Incidentrapport

den 2 augusti 2002 (incident), 0 kommentarer

Under en veckotur i Bohuslän blev min Nomad allvarligt skadad i samband med en vurpa över en grynna.Följande inträffade under Malmö Kanotklubbs veckotur längs Bohuslänskusten vecka 30 2002. Planerad rutt var Strömstad - Tjörn.

Förspelet

På turens tredje dag stod Väderöarna på programmet. Väderprognosen såg hyfsad ut med sydvästlig bris (5-6 m/s) - under dagen och ökande till styv bris (8-11 m/s) framåt kvällen, så vi gav oss iväg från nattläger på Musön strax norr om Fjällbacka vid 10-tiden och var ute på Storön efter drygt en och en halv timme. Alla nio i gruppen var vana havspaddlare med sjödugliga kajaker och god erfarenhet av säkerhet, räddning till havs, roll etc. Solen gassade från en helt klarblå himmel och vädret kändes stabilt, vilket bidrog till att bad- och lunchpausen på Storön blev längre än vi planerat. Några sov middag någonstans längs strandkanten och vi kom inte iväg förrän strax efter fyra - ett par timmar senare än planerat.

Vid starten från Väderöarna hade det blåst upp något men våghöjden höll sig kring 1,5 meter de första kilometerna av den ca milslånga passagen. Halvvägs över började vinden öka och våghöjden steg stadigt och när vi passerade mellan St Håskär och Rossholmen var våghöjden över tre meter - fortfarande mjuk lättparerad sjögång utan brott. Med vågorna på styrbords låring krävdes bara enstaka låga stöd vid passagen av vågtoppen, annars kändes det mest som att cykla längs en backig skogsväg - tre , fyra paddeltag upp till toppen, hänförande utsikt över toppar och dalar, tre - fyra paddeltag ner i vågdalen och så vidare.

Ännu så länge fanns ingen anledning till oro. Ingen hade problem med vind eller vågor. Största problemet var att hålla visuell kontakt med alla nio deltagarna för att se att ingen kom på avvägar eller kapsejsade. Tanken var nu att gira babord och gå upp i lä innanför Måkholmen men i den ökande sjön kändes det olustigt att länsa med vinden (risk för tvångssurfar) och kurs togs istället precis norr om Gråskär för att komma i sjölä så snabbt som möjligt. Gissningsvis blåste det nu kring 12 m/s.

Händelseförloppet

Något oväntat var sjön ännu högre och brantare innanför skären (sannolikt kombinationen av ström och uppgrundning) med vågor över fyra meter med begynnande brott, varför vi föll av igen för att gå söder om brotten sydväst om Långholmen.

Vid ett tillfälle när jag låg stilla och försökte räkna in gruppen råkade jag ut för en plötsligt brytande sjö och kapsejsade mot lä innan jag hann få ut paddeln till ett stödtag i lovart. Jag rollade direkt upp på vindsidan utan problem men drev under rollen så långt in över uppgrundningen att nästa våg som kom var en lodrät fyra meter hög vägg av grönskimrande vatten med takutsprång av skum. Utan att hinna fundera så mycket girade jag upp kajaken med stäven in mot vågen, böjde mig framåt med pannan mot fördäcket och höll båda armarna om skrovet i ett fåfängt hopp om att med lite tur och hjälp av den framflyttade tyngdpunkten gå igenom vågtoppen och komma ut på andra sidan. I stället bjöds jag på en svindlande snabb och skakig baklängessaltomortal och landade på rygg i skumvirvlarna. I landningen kom paddeln ut till ett högt stöd och jag kom upp på någorlunda rätt köl med ansiktet mot nordväst men hann inte få kontroll över kajaken innan nästa våg bjöd på ytterligare ett varv - den här gången på diagonalen, följt av ett antal påtvingade rollar med skruv som jag snabbt tappade räkningen på. Dessvärre tog luften slut innan programmet var slut och jag drog mig ur kajaken, tog ett par simtag mot det som jag uppfattade som utåt (för att inte riskera att få en roterande kajak i huvudet). Paddeln höll jag fortfarande i ett stadigt grepp i högerhanden. När jag kom upp till ytan såg jag kajakens akterskepp som på egen hand och utan vidhängande kajak surfade iväg mot lä - tvärt avhuggen som om det skett med ett svärd. Jag insåg då att kajaken måste ha slagit i sten på botten under den första kullerbyttan.

