Kajaker från Grönland

Senast uppdaterad den 31 maj 2023, 10 kommentarer

Grönländska eskimåer utvecklade en låg och smal kajak med liten volym och mer eller mindre uppsvängda stävar. Vanligtvis var de 520-550 cm långa och ca 45-50 cm breda, med flack v-botten och skarpa slag och krävde stor skicklighet av paddlaren. Till skillnad från kajakerna från Alaska och Kanada hade de relativt god initialstyvhet men dålig slutstyvhet och krävde därför uppmärksamhet med paddel och motorik. Många olika räddningsmetoder utvecklades, både själv- och gruppräddningar. Med sälskinnsanoraken (tuiliq) vattentätt surrad runt sittbrunnshål, handleder och ansikte var en kapsejsning inget större bekymmer. De jägare som inte levde upp till kraven överlevde inte, eller drabbades av den speciella inuitåkomman kajakskräck (kayak angst; en fobi, ofta med panikångest), där offret drabbades av yrsel och orienteringsproblem och fick hjälpas iland av kollegor. Den som en gång drabbats kunde ofta inte längre jaga från kajak.

Kajakens mycket låga profil var idealisk i blåsigt väder och var svår att upptäcka för en säl i vattenytan. Däremot var lastkapaciteten mycket dålig och grönländska jägare fick därför bogsera hem sitt byte eller hämta det med släde från iskanten.

En populär myt är att grönlandskajaker generellt har uppsvängda stävar. Men för det första gäller det bara vissa områden och tider, och även där är det mer korrekt att säga att de är låga midskepps. Grönländska kajaker behövde ingen lastkapacitet – jaktbytet lastades inte i kajaken – men däremot var det viktigt att kunna precisionsmanövrera och rolla kajakerna. Med bara några få centimeters fribord midskepps blev kajaken lätthanterad och följsam.

Men under 1800-talet blev kajaker med riktigt uppsvängda stävar populära på västkusten. Kajaktypen kallades avasissaartoq och användes parallellt med kajaker med låga stävar. Man vet inte varför de uppsvängda stävarna blev populära men de ansågs av många vara svårare att hantera i hård vind på grund av vindfånget och de försvann så gott som helt i slutet av 1800-talet. När jägarna började använda gevär var en uppsvängd stäv mest i vägen, och det lär ha hänt mer än en gång att ett skott gått genom stäven när kajaken gungat till.

Den uppsvängda akterstäven på vissa kajaker (både på Grönland och i Kanada) har ibland förklarats med att den håller kajaken med fören mot vinden vid jakt, men tester med nytillverkade repliker har inte kunnat visat någon fördel i det avseendet. Däremot kan en sådan kajak gå tystare i vattnet, eftersom akterstäven inte plaskar genom ytan i vågor – och det kan ha varit viktigt för att inte skrämma bytesdjuren.

En kul detalj är postgången på Grönland sköttes med kajak. Det var det Kongelige Grønlandske Handel, som verkade 1776-1950 och för detta behövde en fungerande postgång. En uppgift som förekommit är att ”portot” var 5 öre/km och att postleveranser upp till 80 km förekom.

En mera fullständig klassificering har Harvey Golden bidragit med i sin bok Kayaks of Greenland.

För mig finns det en estetisk enkelhet i många av de kajaker och tillbehör som kommer från Grönland. Liksom hos Shaker-sekten, hos Dieter Rahms (Braun) eller Steve Jobs är estetik och funktion intimt sammankopplade – inte som ofta numera att design är något som klistras på efteråt för att hotta upp funktionellt mediokra produkter. Denna estetik har också uppmärksammats av forskningen. Estetiska värden kanske helt enkelt hänger samman med en tillvaro på gränsen och ständig brist på resurser – det finns inga möjligheter att slösa med tid eller material, eller pillra med ytliga dekorationer.

