Visa varukorgen
Design & Illustration

Referenser:

Grønlandske skindkajakker i Nordeuropa, av Martin Nissen

Hjortspringbåten

Björkebåten

Stockbåtar

Sjöhistoriska Museet

Bengt Larssons "antikrunda"

Jürgen Sass om seglande kanoter mm

Bass, George (red):
Sjöfartens historia, baserad på undervattensarkeologi
Malmö (Bernces) 1974. 1983.

Eskeröd, Albert:
Båtar, från ekstock till trålare
Stockholm (LT:s Förlag) 1970. 1983.

Eskeröd, Albert:
Early Nordic-Arctic Boats
Uppsala (Arctica. Studia Ethnographica Upsaliensis XI) 1956 1983.

Zacke, Alvar och Hägg, Magnus:
Allmogebåtar
Stockholm (Natur & Kultur) 1973.

Classic Boat December 1997, om Sven Thorell

Kajaker från Skandinavien

Åren 1865-69 paddlade John McGregor sin Rob Roy genom Europa, och passade på att utforska de svenska sjösystemen. Hans färder var upptakten till ett mycket stort svensk kanotintresse. TotoSveriges första fritidskanot, den legendariska "Fanny” inköptes från Searles Båtbyggeri i England 1868 av Johan Widmark och var en kopia av Rob Roy. Sjöofficeren, författaren och småningom kanotkonstruktören Carl Smith blev den tidiga svenska kanotsportens primus motor sedan han lärt sig paddla (och inte minst segla kanot) under en Medelhavskommendering med korvetten ”Gefle” 1871, där han för £5 köpte Rob Roy-kanoten ”Toto”.

Kanotförbundets bygganvisning och kanotkatalogUnder 1870-talet förekom akademiska paddeltävlingar i Uppsala med Rob Roy-liknande kanoter. Där bildades 1899 Upsala kanotsällskap som var det första i Sverige (möjligen föregånget med 20 år av ett litet kanotsällskap i Stockholm, men om det hittar jag inget mer än vaga rykten?).Det existerade bara några år (upplöstes 1904 på grund av medlemmarnas begynnande intresse för större farkoster) men hann ge upphov till en Rob Roy-inspirerad kanottyp – uppsalakanoten – som amatörbyggdes i stort antal under början av seklet. Man räknar med att det fanns cirka 15 000 amatörbyggda kanoter i Sverige under 10- och 20-talet – ofta byggda med hjälp av publikationer som denna: ”Råd och upplysningar rörande KANOTBYGGE och KANOTIDROTT, samt uppgifter över av Svenska Kanotförbundet utgivna KANOTRITNINGAR” av C.N. Hanner, 1915.

Ulricehamnstidningen 1872Men ännu tidigare paddlades det grönländskt i Sverige, åtminstone om man får tro annonsen i Ulricehamnstidningen, om en ”uppvisningsroddning” i sjön Åsunden 1872. Hur grönländskt det var kan man kanske ha lite funderingar kring – i alla fall om den höga hatten hör till munderingen. Kajaksilhuetten ser väl ut att kunna passera för en grönländare, och ”roddaren”, som enligt uppgift hette John Lerberg och hade varit med på en av Nordenskiölds arktiska expeditioner, kan mycket ha haft med sig en grönlandskajak hem. Oavsett den historiska bakgrunden är det intressant att det paddlades så tidigt i Sverige (även om det kallades roddning) och i ännu högre grad att det refererades till grönlandskajaker. Det är historiskt mycket tidigt. (Annonsklippet från Martin Nissen, med kompletterande information av Johnny Söderlund).

Världens ledande kanotland

Sverige var under några år världens ledande kanotland, dels beroende på mängden av lämpliga sjöar, åar och skärgårdar och dels för att seglandet aldrig blev den exklusiva rikemanssport som i till exempel England, Tyskland och Amerika. Välståndet var lite mer jämt fördelat än i andra delar av Europa och de flesta segelintresserade såg inget förklenande i att vara skeppare på en 5 meters segelkanot.

Från Uppsala kom också de första tävlingskanotisterna, som kom att inleda en period av svensk dominans på tävlingsbanorna och en tävlingsteknik - uppsalastilen - som kännetecknades av en låg, bred paddelföring med relativt låg frekvens och av att överkroppen vaggade i sidled i takt med tagen, vilket sannolikt berodde på att dessa tävlingskajaker var bredare än dagens havskajaker.

