Visa varukorgen
Design & Illustration

Lite fler böcker...

Jag läser mycket och har gott minne när det gäller innehåll, resonemang och vem som skrivit mm – inte sällan även citat och formuleringar när de varit bra eller träffande. Därför kom det för mig att berätta om lite fler böcker av det slag som inte riktigt platsar i sajtens litteraturlista, men ändå står paddling nära: navigation, friluftsliv, meterologi, sjöfart, hav och natur.

Här är några gamla och nya favoriter – några finns i bokhandeln, några är utgångna och får sökas antikvariskt:

Ljus längs kusten Ljus längs kusten, av Anders Hedin, Stockholm 1988, ISBN 91-1-873432-4 (382 sidor).
En charmerande bok som i text och bilder beskriver tio svenska fyrplatser: Måseskär, Nidingen, Utklippan, Storkläppen, Gotska Sandön, Svenska Högarna, Understen, Högbonden, Holmögadd och Malören. Kapitlen handlar om tillkomst, historia, livet på fyrplatsen för fyrvaktarna och deras familjer, betydelse för sjöfarten, spektakulära händelser mm – en referensbok som funnits i närheten av arbetsbordet i 20 år, och som jag ofta återvänder till inför paddelturer (ja, jag är en fyrromantiker!).


No Port in a Storm, av Bob MacAlindin, Caithness (Scotland) 1998, ISBN 1-870325-37-0 (engelska, 145 sidor).
No Port in a StormEn bok med liknande bevekelsegrunder som Ljus längs kusten, fast om fyrskepp runt om i världen – det speciella livet ombord på skepp som ligger på samma plats under hela sitt verksamma liv och som stannar till sjöss när andra fartyg söker nödhamn i orkaner. Som helhet är No Port in a storm mindre systematiskt och mer fokuserad på spektakulära fakta och händelser än Ljus längs kusten: olyckor, dramatik, hjälteinsatser - men inte desto mindre trevlig och spännande läsning (böckernas omslagsbilder säger en del om detta).


NOLS Cookery, redigerad av Claudia Pearson, Mechanicsburg (PA) 2004, ISBN 978-0-8117-3108-9 (engelska, 175 sidor).
NOLS är The National Outdoor Leadership School – NOLS Cookeryen amerikansk naturguideskola med stor bredd och internationellt renommé (Crossing Latitudes arbetar efter NOLS riktlinjer i sitt turupplägg och sina kurser i första hjälpen, friluftssjukvård, säkerhet, mm). Cookery handlar om mathållning i fält – till del naturligtvis en friluftskokbok, men i ännu högre grad en kurs i matfilosofi. Boken utgår från näringslära och till skillnad från andra friluftskokböcker jag läst (eller kan påminna mig) föreslås här ett skafferi av basvaror, från vilket man kan laga variationsrik, god och nyttig mat i de dagar eller veckor en tur varar. Recepten är amerikanska och inte alltid helt översättbara. Dessutom får man räkna om lite mått och hålla reda på Tbs (tablespoon), tsp (teaspoon), cups mm. Men som helhet en spännande och efterlängtad utvidgning och systematisering av begreppet friluftsmat.

Tyst hav Tyst hav, av Isabella Lövin, Stockholm 2008, ISBN 978-91-7030-390-9 (240 sidor).
En bok om ett fiske som håller på att för alltid förändra havens ekosystem, om en resurs som tillhör oss alla men som plundras av en liten grupp med stöd av offentliga medel och ett EU (och därmed nationella regeringar) som agerar dörrmatta åt högröstade, kortsiktigt giriga lobbygrupper. En journalistisk triumf som inkasserat priser och utmärkelser från alla håll – utom från de politiska instanser som avslöjas med byxorna nere. Den tyngsta protesten mot politiskt aningslöshet sedan "Tyst Vår".