Polarkusten

Längst upp i Baffin Bay ser kajakerna ut ungefär som de kanadensiska motsvarigheterna, med stort platt akterdäck, största bredden bakom sittbrunnen och djupt förskepp. Sannolikt beror detta på att eskimåerna på Grönlandssidan hade slutat använda kajaker i början av 1800-talet men återupptog jakt från kajak sedan en grupp eskimåer från Baffin Island på 1860-talet vandrat över isen till Nordgrönland.

Nordgrönländsk kajak av ”kanadamodell” ca 533x56 cm

De grönländska kajakerna var normalt lite kortare och smalare än de kanadensiska förlagorna, men hade liksom de stor lastkapacitet

Kajak från nordväst, 602x58 cm

Vid nordvästkusten finns också kajaker med en skrovform som mest påminner on roddbåtar – flatbottnade och med raka sidor. Konstruktionen var unik genom att spanten var i tre delar istället för de böjda spant från reling till reling som alla andra kajaktyper byggs med. Trots sin enkelhet var dessa kajaker högt utvecklade och mycket ändamålsenliga. De var lätta, snabba och tåliga. Bildens kajak mätte 602x58 cm.

Västkusten

Längre söderut längs västkusten var kajakerna kortare smalare och mycket manöverbara. De var v-bottnade med låga däck och uppsvängda stävar. Sittbrunnssargarna var små och anpassade för att täta mot en tuilik (anorak). På däck fanns ett högt utvecklat system av hållare för harpun, knivar, linor, stormpaddel mm.

Västgrönländsk kajak ca 503x51 cm

Dessa kajaker var lättmanövrerade och ändamålsenliga jaktfarkoster och har kommit att bli sinnebilden för den arktiska kajaken, och som sådan kopierad och plagierad i många sammanhang. Det anses att den höga akterstäven gjorde det lättare att närma sig bytesdjur från lä. Den höll stäven mot vinden när jägaren bytte från paddel till harpun eller gevär (men nytillverkade repliker har inte kunnat påvisa några sådana fördelar). Jensen Scavenius berättar också om ett s.k. roder – i själva verket en enkel skädda som knöts fast med skinnremmar under aktern – vars syfte var att hindra kajaken att vrida sig under den tid det tog att få de gamla klumpiga gevären skjutklara.

Västgrönländsk kajak ca 522x49 cm

Kajaker byggda under andra hälften av 1800-talet var normalt något längre och smalare samtidigt som relingen blev aningen rakare för att minska vindfånget i de oskyddade vattnen i sydväst.

Östkusten

Mot slutet av 1800-talet hade en ännu bättre kajak utvecklats på östra Grönland och kom efterhand att påverka och ibland ersätta de äldre typerna.

Östgrönländsk kajak ca 594x52 cm

Jämfört med de äldre kajakerna har denna mer utfallande stävar och sidor, plattare botten och rakare reling. Den är snabbare, framför allt i motvind, svänger lättare trots större längd, har mindre vindfång i stävarna och mindre initialstyvhet men större slutstyvhet. De flesta kajaker som numera byggs på Grönland är starkt influerade av den östgrönländska (om man undantar ett visst byggande av historiska repliker).

Den grönländska kajaken har kommit att stå modell för europeiska och amerikanska kajakfabrikanter – inte för att den är bättre än de andra utan av en ren historisk slump. Grönländska eskimåer med sina kajaker hamnade tidigt i Europa – hemhämtade av valfångare under 1700- och 1800-talen eller landade stormdrivna i norra England. Kajakerna hängdes ofta upp som troféer i kyrkor och stadshus (i ett fall med sin mumifierade ägare kvar i sittbrunnen). För européer blev de stereotypen för eskimåkajak.

Det är lite synd att de övriga, lika framgångsrika havskajaktyperna ännu inte har avsatt några djupare spår hos kajakindustrin eller bland nöjespaddlarna. Kanske håller det på att ändras nu. Fritidsbyggare i framför allt Canada och Amerika bygger repliker av de olika kajaker som finns bevarade eller uppmätta och får därmed chansen att återupptäcka kvaliteer som vi ännu bara kan gissa oss till.

Klicka på kartan