Räddningsarbetet

Gruppen agerade därefter snabbt och effektivt. En kajak låg som flythjälp bara några sekunder efter vurpan men kapsejsade i de fortfarande tämligen vilda bränningarna. Bogserlina kopplades sedan så fort kajaken och simmarna var inne på djupare vatten. Jag sparkade av mig kapellet som var i vägen för simning men lyckades inte få tag i det innan det försvann. Tillsammans med en stabiliserande kajak drogs hela paketet in i lä på en liten hälla söder om Långholmen. En deltagare med bogsersystem hämtade sedan den skadade kajaken som låg i marvatten och hittade också min stormpaddel och några småsaker som ramlat ur/lossnat, medan resten av gruppen rekognoserade de närmaste öarna efter en möjlig tältplats för att i lugn och ro pusta ut, överblicka skadorna och diskutera fortsättningen. Jag kunde konstatera att packväskan med kameran låg kvar i sittbrunnen och kunde därför dokumentera kajakens bedrövliga tillstånd.

En liten pressenning stack ut genom hålet i aktern på kajaken (tillsammans med resterna av en extrapaddel). Pressenningen krängde jag fram längs skrovsidor och däck, drog en lina runt ett par varv hårt och förankrade runt sittbrunnssargen - tillräckligt tätt för att medge en knapp kilometers paddling till den utsedda tältplatsen.

Skadorna och nödreparationen

Skadorna var tämligen uppenbara - ca 60 cm av aktern saknades. En extrapaddel (min lättaste eskimåpaddel - 590 gram!) som legat i akterskeppet, bröts tillsammans med aktern. Förlorat material tog en stund att lista - termos, dricksvattenflaskor, paddeljacka, regnställ, sits (från sittbrunnen), sjökort, paddelflottör, länspump (från däck) och veckans hela vinförråd i form av småtetror, som råkade ligga längst akterut i den del av kajaken som gav sig av på egen hand. Kommentar: Den extrapaddel som förvarades inne i kajaken var just en extrapaddel - min ordinarie reservpaddel (en stormpaddel) finns alltid lättillgängligt under linorna på fördäck.

På kvällen i tilltagande regn och vind diskuterades fortsättningen - nödreparation och möjligheten att paddla in till bebodda trakter. Det regnade ymnigt hela natten och fortsatte utan uppehåll på morgonen, vilket försvårade reparationen. Kajakaktern drogs in i tältet och torkades så gott det gick. Pressenningen rullades till en strut som stacks ut genom hålet och fixerades med försvarliga mängder silvertejp. En sopsäck träddes sedan över hela akterpartiet och sträcktes på plats med ytterligare metervis med silvertejp. Med en lånad paddelflottör som tillfällig sits anträddes så den ca 11 kilometer långa paddlingen in till Bovallsstrand. Nomaden fungerade utmärkt med sin nya strutformade akterprotes. Enda problemen var att avsaknaden av skädda gjorde styrningen lite krävande och att kapellet saknades mycket under passagen i 8-9 m/s sidvind utanför Valön (som tur var hade vinden gått över mer på syd, annars hade passagen sannolikt varit omöjlig utan kapell - fast i det läget hade en sopsäck och några meter silvertejp säkert kunnat förvandlas till ett fungerande kapellsurrogat).

För fortsättningen hade jag den närmast osannolika turen att en av deltagarna vars semester var slut i Bovallstrand erbjöd mig att låna sin Nomad för resten av veckan (imponerande generöst med tanke på hur jag just behandlat min egen). Men vi var vid det här laget grundligt trötta på hård vind och valde därför att bryta den utsprungliga planeringen och gå på insidan av Orust.

Mina kommentarer:

