En filosofisk betraktelse
Senast uppdaterad den 2 maj 2012, 16 kommentarer
Att utvecklas som paddlare är en fråga om inställning. Den som gör paddlingen till en egotripp är inne i en återvändsgränd. Naturligtvis kan egocentriska målsättningar skapa entusiasm, företagsamhet och ihärdighet initialt, men på längre sikt är de direkt destruktiva. Varje strävan som syftar till glorifiering av det egna jaget är alltid dömd att förr eller senare haverera. Den som försöker paddla långt, snabbt eller i svåra förhållanden för att bevisa hur duktig han är lyckas sällan. (Jag skriver "han". Det kan lika gärna, fast kanske inte lika ofta, vara en "hon"). Och även de gånger det lyckas är det en ihålig triumf. För att upprätthålla glansen måste man bevisa sin duktighet om och om igen - ännu längre, ännu snabbare, ännu större vågor eller vildare forsar - ständigt hetsad att leva upp till en i grunden falsk bild och ständigt rädd att avslöjas.
Det handlar inte om fysisk styrka. Däremot kan styrka och kondition till en början kompensera för och även dölja brister i tekniken. Men den vägen är inte farbar särskilt långt. Inte ens det mest målmedvetna råslit i gymet kan förbättra kroppskrafterna i all oändlighet. Men framför allt är ett ineffektivt paddlande psykiskt nedbrytande oavsett om det går fort eller inte.
Inte heller handlar det om mental motivation. Motivation blir oftast en sorts arrogans, där vattnet, kajaken och paddeln utnyttjas för själviska syften. Det egna jaget blir målet och paddlingen blir ett medel att nå målet.
Även jagstärkande mental träning som idrottsmän numera ofta tar till i svåra stunder är en sorts sofistikerat självbedrägeri - ett försök att hitta en genväg till mognad - som i längden har motsatt effekt. Ett steg framåt och två bakåt. Precis som andra sinnesförändrande medel måste den upprepas med ständigt större doser och tätare intervall för att ha avsedd verkan.
Skillnaden mellan egopaddlande och jaglöst paddlande kan utifrån sett förefalla minimal. Båda sorternas paddlare sätter omväxlande höger och vänster paddelblad i vattnet. Båda andas in och ut i ungefär samma takt. Båda rastar när de är trötta. Båda fortsätter paddla när de vilat. Men ändå är skillnaden oändligt stor.
Egopaddlaren är som ett precisionsinstrument som inte är korrekt injusterat. Han sätter i paddeln aningen för sent eller för tidigt. Han paddlar aningen för fort eller för långsamt för att dra full nytta av rörelseenergi och vågrytm. Han väntar aningen för länge innan han rastar. Han ser inte det hisnande vackra ljusspelet i vågskummet. Hans tankar är vid nästa udde eller vid nästa ö. Han är här men ändå inte här.
Hans här och nu saknar värde. Han vill vara därborta istället. Men när han kommer dit är han lika otålig därför att då har "dit" blivit "här". Det han söker finns runt omkring honom men han vill inte ha det just därför att det finns runt omkring honom. Varenda paddeltag blir en ansträngning, både fysiskt och psykiskt.
Han har inte förstått att målet finns inom honom och tillfredsställelsen här och nu. Han har inte förstått att om paddlingen skall bli mer än en ytlig uppvisning av teknisk skicklighet måste medvetandet tömmas på alla självupptagna känslor och tankar. Inte heller inser han att han måste glömma allt han lärt sig - det vill säga, träningen och kunskapen finns där men medvetandet är omedvetet om det. Först då kan paddlingen bli automatisk, utan medveten ansträngning från paddlarens sida. Först då försvinner alla hinder för utveckling.
När detta uppnåtts, när all kunskap är som bortblåst, när medvetandet är fullkomligt omedvetet om sin egen verksamhet och jaget spårlöst försvunnet, då finns inte längre några gränser. Då kan paddlingen fulländas.
