Visa varukorgen
Design & Illustration

Vinterns dummaste pippi!

Varje paddling utanför Lomma/Bjärred under vintern ger samma problem. Det här är en av mina gamla notiser från 1998, först publicerad i Karin Mentzings Nyhetsbrev:

Vinterns dummaste pippi betraktad från kajakNormalt är det lätt att samarbeta med simmande fåglar. Jag respekterar dem och de respekterar mig. Girar jag åt vänster simmar de åt höger. Drar jag mig åt höger tar de några bentag åt vänster. Rundar jag dem på sjösidan drar de sig lite närmare land. Paddlar jag nära land drar de sig mot djupare vatten. När vi är som närmast har vi ögonkontakt och utväxlar en omärklig nick av samförstånd, sedan återgår fågellivet till det normala och jag paddlar vidare nöjd och belåten.

Så här gör änder, ejdrar, skrakar, snäppor, måsar, trutar, tärnor, grisslor och skarvar. Skarvarna har förstås lite större säkerhetsavstånd och måsar och trutar lite mindre. Men så har vi svanarna - dessa dumma, dumma svanar. För det första simmar de alltid och med oomkullrunkelig konsekvens iväg i precis den riktning du kommer paddlande. För det andra drar deras mikroskopiska hjärnor alltid och med samma oomkullrunkeliga konsekvens fullständigt fel slutsatser av det de ser.

Girar jag försiktigt åt höger så kan man ge sig fasen på att svankraken pallrar sig iväg åt höger med allt nervösare sprattlande med fötterna och får mig att känna mig som en pervers vintermarodör som njuter av att skrämma fåglar. Försöker jag lura den genom att gira snabbt vänster hinner jag knappt påbörja giren förrän svaneländet hysteriskt försöker komma undan just åt... ja, du vet!

När detta bisarra följa-John-fast-tvärtom har pågått en stund med stigande irritation respektive nervositet, lyfter så slutligen svanen. Med frenetiskt plaskande och smällande vingar och stor energiförbrukning springer den tungt och mödosamt igång och lämnar mig arg, frustrerad och med dåligt samvete för att jag tvingat den att slösa med sin mödosamt hopsamlade vinterenergi på en fullständigt onödig start.

Ändå är detta bara början. Lyfter en svan så lyfter minst tio till oavsett om det behövs eller ej och åstadkommer ett uppseendeväckande spektakel. Folk på stränderna stannar och tittar och deras avoghet kommer rullande som dimma över vattnet - " Vad skulle det vara bra för, att skrämma upp de stackars rara pippifåglarna?" JAMEN, JAG SKALL VÄL INTE BEHÖVA GIRA ÄNDA ÖVER TILL DANSKA SIDAN FÖR ATT KOMMA HEM I FRED?

Förresten har de säkert svanar på danska sidan också. Så förlåt mig kära djurvänner, men om svanar tycker jag inte. I varje fall inte när jag sitter i min kajak.

Kommentarer

det där känns väl igen.

liknande fenomen är det ofta med änder och duvor då man cyklar...

om en till tre änder eller duvor är på väg att gå över en cykelbana från höger till vänster och är nästan hela vägen över då man kommer cyklandes, så tänker man men då cyklar jag väl för bi bakom dem så kan de gå vidare... men just så man ska passera dem och dem ser en komma på cykel vänder de ta mig tusan om och rusar tillbaka till höger sida av cykel banan...

ytters irriterande då man inte gärna vill cykla på dem.

I fågelinfluensans tider borde vi applådera för kanotister som du som håller gränsen mot Danmark fri! Jaga dem bara åt rätt håll!

Kanske dags att bilda ett kajakgarde som håller gränserna fria för alla flyfän som hostar, snörvlar eller slokar med näbben...

En bra swing med en pagaj borde göra susen... på en sjuk fågel förståss, frågan är om man kan få ersättning för den pagaj som man måste elda upp efteråt, av staten eller åt minstånde typ tvp meter 2tum4...

(OBS!! skämt...)

Ja, hela den här tråden har nog blivit lite skämd :)

Jag tycker att (din?) ilustration av den fantastiska pippin säger allt om dess inteligens.

Jag har aldrig varit svanjägare i kajak eller kanot men jag kan se denna bild framför mig, både den du målar upp, på ett fantastiskt underhållande vis och den du målat...

Så märkligt! Utanför min kust och särskilt när de små svanungarna rör sig intill sin pappa och mamma, kan jag höra ett speciellt ljud från de vuxna fåglarna. Liksom ett knorrande, litet gällt ljud. En maning att ungarna ska pinna på för nu kommer en kajak och den är så mycket större. Givetvis girar jag alltid så att jag inte skär av ungarnas kurs. Men det allra märkligaste tycker jag ändå är gräsändernas start. Svanarna ser ju ut som förminskade jumbojets där de springer på vattnet för att få fart och kan lyfta. Så icke änderna som med ett brak sticker direkt upp. Jag är lika fascinerad varje gång och kan aldrig se mig mätt på detta fantastiskt skickliga sätt att lyfta. Vi håller tummarna för att våra kära fåglar ska klara smitthotet. För vad vore våra färder utan ljudet och synen av dessa bevingade varelser? Platt intet!

Jag har samma erfarenhet av svanar. PLUS att de har en tendens att, efter den spektakulära starten från vattnet och flykten från kajaken, ALLTID kunna räkna ut var de ska landa för det hela ska upprepas igen. Dvs de landar alltid i min färdväg igen fast längre fram. Ärthjärnor.

Skriv en kommentar