Navigationsutrustning

Senast uppdaterad den 31 december 2020, 5 kommentarer

Att navigera från en kajak handlar om att klara sig med vad som får plats på ett liten välvt fördäck i ständig rörelse – från och till översköljt. Så få prylar som möjligt alltså - förslagsvis karta, kompass och klocka. De som har navigationskunskaper från båtförarutbildning vill kanske gärna ta med passare och  kurslinjal också. GPS-navigatorn blir allt vanligare, både för navigation och som säkerhetsutrustning, ibland även som ersättare för kompassen.

GPS

GPS-mottagare har blivit det vanligaste navigationsverktyget, efterhand även i kajaker med små handhållna apparater. Rätt använd och kalibrerad är precisionen överlägsen manuella navigationsmetoder, framför allt jämfört med de förenklade metoder man är hänvisad till i an kajak.

Men jag kommer inte att skriva något om praktisk GPS-navigering här – det hittas bäst i bruksanvisningen – främst för att det finns nackdelar och osäkerheter som gör att det är viktigt att ha en manuell backup.

Precisionen i en GPS-mottagare är beroende av hur många satelliter som vid tillfället är synliga över horisonten och inte döljs av naturliga hinder som klippor, höga hus och träd etc. Som bäst (minst tre satelliter och medelvärdesoptimering) kan den vara neråt 3 meter, men kan också vara betydligt sämre utan att det framgår av siffrorna på skärmen (antalet avlästa satelliter, fel i programvara eller elektronik etc).

GPS ersätter inte en kompass. Kursen visas som en följd av flera positionsbestämningar i följd, vilket innebär att det krävs en fart av ca 2-3 knop på rak kurs för att få en bra kursangivelse. En del GPS-apparater och mobiltelefoner har numera en enkel geomagnetiskt sensor som komplement, men när jag kollade min telefon i det avseendet var det rätt självklart att en vanlig magnetkompass bör ingå i standardutrustningen. 

Det här avsnittet handlar därför om navigation utan elektronik. Traditionell navigation bygger på vana och erfarenhet – man blir duktig på att bedöma avstånd, distanser, vinklar och på att identifiera öar och holmar visuellt och navigationen blir en automatisk process med stor precision. Den som helt förlitar sig på elektronik löper risk att drabbas av bekvämlighetskorruption, tappa handlaget och att vara tämligen handikappad när batterierna tar slut eller om det råkat komma in vatten i elektroniken. GPS:er är generellt tämligen glupska och jobbet med att hålla dem med batterikraft kan bli en distraktion från friheten i kajaken. Men detta är mitt personliga val – absolut ingen uppmaning till teknikbojkott! En GPS är ett utmärkt komplement att starta upp vid behov för att få en position när man missat i navigeringen eller behöver ge ett exakt position till sjöräddningen (förmodligen har din mobiltelefon en GPS-funktion för detta). Använd så, varar batterierna också längre.  i vänsterkolumnen finns ett par länkar om GPS).

Kartor och sjökort

När paddlare möts i verkligheten eller på nätet diskuteras ibland vilket som är bäst: kartor eller sjökort. Många paddlare kommer från landaktiviteter som orientering, scouting mm och föredrar lantmäteriverkets kartor, andra kommer från båtliv och segling är är lika övertygade om att sjökort är bäst. Men det finns ingen anledning att missionera för varken det ena eller andra. Båda har för- och nackdelar, och vem som helst kan lära sig utnyttja fördelarna och minimera nackdelarna. Som gammal seglare nyttjar jag sjökort där jag kan och kartor där jag måste (insjöar, åar etc).

Om mina preferenser i det nedanstående mina preferenser råkar märkas är det alltså bara att bortse ifrån eventuellt tyckande – om vi inte råkar vara överens förstås ;-)

Kartor

Lantmäteriverkets gröna serie

Terrängkarta som är utmärkt för den som är van att orientera efter landmärken. Skalan är 1:50000 vilket är lagom för kajaknavigering. Det finns naturligtvis mer information om land och mindre om havet än det finns i motsvarande sjökort: höjdkurvor, vägar, hus, vegetation mm. Men skillnaden är inte så stor som det kan verka, och framför allt inte så viktig. Det finns nämligen både höjdkurvor, vägar, hus, vegetation även på sjökorten – med skillnaden att bara sådant som tydligt syns från sjön och alltså har betydelse för navigationen är utritat (klicka på kartan för en större bild).

Den blå serien

är användbar för långturer (svenska kusten t ex) men det är främst en vägkarta utan topografisk information och med för lite detaljer för precisionsnavigering, medan

gula serien

lämpar sig bäst för svampplockning.

