Visa varukorgen
Design & Illustration

Dubbelsidig stabilisering - enkelsidigt resonemang

Sverige beskylls ibland för att vara ett land som endast rymmer en åsikt i taget. Sanningshalten i detta blir ibland tydlig när populärmedia - utan tid, vilja och kompetens för egen analys - gör sig beroende av extern kompetens (med eller utan dold agenda).

Den för dagen torgförda sanningen (uttryckt i ett par tidskrifter senaste veckorna) är att flottörstabilisering i någon form är den enda hållbara säkerhetsstrategin, motiverad av att: "varken eskimåsväng, kamraträddning eller uppgång med paddelflottör tar hänsyn till vad som orsakade kapsejsningen. Oftast är orsaken att kanotisten inte behärskar vind och vågor. - Efter kapsejsningen är kanotisten dessutom kallare, tröttare och räddare än före kapsejsningen. Det enda som är realistiskt är att använda dubbelsidig stabilisering med pontoner (Magnus Fischer i Uteliv)."

Trots att detta presenteras under den tunga rubriken "Mästarens tips" tänker jag ändå drista mig till att hävda en annan åsikt - nämligen att roll* kommer före flottörräddning och andra räddningsmetoder, både logiskt, praktiskt och tidsmässigt.

Låt mig börja med en tabell:

Flottörmetoden (från VKV:s sajt)Roll
1. Även den bäste kan någon gång råka ut för en kapsejsing och hamna i vattnet. Det första som händer är att din puls stiger när din varma kropp träffar vattenytan, en helt naturlig reaktion. Men ta det lugnt, inom 2 minuter är du uppe i kajaken igen. 1. Även den bäste kan någon gång råka ut för en "kapsejsning" och hamna med axlarna i vattnet. Men ta det lugnt, inom 2 sekunder och med ett högt stöd eller en roll, kan du paddla vidare – som om ingenting har hänt.
2. Oturligtvis hamnar kajaken med kölen i vädret. Paddeln och öskaret kan inte blåsa bort eftersom dessa detaljer är säkrade till kajken med linor och karbinhakar. Själv flyter du högt tack vare paddelvästen som du naturligtvis alltid bär i samband med paddling. Lossa den första paddelflottören som förvaras uppblåst på akterdäck tillsammans med det ena reservpaddelbladet instucket i flottören. Paddelbladet med flottör sättes fast i skrovets ingjutna kolfiberrör. Bladet skall ända in till anslaget. Flottören kan inte glida av tack vare lufttrycket och gummi-corden med karbinhake som är ansluten till fästet på akterdäcket.  
3. Nu kan kajaken snabbt och bestämt vändas på rätt köl. En snabb vändning innebär att lite vatten blir kvar i sittbrunnen.  
4. Ur sittbrunnen tar man fram den uppblåsta flottören nummer 2 som förslagsvis kan användas som lårstöd. Sätt på flottören på det andra paddelbladet som förvaras vid sidan av sätet. Stick in paddelbladet med flottör i skrovets ingjutna rör. Glöm inte att säkra flottören till skrovfästet med karbinhaken.  
5. Nu kan äntringen börja. Lyft upp sittbrunnskapellet och bit fast det mellan tänderna så slipper du att lyfta vatten med kapellet. Greppa om sittbrunnen med höger hand på höger sargsida omkring 20 cm från sargspets och vänster hand på vänster sargsida ca 5 cm från sargens bakkant, (gäller äntring från höger sida). Häv dig upp med hjälp av armarna och några bensparkar.  
6. Fortsätt äntringen tills kroppen väger jämt över sittbrunnen.  
7. Lyft upp överkroppen med hjälp av armarna och vrid in stjärten mot sätet och sätt dig till rätta.  
8. Redan nu kan man påbörja länsningen av sittbrunnen. Har du långa ben kan dessa hänga utanför sittbrunnen under länsningen för att inte vara i vägen.  
9. När du har lyft in benen i sittbrunnen och satt på kapellet kan man om förhållandena så kräver paddla till ett skyddat läge med flottörerna på plats och bibehållen mycket hög stabilitet. Detta stabila flottörmontage kan man ha nytta av även vid fiske, fotografering, snorkeldykning m.m. från kajaken.  
10. När du nu har funnit ett skyddat läge kan det vara lämpligt att ta bort flottörerna. Den ena sätter du fast på akterdäck tillsammans med reservpaddelbladet och den andra kan användas som lårstöd i sittbrunnen. Det andra reservpaddelbladet förvaras säkert vid sidan av sätet. Träna självräddning i öppet hav varje år för att bibehålla en hög kunskapsnivå.  