Det förekom också tidigt våghalsiga långfärder, som när båtkonstruktören Gustav Estlander 1896 paddlade/seglade från Helsingfors till Stockholm.

G Nordin anländer till Paris

1905 tog sig en G. Nordin från Stockholm till Paris (bilden ovan) och 1910-11 paddlade H. Lantz runt större delen av Europa.

Sven Thorell

Sven Thorell i 'Reva'Den store svenske kanotkonstruktören under första halvan av 1900-talet var ingenjören Sven Thorell (i konkurrens med bl a bankkassören Gerhard Högborg), som med stor framgång ritade, byggde, seglade och paddlade ett stort antal kajaker, kanoter och små segelbåtar.

På bilden från 1916 paddlar han sin ”Reva”. Under en femårsperiod vann han det mesta av svenska tävlingar – både kort- och långdistans. Om det berodde på överlägsna kanotkonstruktioner eller på skicklighet som paddlare kan vi bara gissa. Förmodligen hade han med sin tekniska utbildning en mera analytisk inställning till hydrodynamik, friktion, vågbildning etc än de flesta av konkurrenterna.

Sven Thorells

1917 ritade han Åland, som kom att bli urmodellen för så gott som alla svenska skärgårdskajaker sedan dess. Efter hans död 1974 skänktes alla ritningar till Sjöhistoriska museet i Stockholm, där det går att beställa kopior (tyvärr inte skalenliga!) för den som är intresserad.

I Norge fanns något årtionde senare Hans Egede Hoell, som ritade snarlika kajaker: t ex ”Sprøjt”, som är så lik Åland att man får titta på språket på ritningen för att skilja dem åt. En av Hoells kajakritningar hittade till England och blev Derek Hutchinsons första kajak (Derek, som i hög grad bidrog till att popularisera havspaddling genom böcker, undervisning, föreläsningar, minnesvärda expeditioner – t ex England-Norge med 31 timmar nonstop över Nordsjön – och genom en rad legendariska kajakkonstruktioner: Baidarka, Icefloe, Orion m fl). Hoells ritning användes av en till London inflyttad ungrare (G. L. G. Mach) för att 1942 bygga den första kommersiella glasfiberkajaken som han kallade ”Seaway” – senare omdöpt till ”Norseman” med tanke på det norska ursprunget.

Arvet efter Sven Thorell har förvaltats främst av VKV (Vituddens Kanotvarv i Västervik), som med kajakerna Anita (som ritades på 30-talet och, fantastiskt nog, fortfarande är i produktion) och Lisa (från 70-talet) dominerade svensk långfärdspaddling under åtskilliga decennier och representerar svensk skärgårdskajak när den är som bäst. Måsenmodellerna som kom på 90-talet är däremot snarare ett försök att tillfredsställa även det uppblommande intresset för grönlandsinspirerade kajaker, utan att förlora greppet om de trogna skärgårdskajakfantasterna. Både-och eller varken-eller – meningarna är delade. Det är inte helt lätt att försöka tillfredsställa alla på en gång.

En nergång

Efter andra världskriget blev båtmotorer relativt billiga och pålitliga och därmed dalade intresset för paddling. Inte förrän i början av 1960-talet återvände entusiasterna till tysta, rogivande och miljövänliga farkoster. Ett pånyttfödd längtan efter friluftsliv och natur bidrog till att stimulera en ny kanotvåg – först kanadensare, sedan kajaker.

Gammal nordisk tradition

Hällristningarna i Tanum

Vid sidan om den arktiska finns en nordisk kanottradition som inte är mindre spännande. Vi vet betydligt mer om våra förfäders idéer om båtdesign än om inuiternas – dels beroende på den, ur vår synvinkel, trevliga vanan att låta de döda ta med sig sina båtar hinsides istället för att plundra dem på användbart material eller låta barn och barnbarn slita ut dem, och dels för att våra myrar och mossar är förträffliga konserveringsapparater.

Den bereste romaren Tacitus skrev år 98:

”Deras fartygs byggnad skiljer sig från andras däri att de har stäv i båda ändar. De använder inte segel, inte heller fäster de årorna i fasta rader i spanten, utan de är flyttbara åt ena eller andra sidan efter behov...”

Tacitus

Därmed visas att våra förfäder hade egna idéer om sjöfart – de satt inte och väntade på att de civiliserade folken från Medelhavsländerna skulle komma och undervisa i båtbyggeri.