Lighthouse Lighthouse, av Tony Parker, London 1975, ISBN 0-907871-66-6 (engelska, 288 sidor).
En bok jag aldrig glömmer. Parker har gjort något mycket enkelt: åkt runt till fyrar på land, på öar och fristående ute i havet runt England och låtit fyrvaktare, fyrvaktarbiträden och fyrmästare prata om sina liv i den anakronistiska och ärkeengelska institution som kallas Trinity House – det engelska fyrväsendet – och som fortfarande på sjuttiotalet sköttes efter närmast medeltida principer. Dit sökte man som ung aspirant och sedan skötte institutionen allt: ombesörjde boende för familjen, skolor för barnen, tillhandahöll bil för familjen om det var absolut nödvändigt, ordnade transporter, flyttningar, hälso- och sjukvård och begravning när det var dags. Fyrpersonalen flyttades runt efter ett komplicerat schema mellan fyrar av olika status och hade inga bekymmer i världen, förutom att hålla fyrlampan brinnande och mässingen putsad i väntan på de återkommande inspektionerna och få tiden att gå utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl sina kollegor i frustration. Dessa porträtt av människor i ett slutet system är den mest fascinerande sociala skildring jag läst, sett eller hört!

Kommentarer

Min idogt läsande, bokslukande, hustru kom nyss förbi och ojade sig över Svenska Akademins kriterier för nobelpristagare. Hon har med skohorn försökt tvinga i sig en bok, både papper och radioföljetong, av Clezio. "Babbel, babbel, babbel ..... babbel"

Jag hade just hunnit fram till recensionen av Lighthouse, så nu blir det till att leta fram den, av hennes min att döma sen hon läst om den.

Tack för tipsen!

Tack för tipsen Björn. Blir att lägga en beställning eller två. Läste "Havets stjärna", för nå't år sen, och skulle vilja rekommendera den. Tyckte att den ingav lite av samma känsla som " Vi de drunknade". "Havets stjärna" utspelar sig i huvudsak på ett skepp på väg över atlanten från Irland år 1847. Handlingen rör sig runt ett antal passagerare, med en mordhistoria som röd tråd. Rekommenderas!

En bok som jag läst om flera gånger och gärna rekommenderar är "The last grain race" av Eric Newby (jag vet inte om den finns på svenska).

Som tonåring mönstrade Eric Newby på en Åländsk fullriggare och seglade t.o.r. Belfast - Australien 1939. Detta var det sista året som fullriggare seglade denna trad och han beskriver med inlevelse livet ombord med den minimala besättningen bestående av "psychotic Finns united only in their hatred of Englishmen". Han hade också med sig en kamera och det finns maffiga bilder tagna från riggen när hela däcket är under vatten i en storm på Sydatlanten t.ex..

Men framför allt är Newby en framstående berättare, som skriver med humor och en varm och livsbejakande stil.

Boken finns på Amazon UK.

Eric Newby är inte okänd, Peter, jag måste läst honom för längesen. Har jag honom i hyllorna? Precis som du säger - fantastiska bilder.

Ja, Richard, jag gillar franska författare, men Clezio har blivit helt omöjlig för mig. Jag har hans första bok som på svenska kallas "Rapport om Adam". På franska heter den"Le Procés-Verbal", alaltså den verbala processen. Och det är precis vad boken är! En verbal process. Jag köpte boken på 1960-talet och har fortfarande inte kommit igenom den. Jag hittar inget centrum, ingen klar struktur, deb har helt enkelt ingen mening för mig. Och tydligen inte heller för andra läsare.

Clezio har man kunnat höra på radion flera dagar. En svag spegling av Joseph Conrad och här en västerländsk intellektuell som låter precis som den kolonisatör han är. Väldigt tråkigt, jag hade önskat någonting bättre. Jag förstår faktiskt inte hur han kunde bli nobelpristagare.

Då tycker jag Karin Blixen är så mycketr bättre. Läs novellen "Sorgens åker" och grips. Den stora boken om hennes äventyr i Afrika - som Hemingway gav så stort beröm - är vida bättre än filmen. Blixen förstår verkligen afrikanerna.

Sen vill jag puffa för Hemingways noveller. Jag har ett ex i en amerikansk utgåva. Bara att läsa om hans sportfiske tillsammans med bäste v ännen var en stor naturupplevelse. Hemingway har den utsökta känslan för språket "aldrig ett adjektiv", något han lärt från journaliståren. Naturen, fisket, vattnets strömmande blir så påtagligt att man tycker sig vara med honom, eller se honom i en film.

