Två veckor på Grenada 2013

den 16 februari 2013 (resor), 10 kommentarer

Att det blev Grenada för en vintersemester beror främst på att det uppstod en möjlighet att stämma träff med den långseglande familjen, som sedan en dryg månad tillbaka länsat och slörat runt i Västindien. Allt är väl ombord, de är solbrända, entusiastiska och trivs utmärkt med en tillbakalutad karibisk livsstil – ingen större längtan tillbaka till en inrutad svensk jobb-skola-tillvaro.

Efter två veckor på Grenada är det inte utan att jag förstår dem.

Grenada är en liten bergig vulkanö (ca 35 km lång, 20 km bred och drygt 0,8 km hög), den sydligaste av the Windward Islands – som tillsammans med Carriacou, Petit Martinique och ytterligare några småöar utgör ett parlamentariskt styrt örike – med tät regnskog i dalgångarna (tänk Jurassic Park), smala slingriga vägar upp- och nerför bergskammarna, floder, sjöar och vattenfall, plantager (bananer, sockerrör, kakao, muskot mm), omgivna av en kust med fantastiska stränder av vit sand, skuggande palmer och ett azurblått 25-gradigt hav. Hälsar man på under rätt tid (torrperioden januari till maj) är det behagligt varmt, 25-30 grader – passadvinden torkar och svalkar.

Polsk båt i S:t George – tänk att ägaren seglat över Atlanten i den!

På väg till ankring i Prickly Bay på sydkusten

Prickly Bay – utsikt från stranden

Strandlek på Prickly Beach

Seglarfamiljen

Grand Anse Beach nedanför hotellet, och en regnskur i fjärran

På väg till regnskogen – frodig grönska uppe i bergen

Lite fakta (några av dem överraskande ) om Grenada:

• Ingen malaria eller andra tropiska sjukdomar – enstaka fall av denguefeber rapporteras.
• Inga giftiga ormar, spindlar eller andra farliga djur – den enda egentliga farligheten står ett träd för: Manchineel Tree är giftigt – saven kan orsaka brännskador och ögonskador. Men alla sådana träd tas bort efterhand, och är under tiden rödmålade runt stammen som varning.
• Nästan ingen kriminalitet och inga kriminella gäng. För en svensk, van vid ständig mediarapportering om platsbrist i våra fängelser känns det en smula surrealistiskt att få reda på att det på Grenada finns totalt 250 fängelseplatser varav av normalt knappt hundra utnyttjas – men det innebär ändå att det sitter procentuellt fler Grenadier i finkan än svenskar i Sveriga (1 ‰ mot 0,6 ‰). Poliser syntes inte till ute – jag tror att vi såg en polis vid ett par tillfällen högst. Det fanns inte någonstans eller vid något tillfälle någon känsla av otrygghet.
• Inga tiggare trots stor relativt arbetslöshet. Eftersom ön är glest befolkad har de flesta tillgång till odlingsmark och är därför delvis självförsörjande, och eftersom det inte finns något officiellt skyddsnät hjälper man varandra. Det innebär att samhället är förhållandevis homogent, trots religiösa och demografiska olikheter – merparten av de 100000 invånarna hör till medelklass: ytterst få är riktigt rika och ytterst få riktigt fattiga (inga under FN:s fattigdomsdefinition enligt vår guide på bussturen runt ön). En kort promenad genom centrala Lund innebär fler möten med tiggare än två veckor på Grenada – fast regnskogs-filuren till höger tiggde förstås bananer helt ogenerat!
• Mycket få trafikolyckor trots tät trafik, smala vägar och högst måttlig trafikreglering – gissningsvis beroende på att de smala och efter svenska mått dåliga vägarna tvingar fram en tämligen lugn trafikrytm och generellt låga farter, gott om effektiva speed-bumps som ingen frivilligt passerar med mer än 5 km/t och en avancerad kommunikation via tuta och handsignaler – man signalerar var gång man kör förbi en fotgängare, inför backkrön och kurvor, kommer med handviftningar överens om vem som kör först och vem som släpper fram. Men tolv trafikdöda under ett år är ändå drygt dubbelt så många per capita som i Sverige.
• Kommunala färdmedel fungerar imponerande effektivt. Visserligen får man som vinterblek svensk vänja sig vid en rätt påflugen marknadsföring från både buss och taxi. Bussarna (japanska minibussar med 12 till 15 platser: Toyota Hiace, Mitsubishi L300, Nissan Kingvan m fl) är privatägda och kostar ca 5 kronor vart man än åker, inom det område respektive chaufför har trafiktillstånd för. Busshållplatser finns men i praktiken stannar bussen var som helst när man vinkar. Är det inte fullt i bussen saktar de in för fotgängare och konduktören/inkastaren marknadsför sina tjänster. För några kronor extra avviker de gärna från ”rutten” och man kan bli transporterad dit man vill. Det är tätt mellan bussarna och turlistor är onödiga – man väntar aldrig mer än några minuter (Hallå Skånetrafiken!).
• Hälsa, livskvalitet och sjukvård verkar bra på Grenada. I statistiken över dödsorsaker ligger Sverige generellt bättre till för de flesta sjukdomar, men när det gäller självmord, droger och alkohol ligger Grenada långt under svenska siffror – men medellivslängden är lite lägre (70,3/75,6 år mot 78,7/83,4 i Sverige). Måhända kan en skillnad i skönhetsideal avläsas i fetmasiffrorna: i Sverige är 16,3 % män och 15,4 % kvinnor feta – på Grenada 13,6 % män men 27,1 % kvinnor feta ;-) När det gäller Alzheimerfrekvens ligger Sverige på en föga hedrande fjärde plats i världsstatistiken medan Grenada hamnar på plats 119. Det finns ett tämligen välrenommerat universitet på Grenada där många amerikanska medicinstudenter och professorer väljer att spendera några år sin utbildning eller arbetsliv. (siffrorna från www.worldlifeexpectancy.com/ och från 2010)
• Grenada ligger precis söder om orkanstråket genom Västindien och har ”bara” drabbats av tre orkaner under de senaste femtio åren. Orkanerna Janet 1955 och Ivan 2004 var de värsta, medan Emily 2005 främst drabbade ön Carriacou norr om Grenada. Övriga tropiska orkaner har passerat norr om ögruppen (som "minor inconviniences" för Grenada), som därför anses tämligen orkansäker av besökande seglare. Det finns flera "orkanhål", djupa skyddade fjordar där båtar ligger relativt säkert även under orkanförhållanden.