Här är en jämförelse i bild: en instruktionsvideo med flottörräddning av Lars Clifford och en minut in i den här filmsnutten visar Esben Sandved några rollar i vågor. Här är fler rollar med Andrew Elizaga. Vill du efter detta lära dig rolla, köp Helen Wilsons DVD! Här är en kort trailer.

 

Mina kommentarer:

  • En roll kräver ingen förberedelse och inga extraprylar – man behöver inte ens släppa paddeln.
  • Ett högt stöd kan ofta hejda kapsejsningen i vattenytan och man kommer upp utan att ens ha blött ner ansiktet.
  • En kajak med en kapellförsedd paddlare som plugg i sittbrunnshålet har bättre flytkraft än aldrig så många pontoner och flottörer – dumt att bryta förseglingen.
  • En väl utförd roll är ett paddeltag och tröttar inte mer än ett vanligt paddeltag.
  • Även en extremt långsamt genomförd roll tar på sin höjd 5 sekunder, jämfört med det två minuter som nämns på VKV:s sajt – minst 24 gånger längre tid alltså att hinna bli blöt, våt och kall eller att slå i stenar på botten om det är grunt.
  • När man kommer upp efter en roll är man klar att paddla vidare – man behöver inte paddla in till lä för att tömma kajaken, plocka bort och packa ihop räddningsutrustning mm.
  • Alla räddningsmetoder är beroende av att de är övade i de förhållanden där de kan behöva användas. En roll som tar ett par sekunder och där paddlaren (med relevant klädsel) inte blir trött, kall eller blöt har betydligt större chans att bli övad än ovanstående scenario som involverar prylar och bad. Duktiga rollare med torrdräkt, torrjacka eller tuiliq rollar ofta året om i samband med turer och motionspaddlingar – därför att det är helt odramatiskt och riktigt kul. Hur många simmar runt i vattnet och pusslar ihop flottörer i motsvarande förhållanden?
  • De flesta använder ett kapell för att hålla sittbrunnen och paddlaren torr – att då ensidigt propagera för en räddningsmetod som innebär att man först öppnar kapellet och släpper in vatten, sedan med visst besvär klättrar upp i kajaken igen, pumpar ut vattnet och sätter på kapellet, låter inte det lite – fånigt?
  • I samma stund man lämnar sittbrunnen, har man förvandlat en tämligen trivial händelse till en olyckshändelse som antingen kräver motorik och styrka eller medförda och rätt hanterade prylar och som även i lyckade fall lämnar paddlaren nerkyld, medtagen och trött.
  • I vind och vågor har en kapsejsad paddlare normalt fullt upp att hålla reda på kajaken och paddeln – att dessutom hantera en uppblåst flottör på akterdäcket (där den för övrigt förvärrar upplovningen i sidvind), en flottör som legat i sittbrunnen, men som sannolikt ramlat ur vid kapsejsningen, en halv extrapaddel som förvarats i sittbrunnen och pussla ihop detta, ställer rätt stora krav på motorik och omdöme. Räknar jag rätt i ovanstående kan det finnas fem eller sex lösa föremål i linor (paddel, öskar, två reservpaddeldelar och två flottörer) att hålla reda på – snurrar kajaken ett par varv i en brytande sjö kan det bli en rejäl härva att trassla ut.
  • I brytande sjö blir flottörer, och den därmed höga initialstabiliteten, en risk. Kajaken kapsejsar till följd av för stor stabilitet (på samma sätt som flatbottnade utombordsbåtar) – medan kajaken utan sådana tillbehör kan hållas på rätt köl. I sådana förhållanden är reenty-och-roll (innebär att man kryper in i den upp-och-nervända kajaken och rollar upp) det enda fungerande sättet att komma upp i sittbrunnen igen.