Björkebåten

Tacitus hade kanske sett någon av Björkebåtens föregångare. Den hittades i en myr norr om Gävle och är ett mellanting mellan stockbåt och klinkbygge – 7,22 meter lång, 1,24 meter bred och inte helt olik en Rob Roy till skrovformen. Bottenstocken är lind och stävarna är ilaskade i efterhand. Borden är furu med järnnaglar (första gången järnnaglar används i Norden) och spanten i gran är surrade med enerötter och skrovet pollendaterades först till 100-talet men en senare kol-14-datering pekar mot 400-talet. Båten bör ha varit lättdriven och sjösäker. Den kan nog i gott väder ha paddlats över till Finland eller söderut längs östersjökusten. Fast somliga forskare funderar på om den möjligen roddes – det finns ett hål och rester av en enevidja i ett av spanten som skulle kunna ha varit en hå (årtull). Ungefär vid den här tiden börjar man ro i Norden. Valderøybåten från år 250 i Norge var sannolikt paddlad, medan Nydamskeppet från år 320 i Danmark och Halsnøybåten från år 330 i Norge roddes.

Ännu äldre är Hjortspringbåten som hittades på ön Als i södra Danmark och är daterad till ca 350-300 f.Kr. Det är en lätt kanot med bottenstock och två påsydda bord i lind. Skrovet är sytt med enevidjor genom ursparade klampar i bord och bottenstock. De skulpterade stävarna är desamma som syns på hällristningarna från tiden. Skrovet har varit mörkt kamouflagemålat eller tjärat, något som var mycket ovanligt i förhistoriska fynd i Norden. Kanoten 19 meter lång, knappt två meter bred och paddlades med enkelpaddlar med lövformade blad. Hjortspringbåten bör ha varit en mycket snabb och sjösäker båt.

Hjortspringbåten

Kontrovers om ursprunget

De här tidiga båtarna har sydd bordläggning, d.v.s. borden och spanten har surrats ihop med tvinnade tarmar eller vidjor. Detta har lett till spekulationer att de utvecklats ur tidigare skinnbåtar.

Men troligare är teorin att de härstammar från urholkade stockar som man efterhand höjt relingen på med ditsurrade plankor. Surrning var en universell sammanfogningsmetod.

Det handlar också om två helt olika byggnadssätt, vilket Albert Eskeröd övertygande visat i ”Early Nordic-Arctic Boats” (1956). I en skinnbåt utgörs själva båten av ribbverket med köl, slagvägare, spant och relingar, noggrant hopsurrat. Skinnet är föga mer än en påträdd ”påse” som håller vattnet ute. Det kan tas av för att bytas eller repareras.

En nordisk träbåt är däremot en skalbåt, d.v.s. bordläggningen är själva båten – både styrkeförband och tätning. Först när båten är sammanfogad sätts spanten in som tvärskeppsförstärkning.

Rasbokilfyndet 1933 hittades en kanotliknande båt i Rasbokil i Uppland. Den är daterad till ca år 800. och är den minsta båt som hittats - bara 3,85x0,9 meter.

Våra förfäder hade nu vänt ryggen mot färdriktningen och rodde med åror och fasta årtullar.

GokstadsbåtenUnder vikingatiden rodde man omkring i båtar som denna - en liten skeppsbåt, hittad bredvid Gokstadsskeppet.

Vikingarnas båtbyggnadskonst har sedan dess levt kvar runt våra kuster i form av snipor, snebbar, långbåtar, kågar, skötbåtar, kyrkbåtar m.fl.

I Norge är lofoten-båten, oselvern, nordlandsbåten m.fl. ättlingar i rakt nedstigande led liksom Shetlands yoals och sixareens (som är vad de norska båtarna kom att kallas när de exporterades till Shetland).

Den blekingska jaktkanoten ligger betydligt närmare vikingabåtarna än sina arktiska kusiner.

Jaktkanoter

I Blekinge tittade lokala båtbyggare kring förra sekelskiftet noga på tidens kanoter och insåg att de kunde användas för mera praktiska ändamål. Jaktkanot från Blekinge Man skapade jaktkanoten, en snabb och sjösäker båt för sjöfågeljakt till havs. Trots att jaktkanoten är mera segelsnipa än kanot och dessutom inte paddlades utan roddes, hör den ändå – låt vara mycket perifert – till den svenska kanothistorien.

I England uppstod kanotyawlen, som var en större segelkanot, som inte längre paddlades. I Amerika förvandlades Rob Roy till en liten lätt öppen båt – double paddle canoe – som jag i brist på bättre namn har kallat singelkanot på svenska.