Ibland har turistbyråer och kanotcentraler specialkartor med utförlig och bra information om närområdet.

Sjökort

är vad jag föredrar för kust- och havspaddling. De har naturligtvis mer information om hav och kust, men visar även hus, kvarnar, kyrkor, bergstoppar mm – allt som syns från vattnet och kan ha betydelse för sjöfarande. Många föredrar landkartor för att de innehåller mer landinformation. Jag föredrar sjökorten därför att de främst innehåller den landinformation som syns från havet och därmed minskar för risken för förväxling. En titt på de båda utsnitten visar att det på sjökortet finns mycket information som saknas på landkartan, men som är viktig även för paddlare – till exempel:

• tio fyrar med information som höjd, lysvidd, färg, sektorer, enslinjer etc
• tjugo sjömärken av olika slag, prickar, lysbojar, båkar, kummel
• ett väl synligt utkikstorn
• en kabelfärja
• tre hamnar
• ungefär sextio grynnor i dagen
• ungefär tjugo stenar under ytan, osynliga men som kan ha betydelse för sjöfart

(Båda utsnittet är hämtade i december 2015 från Eniro, och i samma skala.)

Bland sjökorten är det de 3-siffriga i skala 1:50000 (skärgårdskort) som fungerar bäst. De 2-siffriga i skala (ca) 1:200000 (kustkort) kan användas vid långa distanspaddlingar för att slippa ha så mycket sjökort med, men är inte detaljerade nog för precisionsnavigering. De 1-siffriga (ca skala 1:1000000, översiktskort) passar hemma på väggen för att dokumentera sina irrfärder. De fyrsiffriga – skala 1:10000-1:30000 – är hamn- och farledsspecialer av ringa nytta för kajaknavigatörer.

Nackdelen med sjökort är otympligt format - ca 100x70 cm. De går att vika men blir ganska svårhanterliga. Jag brukar skära ner dem till A3-format, vilket har fördelen att man kan lämna hemma de delar som bara innehåller öppet hav eller inland, men nackdelen att det är lite svårt med kontinuiteten just i skarven. Det pågår sedan några år en utgivning av sjökort på tyvek, som är ett plastfibermaterial – tunt, vattensäkert och mycket slitstarkt. De är lite dyrare än vanliga sjökort men fungerar betydligt bättre – och längre – till sjöss.

Underrättelser för sjöfarande

Den som trivs med ordning och reda och vill hålla sina sjökort uppdaterade och felfria kan prenumerera på Ufs (Underrättelser för sjöfarande) som kommer varje vecka med information om allt som hänt på navigationsfronten i svenska och angränsande farvatten (finns numera kostnadsfritt som mail att prenumerera på Sjöfartsverkets sajt).

Båtsportkort

är kopior av ”riktiga” sjökort, fast i något tunnare papper, nerskurna till behändigare format (dubbelvikta passar de i en A3 kartficka) och kompletterade med information för nöjesseglare och -paddlare (systembolag, post, affärer mm). De täcker bara skärgårdsområdena och vissa inlandsfarvatten, köps som hela serier – Västkusten, Stockholms Skärgård, Göta Kanal etc – och blir betydligt billigare än sjökort. De rättas inte lika ofta som sjökort varför risken är större att en prick eller sjömärke har flyttats eller ändrats.

Båtsportkorten är tryckta på båda sidorna – mindre papper att ta med, men en nackdel eftersom det inte går att skära ner dem till lagom storlek.

Sjöfartsverkets ficksjökort är ett litet behändigt häfte i almanacksformat som innehåller planeringssjökort över hela Sverige och specialer över skärgårdsområdena i hyfsat navigerbar skala – bättre än ingenting och liten nog att vara med överallt, alltid. Att det används flitigt framgår väl av mitt gamla slitna exemplar. Ficksjökorten trycks tyvärr inte längre.

Kartprojektioner

Ett sfäriskt utsnitt av jordytan kan inte avbildas på ett plant papper utan deformationer. Olika projektionstekniker har olika egenskaper.

Mercator För sjökort krävs vinkelriktighet för att man skall kunna ta ut kurser. Vinkelriktighet får man på bekostnad av skalriktighet. Därför används ofta en projektion som kallas Mercator (efter en holländsk kartograf på 1600-talet) där en kurslinje blir en rak linje (en loxodrom) på sjökortet, men där landytor blir förstorade i övre delen av sjökortet. Det är inte små fel vi pratar om. Titta t ex på Grönland. På den vinkelriktiga kartan (Mercator) ser Grönland ut att vara stort som Afrika – i verkligheten och på en ytriktig karta (Lamberts Azimutalprojektion) är det bara ungefär 7%! Detta äranledningen till att det finns en olinjär mätskala på sidorna i alla sjökort och att distansmått måste tas på rätt ställe i skalan.