Alla räddningsmetoder måste tränas in

Naturligtvis finns det villkor förknippade med alla säkerhets- och räddningsmetoder. Ingen fungerar så att säga direkt ur förpackningen. Flottör- och pontonräddning kräver att alla attiraljerna är med, är hela och funktionsdugliga, finns lätt åtkomliga på sin plats och att handhavandet är inövat och fungerar i de förhållanden när de kan komma att behövas. En roll kräver självklart att man är duktig på att rolla – åt båda hållen (mycket viktigt eftersom man inte kan välja sida när det blåser) – och att man verkligen övar även i besvärliga förhållanden.

Ingen enskild räddningsmetod kan vara bäst för alla i alla situationer – man måste vara beredd på att behöva lösa oförutsedda problem. Här ser jag också en fördel med metoder som är baserade på kunskap jämfört med metoder baserade på prylar. Jag tror det är lättare att improvisera utifrån paddelskicklighet än från specialiserade räddningsprylar.

En flottörräddning är bäst för relativt ovana paddlare som kan slå runt i tämligen beskedliga förhållanden – men för den som har kommit längre och har lite ambition med sin paddling finns ingen anledning att inte plocka in eskmåsväng som första räddningsmetod. Skulle den misslyckas hamnar man i vattnet bredvid kajaken – dvs där en flottörräddning börjar.

Oviljan mot att acceptera roll som primär räddningsmetod är naturligtvis inte helt grundlös. Dels är den roll som vanligen lärs ut egentligen utvecklad för korta forskajaker och bygger på styrka och fart snarare än på flytkraft och motorik och dels finns en hel del långfärdskajaker som inte är så lätt att rolla. Men en grönländsk standardroll är mycket energisnål och säker, kräver ett minimum av kraft och tröttar bara marginellt mer än ett vanligt paddeltag. Jag rollar hellre 10-20 gånger än gör en enda uppstigning från vattnet.

En roll som alternativ till en kamraträddning innebär att kamraterna slipper ta de risker som en räddning i sjögång alltid medför – den som rollar upp själv visar mer hänsyn till sina kamrater än den som blir kamraträddad.

Mer om att rolla...

*Roll är det numera vedertagna namnet på det som tidigare kallades eskimåsväng, men eftersom ordet eskimå inte längre är politiskt korrekt använder jag hellre ordet roll. Eskimå betyder "sådana som äter rått kött" och var, liksom det danska ordet "skrælling", ett förklenande öknamn med månghundraårig tradition.

Kommentarer

vet inte om jag tolkar detta rät från vkv's sida men de låter som att vkv genom sin väldigt väl formulerade räddnings metod bygger en del på att tjäna pengar på tillbehör som egentligen inte behövs om man inte har potentialen att drutta i.

Det Magnus Fisher menar är väl inte flottörräddning med paddelblad och flytdel utan nån slags (uppblåsbara ?) pontoner på sidan som sitter där vid paddling misstänker jag.

Flottörer kan användas på flera sätt. Vanligt är att de hanteras precis som texten beskriver - färdiga att appliceras i samband med en kapsejsning och med fördelen att ekipaget under trygga förhållanden kan paddlas till skyddat vatten med flottörerna/pontonerna på plats. Att paddla med dessa permanent monterade fungerar naturligtvis för speciella tillfällen (fotografering, fiske, eller bad från kajaken, handikappaddling etc) men behövs de ofta har man kanske valt fel farkost.

Joakim: potential att drutta i har vi alla - även om det för de flesta händer väldigt sällan. Diskussionen handlar om vad vi gör när det händer.

Hej Björn

Bra skrivet om ett viktigt ämne.

/ Ulf

jag formulerade mig lite klumpigt men de e klart att alla kan drutta i mer eller mindre ofta...

menade mer att de kan tyckas onödigt med alla prylar om man inte druttar i ofta och eller som nybörjare inom paddlingen, då kan en flotör räddnings metod som vkv's vara lämplig men att lära sig roll åt båda håll samt höga och låga stöd bör vara primärt för en långfärdspaddlare...

man tjänar kanske inte mycke vikt på att inte behöva atta prylar men det tar ändå platts som kan användas åt annat.

