[ På svenska ]

Akvarellmålning

Ett kontemplativt akvarellmåleri fungerade under flera år som avkoppling mellan uppdragen. Motiven var ofta från paddlingar längs kusten - någon gång målade direkt på plats, men ofta snabba akvarellskisser i en alltid medhavd anteckningbok, som sedan överfördes till ett stort akvarellark i ateljén

Dessvärre har med tiden uppdragen blivit fler och mer omfattande och jag tycker sällan att tiden riktigt vill räcka till för så långsamma nöjen som friluftsmåleri.

Det blev också ett antal utställningar, både separat och tillsammans med andra, oftast på gallerier längs västkusten eller salonger på konstmuseer.

Här är några exempel från dessa utställningar.

Myr
Akvarell, 440 x 300 mm
Jämtland, 1999

Rast
Akvarell, 535 x 345 mm
Haverdal, 1995

Rast vid Haverdalsstrand i samband med paddling längs västkusten sommaren 1995. Bakom Vilshärad vid horisonten fortsätter stranden mot Frösakull och Tylösand. Till vänster om bilden ligger norra Europas högsta sanddyn. Jag gjorde en serie snabba akvarellskisser för att fånga eftermiddagsljuset och blänket i den våta sanden. Målningen gjordes senare i ateljén.

Strandblommor
Akvarell, 440 x 300 mm
Haverdal, 1995

Stranden bortom udden
Akvarell, 440 x 310 mm
Haverdal, 1995

Måsar vid revet
Akvarell, 545 x 365 mm
Haverdal, 1996

Allé vid Höje å
akvarell 520 x 350 mm
Lund, 1990

Habo Ljung, nattgammal is på dammen
Akvarell, 630 x 460 mm
Lomma, 1996

En kall natt, några minusgrader i skarven mellan höst och vinter, har förvandlat vattenytan till en orörlig spegel. Gäss och änder samlas för att övernatta på den tunna isen.

Laxvik
Akvarell, 565 x 376 mm
Halmstad, 1996

En sorts programförklaring...

Den här "programförklaringen" beledsagade en akvarellutställning i Halmstad för ganska många år sedan. Utställningen bestod av akvarellbilder från paddlingar längs hallandskusten.

"Jag målar stränder - dessa fascinerande smala remsor av förtätad aktivitet där hav med oändlig variation möter land och varken havet eller land går omärkt ur mötet.

Spänningen och inspirationen ligger i hur mötet gestaltar sig. Det kan ske som en kraftmätning - ibland i all vänskaplighet, ibland i raseri.

Land kan tyckas vara den starkare - som när vågorna tömmer sin energi över orubbliga klippor i strandkanten. Ibland vinner havet en långsam utnötningsseger då stranden sakta eroderas bort eller då sanden obevekligt vandrar inåt land. Ibland göms stranden under formlösa draperingar av ruttnande tång i en snabb triumf.

Men oftast möts hav och land i samförstånd, i ett lugnt och rytmiskt givande och tagande. Någon enstaka gång märks ingen aktivitet alls. Den är ersatt av en meditativ stillhet där vågornas rörelser knappt längre är förnimbara. Då för en liten stund är tid inte rörelse utan dimension.

Men det som betyder allra mest för gestaltningen av landskapet är ljuset, som likt ett magnifikt kalejdoskop förändrar, tolkar, skapar liv, spänning och uttryck - som med oändlig fantasi och variationsrikedom dramatiserar, definierar och transformerar en liten bit natursceneri till något långt mera sublimt.

I början är det naturligtvis de starka effekterna som lockar mest - kontraster mellan blygrå åskmoln och bländande ljus eller när dramatiske molnformationer tungt dominerar landskapet. Men liksom en symfoni ibland kan kännas för stor och bombastisk och man längtar efter klarheten och den intensiva nyansrikedomen i en violinkvartett är det ofta befriande att måla vid tillfällen då naturen yttrycker sig mera lågmält.

Då är det förlösande att måla i gråväder - gärna morgnar och eftermiddagar då ljuset tecknar kontraster lite mjukare än mitt på dagen. Jag undviker oftast solsken då kontrasterna blir för stora, skuggor för svarta och ljuset alltför bländande. Konturer blir alltför exakt definierade, medger inte längre tolkningar.

Bland årstiderna är hösten favorit. Slutet av september, oktober och början av november erbjuder ett hisnande ljusspel då färgerna djupnar, det torra gräset får en varm glöd som aldrig under sommaren, snäckskalen lyser vita i sanden och skymningen är blåare än någonsin.

Att sitta några timmar någonstans på västkusten med ett uppspänt akvarellpapper framför sig en höstdag är ett effektivt botemedel mot längtan efter Italiens eller Sydfrankrikes ljus.

Det är en magnifik utmaning att fånga sådana upplevelser på papper - att återskapa tre dimensioner med hjälp av akvarellpapprets två, att få med hela valörskalan från djup svart till bländande ljus mellan pappersvitt och ultramarin/bränd umbra, att fånga lukter och ljud med en mårdhårspensel. En omöjlig uppgift - eller kanske inte...

Jag vill med mina bilder visa - om och om igen - att "naturen är kulturens grund, fond och livsuppehållare" (Harry Martinsson), att vår självrespekt är direkt beroende av vår förmåga att uppleva en djup och kärleksfull relation till vår naturliga livsmiljö och att känna harmonisk värdegemenskap med andra varelser i naturen.

Kanske en målning kan bli en talisman med vars hjälp vi tar med oss lite av naturens kraft och magi in i vår självpåtagna exil i den urbana förkonstlingens värld där vi lever för att arbeta - så fjärran från den värld som är bergens, havens och fåglarnas - där vi skulle kunna arbeta för att leva."