När Sven Thorell ritade sin legendariska Åland 1917, tror jag att Leif Eriksson, Röde Orm och Harald Blåtand nickade gillande i sin himmel. Sven Thorells Åland

Den moderna skärgårdskajaken har lånat drag både från Rob Roy, havskustens snipor och eskimåkajaker.

« Föregående sida 1 2 3 4 5 6 Nästa sida »

Kommentarer

Hej. Har förmodligen en Ålänsk Jaktkajak från 1930, byggd i Västervik på Vituddens kanotvarv.

Förmodligen efter Sven Thorell´s ritningar till modellen "Anita".

Den är kravellbyggd, tunna brädor med spant som sedan är klädd med duk, på ovansidan vanliga ribbor som är dukade med undantag av området runt sittbrunnen som är av en träskiva.

Allt är fortfarande original, paddlar samt sittplatsen.

Jag dukade om den för ca: 15 år sedan efter alla konstens regler och såg då att den fernissades 1930 , detta var antecknat vid sittbrunnen med blyertspenna. Annars har den hängt i garagetaket de sista 45 åren. Mycket välhållen, nästan som ny. Har tyvärr på grund av kroppsformat och ålder inte paddlat något de sista 45 åren.

Tänkte nu sälja den, vilket värde kan den ha?

Det handlar om samlarvärde och/eller nostalgi, jag känner ingen som samlar på gamla kajaker, har inga uppgifter om liknande försäljningar och har därför inte en aning om vad den kan vara värd. Kolla med VKV – de kanske vet mer eller kanske saknar en sådan i sitt "museum"...

En kopia av Hjortspringbåtens för fanns utställd på Simrishamns museum för några år sen. Jag skrev om den i vår dåvarande tidskrift På Österlen och gjorde en jämförande påminnelse med bild av min baidarkas för.

Så vitt jag minns var den danska kopie-förens skivsidor hopsydda med lindbastrep som är enormt starkt och klarar vatten lika bra som kokos. Vid en hembygdsdag i St Olof här i närheten fick jag faktiskt se lindbastrep och talade då med den som tillverkat repet. Jag fick veta att man tar material från insidan av barken. Men ett fantastiskt rep var det och mycket dyrt.

Jag slutar aldrig att förundras över människors förmåga att utveckla farandet på sjön. Från mina egna norrländska hemtrakters älvar minns jag forsbåtarna som var korta i kölen och väldigt branta i för och akter. Allt för att kunna vända kvickt i strömmarna.

Vilken skillnad mot denna kusts hommebåtar!

För några år sedan fann jag ett kajakvrak invid soprummet på en bensinmack. Jag fick beskedet: ta den om du vill. Denhar nu förvarats några år under tak, men nu i sommar har jag fått tiden och inspirationen att renovera den. Utifrån vad du skriver tror jag att det kan vara en skärgårdskajak av samma sort som Sören och du beskriver. Ganska exakt 5 m lång. Jag tror att spanten kan vara ek, men är undrande inför själva bordläggningen i skrovet. Mitt exemplar hade spår av att också det träfanertäckta området runt sittbrunnen varit dukat. Av duken återstod endast fragment.

Vad impregnerade man ursprungligen duken med? Själv har jag använt en linoljebaserad filler, en sådan som man använder för att impregnera motsvarande dukar på kanadensare med.

Ja, en fråga om ett kajakvrak i ett soprum vid en bensinmack hör naturligtvis hemma som kommentar till en artikel om skandinavisk kajakhistoria ;-)

Men hur kajaken är byggd har jag förstås inte en aning om. Liknande kajaker byggdes under väldigt lång tid med olika material – från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet. Mycket hände under tiden och utan en besiktning kan man inte dra några slutsatser.

Men vanligt var spant av ek eller fur, bordläggning av fur eller kallbakad fanér, däck runt sittbrunnen i björkplywood, bomulls- eller linneväv behandlad med linoljeprodukter. Riktigt gamla kanoter hade sågade spant, de senare basade. De sent tillverkade hade i en del fall syntetiska lacker istället för linoljeprodukter. Får kanske tillägga att detta är teoretiska kunskaper – jag har aldrig sysslat praktisk med dylika byggen och kan inte ställa upp med besiktning eller mer detaljerade råd...

Hvad betyder "swede form" eksakt. Udtrykket anvendes om havkajakkens form, hvor største volumen er efter midten af kajakken. Jeg har læst, at "swede" kommer fra "swede turnip", fordi dens form ligner tværsnittet i kajakken.

Skriv en kommentar