Jo jag håller med om att flottörer normalt enbart är ett räddningsverktyg. Det jag menade var att jag fick intrycket av texten, att Magnus inte förespråkade flottörräddning. Det han menar med pontoner måste i så fall vara ett annat arrangemang. Exempelvis uppblåsbara pontoner som sitter där permanent (ej uppblåsta) direkt mot skrovet på nåt sätt och att man vid kapsejsning rycker i snöret så att dom blåser upp sig (kanske efter ett misslyckat eskimåförsök). Har dock aldrig sett nåt liknande själv. Skulle möjligen kunna vara säkrare om man som han ensampaddlar på Norska Atlantkusten...

hej,

jag är nybörjare inom paddling och har förundrat mig över de skilda uppfattningar som finns om hur paddling skall utövas. en av de större frågorna är just eskimåsväng eller inte. jag har en vkv-kajak och har hittills inte praktiserat någon annan metod men visst är jag nyfiken på andra sätt.

när man paddlar har väl alla flytväst antar jag. det är till för att man inte ska sjunka! eskimåsväng förutsätter att man hänger upp och ned och med flytväst förstår jag inte hur man lyckas med det. kanske är det högt stöd som behövs och därmed är eksimåsväng ej nödvändig. kan någon förklara detta för mig. väl av metod är sannolikt avhängigt av hur erfaren man är som paddlare. en sommarpaddlare ger sig aldrig tid att prova eskimåsväng till skillnad mot ett proffs och då är kanske pontonerna är ett tryggt (falskt?) alternativ.

Magnus propagerar för sin syn, men han är ju inte ensam om att propagera, så det är väl bara bra att fler möjligheter presenteras.

Ju fler prylar desto mer att hålla reda på. Kan dock tänka mig att människor som börjar paddla kring pensionsåldern eller de som bara paddlar några dagar om årethar svårt att lära sig rolla, men ändå vill ha hög säkerhet. Då är säkert VKVs pontoner ett alternativ. VKV's pontoner tar plats, men de är mångfalt mycket enklare att hantera än en flottör och drivankare i en nödsituation. Jag har paddlat med Magnus när han haft pontonerna uppblåsta på akterdäck. När de väl skulle användas loassade han på surrningen och pontonerna drogs på plats av en gummikord som går genom ett rör i skrovet och förbinder de båda pontonerna. Enkelt och stabilt. Inte speciellt roligt att paddla med två pontoner, men gäller det livhanken spelar stilpoängen inte så stor roll.

Själv skulle jag inte paddla med det arrangemanget, men jag har inte heller flottör eller drivankare. Varje individ får avgöra vilken kajak och säkerhetsfilosofi som passar den bäst.

Bästa säkerheten är att se sina begränsingar innan det är för sent. Tänj på gränserna under säkra former.

/ Erik

Att verkligen bli en bra och säker paddlare kräver någonting som kanske få vill ta åt sig - hängivenhet! Jag har lagt märke till hur prylmarknaden brett ut sig på bekostnad av vanligt sunt förnuft. Och erfarenhet. Erfarenhet får man bara genom - erfarenhet. Förr var jag inbjuden bland scout- och friluftsorganisationer för att berätta hur man klarade knepiga situationer i fjällen. D v s en rimlig fjälltur och plötsligt drabbas av storm vintertid. Jag brukade börja med att varna för Jämtlands- och Härjedalsfjällen mars/april. Låga fjäll och västliga vindar är inte trevliga. Sen tog jag fram en ordentlig handborste. Därefter ett vanligt liggunderlag. Sedan en rejäl sovsäck. Dessutom en avlång säck tillräcklig för en person. Säcken kunde vara av nylon eller med nylon i botten och bomull i toppen. Jag höll fram borsten inför alla allt mer stirrande ögon. Det här, sa jag, är er livräddning. Glöm bort att gräva ner er i snön när stormen är över er. Borsta av snön så ni inte blir blöta. Stoppa liggunderlaget i säcken och med sovsäcken. Förankra er och skidor, stavar och ryggsäck. Kryp ned och ligg där tills stormen är över. Hilleberg, tältmakaren som jag känner, visste det här när han konstruerade sin skyddssäck som satt förankrad i midjan med en karbinhake. Allt blåser bort i storm.