För sjökort över stora vattenområden används ibland en äldre projektion som kallas Gnomonisk och som innebär att en storcirkel (ett plan genom jordens mittpunkt) blir en rak linje – det sparar många sjömil på en resa över till exempel Atlanten. Det är därför flygningar Europa-Nordamerika går över nordpolen, och därför som Titanic på sin väg från Southampton till New York rammade ett isberg utanför Newfoundland.

Lantmäteriverkets kartor är oftast i en projektion som kallas Gauss-Krüger (eller Transversell Mercator) som inte är vinkelriktig men bättre än sjökorten när det gäller ytors storlek. Transversella projektioner är generellt bäst för områden med nord-sydlig utsträckning. Nya svenska sjökort är allt oftare gjorda med Gauss eftersom den inom de små ytor som ett sjökort visar medger bättre precision gentemot WGS-84 (det globala geodesiska referenssystemet som används av GPS).

Äldre svenska kartor kan vara gjorda med Lamberts koniska projektion, som är en skärande konform med ungefär samma egenskaper som Gauss-Krüger, men till skillnad från Gauss-Krüger, som är bäst för landytor med nord-sydlig riktning utsträckning, är Lambert mest rättvisande längs en väst-ostlig axel.

Här är lite fler exempel på olika sätt att grafiskt representera en klotformig jord (notera att kartorna går att rotera/manipulera med musmarkören i de olika projektionerna).

Dessa skillnader har inneburit att det varit stora problem med att sammanjämka kartor och sjökort till den gemensamma kartbas som kallas Rikets Nät (RT 90). Denna är nu ersatt av SWEREF 99, som ligger närmare det internationella koordinatsystemet WGS-84 som GPS bygger på (men som också kompencerar för lokala avvikelser och därmed ger högre precision inom sitt område). De skillnader som ändå finns beror på att jorden inte är en perfekt sfär (centrifugalkraften pressar ut ekvatorn lite) och att olika ellipsoidmodeller har använts för att översätta den sfäriska ytan till ett plant rutnät.

SOS-alarm och Räddningstjänsten använder SWEREF 99, vilket innebär att deras positionsangivelser kan avvika en aning från GPS-positioner, men skillnaderna handlar om några decimeter och har ingen betydelse för navigation.

Kompass

Kompass har en väsentlig roll i navigationen och bör alltid vara med, även på korta turer i kända vatten. Den används inte bara för att hålla en kurs utan också för att hålla reda var man är, ta ut en position, identifiera landmärken, avgöra riktningen på vind och ström och kan rädda situationen om sikten plötsligt minskar i regn eller dimma. För en del av dessa ändamål duger vilken kompass som helst, till exempel en enkel orienteringskompass i ett snöre – men för att vara bli en integrerad del i navigationsarbetet är det bäst med en fast monterad båtkompass som dels rör sig lugnt även i sjögång och dels kan avläsas utan att man släpper paddeln.

För att ha fullt utbyte av kompassen behöver man veta vad den egentligen pekar på – för kompasser pekar bara i undantagsfall rakt mot norr.

Det finns tre klasser av fel, som man behöver förhålla sig till på ett eller annat sätt:

• Missvisning
• Deviation
• Kompassfel

Missvisningen beror på att den magnetiska nordpolen inte ligger på den geografiska nordpolen, utan i norra Kanada – och dessutom vandrar sakta runt polarkalotten (det finns också indicier på att jordens helt bytt polaritet vid ett eller flera tillfällen under jordens historia). Det innebär två saker: för navigationsändamål pekar kompassen på ”fel” norr, och detta norr rör sig årligen. Båda sakerna står utsatta i sjökorten – felvisningen och den årliga förändringen. Nu har vi i Sverige sådan tur att vi befinner oss precis mittemot den magnetiska nordpolens nuvarande läge och har därför mycket liten missvisning - för närvarande från 0° i Strömstad västkusten till +6° i Haparanda. Detta ligger inom felmarginalen vid kajakpaddling och -navigation och vi kan därför med gott samvete strunta i att räkna om kurser och bäringar (möjlighen kan paddlare längs norrlandskusten dra ifrån 5° om de vill vara exakta.) På andra ställen runt jorden är förhållandena helt andra – vid Grönlands nordvästkust är missvisningen 45-60°.