1. Beslutet att gå utom Väderöarna var tveksamt med tanke på varningen för ökande vind - men exakt samma varning hade utfärdats tre dagar i rad utan att vinden orkat över 4-5 m/s och vädret, sol från en stabilt molnfri himmel, gav ingen visuell förvarning om förestående dramatiska ändringar.
2. Hade vi anat omfattningen av vindökningen hade ett betydligt bättre vägval varit att gå norr om Vedholmen. På det viset hade överfarten blivit kortare och vi hade kommit snabbare in i lä.
3. Med tydligare information/gruppdisciplin hade vi kommit iväg från Väderöarna så mycket tidigare att vindökningen till största delen hade undvikits.
4. Glädjande att rollen fungerade perfekt i skarpt läge.
5. Glädjande också att jag aldrig släppte paddeln - jag har alltid varit mycket tveksam till paddellina (risk att bli fastsurrad mot en roterande kajak i bränning) och har alltså nu ovedersägliga bevis för att min metod fungerar - åtminstone med en smalbladig, ovinklad eskimåpaddel.
6. Gruppens agerande under räddningen var helt efter instruktionsboken och ett gott betyg åt alla inblandade och åt alla övningspass i bassäng och vid Riberborgsstranden med kamraträddningar, bogseringövningar, rollar mm.
7. Ett par veckor innan veckoturen var större delen av gruppen på vågövning vid sandstranden norr om Skanörs hamn. 14-16 m/s västlig vind, 1,5 - 2 meters brytande sjö och en hel dags intensiv träning i bland annat sidsurf med låga och höga stöd var naturligtvis en oväntat lämplig förberedelse för Väderöutflykten.
8. Kanske var min upplovning i vågen ett felgrepp. Om jag hade tagit den från sidan (och accepterat ett vildsint rollande) hade kanske kajaken klarat sig och jag hade kunnat rolla upp efteråt och fortsätta. Men hade jag inte haft luft nog kanske det varit förenat med fara att gå ur den roterande kajaken - risk för att skada benen mot sittbrunnskanten.
9. Att jag kom så nära uppgrundningen från början förvånar mig - men sannolikt var djupet över grundet så stort att att bara de allra största vågorna bröt där. Möjligen kan också den nordgående strömmen, som var tämligen beskedlig ute på djupt vatten, har ökat farten inne bland skären och grynnorna.
10. Trots att kajaken inte har skott blev all packning på plats, utom de tidigare nämnda sakerna som låg löst i sittbrunnen. I fören fungerar det fasta fotstödet som "tröskel" och akterut finns en däcksbalk som håller prylarna på plats.
11. Sannolikt hade inte täta skott inneburit någon fördel i den här situationen. Visserligen hade inte förskeppet vattenfyllts men med vatten i sittbrunn och akterskepp hade kajaken inte varit manöverbar i de förhållanden som rådde strax efter vurpan (se Peter Carter om vattenfyllning). Det är vidare inte alls säkert att alla luckkonstruktioner hade klarat påfrestningarna.
12. De bogsersystem vi använder är relativt enkla, med en karbinhake av plast, av den typ som finna att köpa i de flesta kajakaffärer. Denna klarade inte påfrestningarna utan vek sig och släppte ett par gånger. Till slut fick vi knopa fast nylonbandet direkt i stävbeslaget. Karbinhakarna skall därför bytas mot kraftigare i metall.

Reparation

Hemma igen fick kajaken tillbringa några dagar i verkstaden för rekonstruktiv kirurgi - ett tämligen stort jobb eftersom kajaken måste delas längs skrov/däck-skarven för att det skall gå att komma åt insidan. Vidare måste spantmallar monteras för att formen skulle bli rimligt rätt, eftersom skadan sträckte sig över två spantpositioner. Nya ribbor fälldes in med snedlaskar, som ser lite underliga ut här och där eftersom jag inte hade kvar ribbor av samma bredd utan använde vad jag hade liggande (jag ville ha kajaken snabbt i sjön igen).

Reparationen blev därför mycket snabbt utförd, utan större finess. Men just nu är det fullt tillräckligt. Kajaken är funktionellt helt OK. Vill jag ha tillbaka ett utseende "som ny", utan färgskillnader krävs nog att jag slipar ner hela ytbehandlingen till trävitt och bygger upp från början med glasfiber/epoxi - ett alldeles för ambitiöst projekt under paddelsäsongen.

Tid för reparationen: Ca 20 arbetstimmar fördelade på fyra dagar.

Här är några bilder:

"Stenskott" i bordläggningen

"Fingerskarvning" i akterskeppet

Ca 60 cm av aktern är helt ny

Laskningen på akterdäck. "Flikarna" har i stort sett följt skadan och sprickorna i de enskilda ribborna, för att inte behöva såga bort mer än nödvändigt - därav att skarvarna inte är symmetriska.

Uppdatering 2010: Fortfarande är den "tillfälliga" lagningen i mycket gott skick och eftersom de nya ribborna numera mörknat till ungefär samma färg som resten av kajaken har jag inte haft någon anledning att göra en bättre eller snyggare reparation.