"The last grain race" har jag inte läst, men däremot samme författares "What the traveller saw" från 1989 - en samling korta reseberättelser (bla annat ett par glimtar från The Last Grain Race).

Boken köpte jag enbart för omslaget: en svartvit bild av tre män i silhuett mot den ljusa stranden som med raska steg och en irländsk curragh (öppen skinnbåt) på huvudet vandrar ner till vattnet, följda av en svart hund som ser ut att gå i takt med männen.

Med detta vill jag hävda att snygga omslag är ett underskattat sätt att välja god litteratur...

Men Clezio! Nej tack. Ibland är svenska akademin lika obegriplig som den norska fredspriskommittén. Jag tog mig med viss självövervinnelse igenom en av hans böcker bok (har redan glömt vad den hette) – fyra-fem bortslösade timmar som kunde använts bättre: rensa maskrosor i gräsmattan eller dekapitera spanska skogssniglar...

Apropå Curragh. Minns inte boken, men har läst en spännande berättelse om livet på olika atlantöar utanför Irland och Skottland (St Kilda, Arran, osv) och de båtar som användes där fram till någon generation sedan. Båtarna var extremt anpassade till förhållandena på och runt respektive ö, som att landa i grov surf, alle man hoppar ur båten, lyfter den och springer upp på stranden innan nästa våg. Just de båtarna var lätta (skinnklädda? - minns inte), flatbottnade och roddes av fyra man.

På många håll hade båtarna uppenbara drag av vikingaskepp.

Hette boken möjligen "Mannen från Aran", Peter? Den skrevs av Pat Mullen och Aran ligger utanför Irlands västkust (vad jag vet). Min bok är från 1936 och här berättar Mullen om sin uppväxt, hans och de andra fiskarenaa curraghs. Han blir vän med Robert Flaherty (han som gjorde den fina filmen "Nanok, köldens sån" från Grönland. Flaherty ville nu göra en spännande film om Mullen och hans fiskarvänner.

För en del år sen såg jag en curragh på Nationalmuseum i Sthlm (tror jag det var, minnet sviker) och jag häpnade över denna enkla farkost som dessa aranfiskare klarade så bra att Flaherty inte trodde att de som skulle se hans film skulle tro att båtarna befann sig i stormig, piskande rum sjö.

En curragh, som jag minns den jag såg, var byggd som en rejäl roddbåt, med spant och allt och klädd (tror jag) med skinn. Det ex jag såg kanske hade duk som var tjärad. Den var alldeles svart.

20 år efter Pat Mullens bok på svenska drömde jag om att ta mig över till Irland bara för att få se en äkta curragh i vågorna, kanske få ro i en. Vi som är uppvuxna vid vatten upphör väl aldrig att fascineras av rikedomen på världshavens farkoster.

I mina egna hemtrakter minns jag på museet en säljägarbåt, enormt stor och bastant med kök och kojer och allt. För att inte tala om de lätt dansande flottningsroddbåtarna. Det var män som kunde hantera bångstyriga båtar i forsande och våldsamma element.

Mullens bok borde kunna finnas på bibliotek. I regel ställs de i magasin. Mest beroende på att översättningen har pluralformerna kvar och det ser ju i dag litet out of date ut.

"Nanook, köldens SON ska det naturligtvis vara. Börjar jag bli senil?

Jag befarade för ett ögonblick att du tänkte dra igång en ny stavningsreform i svenskan: skriv-som-det-låter ;-)

Språkvetare i gemen är ju rätt generösa när det gäller språklig flexibilitet och godkänner inte sällan uttryck och ordvändningar som jag känner rätt stor tvekan inför - en tvekan betingad av det historiska perspektivet. Att läsa Gunnar Serner/Frank Heller (till exempel "På detta tidens smala näs") eller läsa utdrag ur Gunnar Wennerbergs (Gluntarna) riksdagstal och -debattinlägg (som de återges i Sven G Svenssons biografi) ger en nedslående inblick i hur mycket svenskan tappat i uttrycksfullhet och nyansrikedom under nittonhundratalet. Att höra en riksdagsdebatt idag är beklämmande jämfört med Wennerbergs fomuleringskonst och retorik...