Överfört till Björns argument inser man lätt att den frusna handen och det chockade sinnet har mycket svårt att bemästra flera detaljer i den plötsliga förändring som det innebär med en omkullvält kajak. Själv klarade jag för ett par veckor av en kritisk situation med ständigt rytande och översköljande vågor genom att helt enkelt ta det lugnt, INTE dra av kapellet och försöka ta mig ut. Jag låg inkilad i stenar men kunde så småningom lirka mig tillbaka till lugnt vatten. Då förstod jag också behovet av kajakkläder som inte lät vatten forsa in. Ibland lär man sig hårdhänt. /Henri

Jan: ”eskimåsväng förutsätter att man hänger upp och ned och med flytväst förstår jag inte hur man lyckas med det”. Flytväst och eskimåsväng är inget problem – det blir varken lättare eller svårare att rolla med väst. För det första hänger man inte vertikalt ner under en roll – man böjer sig framåt eller bakåt (för att minimera motståndet i vattnet) beroende på vilken roll man föredrar, för det andra bidrar flytvästen till att det blir lätt att komma upp till ytan inför det avslutande paddeltaget. Vidare kan flytvästen hindra att man sjunker ner om man skulle missa första försöket och kan börja försök två från ytan.

”kanske är det högt stöd som behövs och därmed är eksimåsväng ej nödvändig. kan någon förklara detta för mig” – en helt riktig iakttagelse. Ett välfungerande högt stöd kan innebära att man aldrig behöver rolla eller lämna kajaken – men roll och högt stöd hänger så intimt samman att det är svårt tänka sig att man kan det ena men inte det andra. Med en säker eskimåsväng försvinner oron för att kapsejsa – med den omedelbara konsekvensen att risken blir närmast noll. Vilket naturligtvis innebär att de naturliga övningstillfällena uteblir – men det löser sig genom att det är väldigt kul att rolla och att utveckla tekniken.

Kan bara instämma,ju mer man rollar,leker tänjer på gränserna vid övnings tillfällena ju mindre risk att dom behöver användas vid skarpt läge dessutom har man jäkligt kul

Jag håller helt med i det du skrivigt Björn. Som jag ser det är det rent ut sagt korkat att förespråka en metod som innebär att man själv och kajaken dränks i vatten. Även en oförberedd roll går så fort att man med en hyffsad paddeljacka endast blir lite fuktig om huvudet och brösthåren =)

Sant också det du sa om att högt stöd och eski är mkt lika. Min instuktör i kajak brukade säga att om man lär sig eskin ordentligt så är chansen stor att man inte behöver använda den.

En annan sak är ju det här med att öva... Hur många gånger tror du att du hinner rolla innan en duktig "flottör-uppstigare" har hunnit komma upp EN gång? Jag skulle bli förvånad om du inte hunnit bli yr i huvudet av allt rollande innan han fått på kappellet igen....

Och till sist ett litet tips till alla "sommarpaddlare": Ge er tid att prova rolla, det finns nog inget paddeltag som det är sån hype och hysteri över i onödan. Jag skulle bli förvånad om det skulle ta mer än två dagar av träning för de flästa att sätta den.... OM MAN TRÄNAR! =)

Tänk bara på att inte belasta armen i ytterläge då det kan skada axleln.

Är ni inte lite trångsynta nu? En väldigt liten del av sveriges kanotister paddlar så pass ofta att de kan lära sig rolla säkert som Björn föreskriver. Att enbart föreskriva räddningstekniker som kräver mycket övning är väl inte heller riktigt bra?

Tittar vi på den stora massan människor som ger sig ut i kanot så är de flesta nybörjare och kommer troligtvis aldrig komma mycket längre för de lägger ner paddelintresset efter två år.

”Tittar vi på den stora massan människor som ger sig ut i kanot så är de flesta nybörjare och kommer troligtvis aldrig komma mycket längre för de lägger ner paddelintresset efter två år.”