Brant klättring till Seven Sisters Falls – ett vattenfall i sju steg

Seven Sisters Falls med kristallklart svalt vatten

En monarkfjärillarv kom klivande genom undervegetationen – gott och väl 10 cm lång och tjock som en tumme

Ryska flygplansvrak på den förstörda rysk-kubanska flygplatsen – en kvarleva från den amerikanska invasionen "Operation Urgent Fury" 1983 (de har en förkärlek för demagogisk säljande fantasinamn, over there!)

Kakaobönor torkas och packas efter fermentering – det blir väldigt god choklad av dem lite senare i processen ;-)

En av dagarna seglade vi norrut till Moliniere Bay och Jason deCaires Taylors spännande skulpturpark. På 5-6 meters djup i en bukt norr om S:t George finns ett antal skulpturer, gjorda dels som konstinstallation och dels som en skyddad startstruktur för nya korallrev (liksom på andra ställen förstörs korallrev genom fiske, ankring mm). En spännande upplevelse att fridyka ner på konstutställning i det kristallklara vattnet. (bilden från surrealistisch.blogspot.se – jag hade inte med någon vattentät kamera)

Kajakkulturen var förskräcklig – bara breda badleksaker i mjuk plast och veka plastpaddlar. Men så fick jag låna en Feathercraft Khatsalano(?) och en vingpaddel från en av svenskbåtarna i Prickly Bay för några timmar längs kusten (tack Staffan!)

Morne Rouge Beach på promenadavstånd från hotellet– liten, trevlig och inte mycket folk...

...men med trivsamma små restauranger och barer nere vid vattnet

Efter några dagar här vad det inte utan att jag började fundera på en liten designstudio någonstans en bit upp på sluttningen, där jag kunde sitta och rita kajaker och loggor och knåpa ihop websajter – och försöka missionera för en mer diversifierad kajakkultur. Huspriserna verkade inte direkt avskräckande och det var hög klass på internetkommunikationen ;-)

Facinerande reselitteratur att avnjutas under palmerna på stranden när solbrännan behöver vila: Christoffer Hitchens självbiografi, underfundigt betitlad Hitch-22.