Gluntarne (nä -na, som Martin Ljung sa). Nu ska ni få höra. Vi får regelbundet en tidning som har med bokhandel- och bokutgivare att göra. En rubrik ur minnet handlade om papperets kvalitet. Men papperet i bestämd form hade skrivits PAPPRET. Alltså hade en vokal tagits bort. Jag har sett det där förr och skrev elakt till skribenten att: I Sthlm skriver ni papperet i bestämd form som pappret. I övriga landet skriver vi pappEret. Som det ju ska skrivas.

Jag undrade också om en engelsman verkligen skulle skriva papr, en spanjor papl o s v.

Vad tror ni jag fick för svar? Ja, jag blev så häpen att jag svarade med ett amerikanskt uttryck: "I shit my draw´rs" (där ju ett e fattas, bara som en liten hämnd). Jo, svaret blev: "jag tyckte inte det såg tillräckligt "tätt" ut i rubriken, så jag bad grafikern, som är väldigt duktig, fixa till det."

Jag förstod i en blink vad han menade. Jag lät bli att svara att som en gång varande rubriksättare på en nattredaktion, kunde jag vid en snabb genomläsning kunnat föreslå minst tio rubrikalternativ.

Lättja alltså. Eller okunnighet. Eller bådadera. Den fråga jag alltid ställt för mig själv: kan layoutfolk överhuvudtaget läsa?

Vårt språk lever på vokalerna. Låt dem leva! Och tacka dem för den stora sångbarheten. Endast Sverige mycket goda sångare har. Nej, det var en överdrift. Men jmfr med italienskan och - franskan...

Tillbaka till boken om irländska båtar så tror jag inte att det var Mullens bok, men kanske något av RM Lockley. Mina böcker är för närvarnade nerpackade, vilket är ett aber - fast å andra sidan är en bieffekt att vardagsrummet just nu används för bygget av en Black Pearl...

Som hängiven bokmal och Black Pearl-addicted paddlare inser jag vidden av ett sådant dilemma - hade nog med viss vånda gjort detsamma...

Jag lider med er! Och för att minska det egna lidandet i denna koppling bor jag på landet i en mycket trevlig och aktiv by med fantastisk utsikt över böljande stup och havsrand. Dessutom "tog jag över" den del av stallet som inte rymmer alla våra (tusentals, vi finns på Bokbörsen) böcker. Där har jag inrättat mitt sanctum, d v s byggeri. På sydsidan har jag en ramp som rymmer ännu fler kajaker. Kanske man ska börja hyra ut?

Dessutom trivs jag utomordentligt i Skåne sedan mer än halva livet. Framförallt tycker jag om en dialekt(-er) som betonar vokalerna. En skåning säger absolut inte "sillmacka" utan - givetvis som det ska låta! - sillAmacka. Jag älskar den där skånska rytmen

Tittar man på kartan ser man att formen av Skåne i hög grad påminner om Frankrikes. Och här har vi kultur i alla former nästgårds. Tomelilla Konsthall t ex är rent ut sagt ett under med sina fantastiska, ambitiösa och tänkvärda utställningar.

En bok till, i väntan på att jag kan dra igång slipmaskinen: Artic Dreams av Barry Lopez. Lopez är en antropolog och naturmänniska som skriver om livet i Arktis. Boken är nästan som en samling fristående berättelser fast ändå med en röd tråd och avhandlar saker som isbjörnars förmåga att hitta t.ex. ett valkadaver på flera mils avstånd, ekimåer och andra folks extrema anpassning till förhållandena, renens migrering, mm. Klart läsvärd, både som faktabok och för sitt flyt och författarens respekt för det han skriver om.

The last grain race har översatts och getts ut på svenska med titeln Sista seglatsen

En annan bok som är väl värd att leta efter i bibliotek och antikvariat är

Elis Karlsson: Havet är mitt hem

Han skildrar sin uppväxt på Åland och tiden i segelskutor från första resan

som jungman 1919 till den sista som 1:a styrman i "Herzogin Cecilie" 1936.

Skriv en kommentar