Säkerhet kräver engagemang i någon form. De som bara paddlar lugna sommardagar under ett par säsonger gör det nog tyvärr oftast tyvärr med nybörjarens obekymrade fatalism – utan både säkerhetsprylar och -kompetens. Jag paddlade som nybörjare de två första säsongerna utan att fundera på sådant. Men för dem som fastnar för paddling och är beredda att gå vidare för att få mer ut av sitt intresse uppstår valet: säkerhet i form av medhavd säkerhetsutrustning eller säkerhet i form av egen kompetens – eller där de flesta av oss efter moget övervägande hamnar: en lämplig kombination av båda.

De flesta som börjar paddla långfärd slår aldrig runt och får därför ingen anledning att fundera så mycket över säkerhet och räddning. Eftersom långfärdpaddling snabbt ökar och ständigt når nya grupper av människor är det viktigt att det förs en diskussion kring säkerhet och räddning i olika sammanhang. Likaså är kurser i paddling som finns vid kanotcentraler och klubbar är viktiga för att öka kunskapen om risker och motmedel. De flesta börjar med det enklaste - att köpa en färdig lösning. Men säkerhet är en process, inte en låda prylar.

Alla kan inte lära sig rolla. Det finns uppenbart olämpliga kajaker och det finns fysiska handikapp och mentala spärrar (till exempel föreställningen att rollen inte är något annat än en överreklamerad, besvärlig och opålitlig räddningsmetod). Men för de flesta går det utmärkt. Med en bra instruktör och en engagerad elev tar det ibland inte mer än en timme till första rollen – andra kan behöva ett antal lektioner innan de kommer på tekniken.

En roll är mycket mer än en räddningsmetod – den är, till skillnad från flottörer och liknande, en del av ett stort komplex av samlad paddelskicklighet som man har nytta och glädje av under all paddling...

Golfare och tennisspelare på alla nivåer kan lägga massor av timmar på att träna sving och basslag – varför tror många att just paddlare måste skonas från att behöva öva upp sina färdigheter?

Flottören är säkert jättebra som räddningsmetod i hyfsat varmt vatten. Innan JAG ger mig ut när temperaturen börjar sjunka ska dock rollen sitta som en smäck, har nämligen ingen lust att fippla med en massa prylar i fyragradigt vatten...

En sak jag förundras över när det gäller "glöm-eskimåsväng-propagandan" det är att man totalt ignorerar våra kollegor forspaddlarna och deras kompetens. De bevisar ju gång på gång eskimåsvängens överlägsenhet i ofta hårda förhållanden. Visst finns stora skillnader både i kajakernas beteende och vattnets beskaffenhet i fors respektive hav - men likheterna vid roll är betydligt större än skillnaderna! Det som krävs i båda fall är hängivenhet och övning i rätt förhållanden - vilket ger kompetens och självförtroende.

Att behärska rollen så den sitter i ryggmärgen ger en otrolig frihet. Det gör att paddlandet blir så mycket rikare. Jag kan paddla iväg ensam när andan faller på och vädret är lockande. Det blir faktiskt lockande med lite vågor när du inte behöver vara rädd utan bara kunna helt avspänt njuta av upplevelsen.

Det spelar heller ingen roll om det är kallt i vattnet - jag är helt fri att paddla när jag vill, så länge det är öppet vatten. Paddlingen blir en totalupplevelse vare sig det är i en spegelblank insjö eller i grov sjö på öppet hav.

Jag började paddla först när jag var 67, så åldern är inget hinder. Inspirerad av Björn Thomassons beskrivningar av inuitpaddlingen byggde jag en Black Pearl och en Njord och var helt inställd på att lära mig rollen på en gång, just för att kunna paddla ensam. BP:n för kortare kvällsturer och rollträning och Njorden för flerdagarsturer med full packning.

På försommaren kastades jag omkull, med en fullastastad Njord, av vågorna vid ett litet skär (fullt av sälar) långt utanför Ulvön i ganska krabb sjö. Det var en häftig upplevelse men inte alls obehaglig eftersom rollen kom som en reflex.

Jag är otroligt tacksam för Björn Thomassons beskrivningar, båda i text och i ritningar för det har berikat mitt liv enormt. Utan det hade paddlandet blivit en betydligt blekare upplevelse, begränsat till blanka fjärdar och beroende av att samla ihop vänner för att komma ut.

Skriv en kommentar