Deviationen är magnetiska avvikelser som uppstår i den egna kajaken eller utrustningen. På stålbåtar är det ett stort problem och man måste dels kompensera kompassen med extra kompenseringsmagneter och dels upprätta en deviationstabell som man korrigerar avlästa värden mot. Kajaker innehåller normalt inga magnetiska material och klarar sig därför bra när det gäller deviation. Däremot finns inga garantier för användaren. Lite tanklöshet vid packningen kan lätt orsaka deviation som är betydligt värre än vad en stålbåtsägare har anledning att vänta sig. Det händer då och då ute på långturer att två deltagare blir oense om kursen med en skillnad på 45°! Då är det dags att gå iland och kolla packningenDet händer då och då ute på långturer att två deltagare blir oense om kursen med en skillnad på 45°! Då är det dags att gå iland och kolla packningen. Alla apparater som kan ge ljud ifrån sig (radio, telefoner, MP3-spelare etc) innehåller aktiva magneter i högtalare och hörlurar och måste packas minst en meter från kompassen. För vattentäta ficklampor, som ibland har strömbrytare som består av en magnet som manövrerar ett reed-relä, gäller detsamma. Prylar av järn eller stål (konservburkar, verktyg etc) påverkar också jordens magnetfält och ger felvisning. Packa sådant minst en halvmeter från kompassen.

Kompassfel är av två slag. Dels de som kompasstillverkaren är skyldig till - felmonterade magneter, felmonterat kompasskort etc. För ”riktiga” kompasser – dvs det mesta utom "kompasser" som fiskas upp ur fiskdammen på Tivoli eller plockar från toppen på en spatserkäpp eller whiskyflaska handlar det om minimala fel som man kan bortse från. När det gäller orienteringskompasser finns en extra, och rätt allvarlig felkälla – det finns orienteringskompasser som istället för 360° har 400° på skalan, sedan ett försök för några decennier sedan att införa SI-anpassade ”nygrader” (nygrad eller "gon" som den numera kallas är en hundradel av en rät vinkel, dvs 0,9°, och används främst inom geodesi för att öka precisionen vid mätningar, men armén, flyget och scouterna hoppade på tåget). Därutöver finns användarfelen som även här är de man får se upp lite extra med. Ett vanligt fel är att kompassen inte är monteras helt korrekt i längdled - dvs att styrlinjen inte sitter i kajakens längdriktning. Sitter den 5° fel drar man med sig ett standardfel på 5° i alla avläsningar, kurser mm. En ofta använd kompasstyp är den med några gummilinor med krokar att fästa i däckslinorna. En sådan hamnar inte sällan fel – kontrollera!

Nödkompasser

I brist på kompass kan klockan vara till hjälp. Rikta timvisaren mot solen. Söder är nu mitt emellan kl 12 på urtavlan och timvisaren (vintertid) eller mitt emellan kl 13 och timvisaren (sommartid). I en besvärlig situation kan även gamla käcka scoutknep komma till nytta – som att kyrkor har i regel tornet i väster och altaret i öster eller att parabolantenner är vända söderut.

På flera av mina kajaker har jag fällt in Silvas lilla kompass (18x5 mm) i däcket framför sittbrunnen. Den är precis lagom tjock för att passa under glasfiberväven – helt skyddad men alltid till hands, även om precisionen lämnar en del övrigt att önska.

Jens Marklund (Orustkajak) berättade en gång om en kul nödkompass – en skål vatten med ett par löv eller barr i. Ställd i sittbrunnen där inte vinden kommer åt innebör vattnets tröghet att löven ligger kvar i ungefär samma läge även om kajaken svänger. Precisionen är inte överväldigande, men någon kilometer i hastigt påkommen tät dimma klarar man utan att hamna alltför tokigt. Bättre brödlös än rådlös!

Passare

Navigationspassaren används för att mäta dagens paddlade distans vid lägerelden på kvällen och är bra att ha för navigationsplaneringen innan man ger sig av. För de flesta hör den väl knappast till normal paddelutrustning. Men använd med lite fantasi är den ett utmärkt universalinstrument även i kajaken – för kursuttagning, distansmätning, avståndsmätning, pejling, lodning och en hel del annat.

Klocka

Klockan är ett viktigt navigationsinstrument för att räkna ut paddlad distans, ankomsttid m.m. Ett vanligt armbandsur fungerar utmärkt.

Kurslinjaler, parallellinjaler, transportörer mm

Kurslinjal och transportörer är ömtåliga, svåra att hantera i en kanot och kräver båda händerna för att användas. Därför är de sannolikt oanvändbara vid de tillfällen då den verkligen skulle behövas. Använd dem hemma under planeringen av turerna men ta inte med dem i kajaken. Om din kurslinjal går sönder, vilket inte brukar dröja så länge om du har med den i kajaken, kan du knyta ett snöre i centrumhålet så blir den lite lättare att använda och tar mindre plats.