i åarna med dragnät mellan sig) – ingen av dem varken vackra eller intressanta (annat än som fenomen). Tämligen magert för en så lång och öppen kuststräcka, befolkad av fiskare/bönder, fiskare/stenhuggare och fiskare/mycket annat...

Apropå svensk båtbyggartradition, förlorar jag mig gärna i Bertil Anderssons ritningssajt med treplansskisser:

http://www.batritningar.se/Boatplans.aspx

Jag också! Men det finns mer: Båtdokumentationsgruppens fina band där de landskap för landskap betar av det svenska allmogebåtsbeståndet (tyvärr hanns inte alla landsändar med innan projektet tog slut). De liksom Albert Eskeröds "Båtar" och Alvar Zackes "Allmogebåtar" är viktiga och numera ganska slitna inslag i referensbiblioteket.

Skriv en kommentar