Skrovform och vågor
den 8 december 2017 (skrovform, vågor), 15 kommentarer
Jag har vid flera tillfällen de senaste åren med mina uppdragsgivare diskuterat skrovformer och hur de beter sig i olika förhållanden. En vanlig fråga har varit varför jag gärna förespråkar trubbnosiga kajaker, när de flesta havskajaker på marknaden har utfallande och uppsvängda stävar – med den diskret antydda åsikten att ”så ser ju riktiga havskajaker ut”.
Jag brukar försöka förklara att stävarna ensamma inte avgör hur kajaken beter sig – man måste räkna in kölens språng, volymfördelningen, långskeppsbalansen, längd/breddförhållande med mera – och att det är svårt för många att acceptera att allt inte är som förr när engelska grönlandsepigoner av västgrönländskt ursprung för snart 50 år sedan etablerade begreppet havskajak.
Tidigare har jag tänkt mig att det grönländska utseendet har fördelar genom att en sådan kajak går mjukare och tystare i sjön och att den surfskiinspirerade trubbnosigheten är snabbare men stampar och skvätter mer – vilket är rätt logiskt, eftersom det på Grönland var viktigare med tyst gång för att kunna smyga sig på bytesdjuren, och att för surfskis där hög fart är det primära kan man acceptera att det skvätter och låter lite mer.
Men gång på gång under de senaste åren har jag sett att lång vattenlinje och hög PC faktiskt rör sig behagligare och tystare i krabb sjö – och inte minst, upplevt det så tydligt med min Njord!
Analyserar man mekaniken bakom skroven i vågor är det helt logiskt.
Så här ungefär: I bilden nedan finns en Nordkapp som exponent för en klassisk havskajak med både utseende och anseende som en utmärkt kajak i besvärliga förhållanden, och min Panthera som får representera en modern surfskiinspirerad havskajak. Måtten är snarlika (Nordkapp 545x53, Panthera 559x52), volymen likaså (Nordkapp 380 liter, Panthera 375) men det mesta annat är fundamentalt olika. Panthera har PC 0,563, Nordkapp betydligt lägre (jag har inte den exakta siffran men av volymkurvan att döma bör det vara kring 0,52) och vattenlinjelängden är 467 cm för Nordkapp och 552 för Panthera.
Bilden nedan visar dessa skillnader. Den blå kurvan är volymfördelningen i skrovet. Panthera med relativt jämn volymfördelning och Nordkapp med spinkiga stävar och bullig mage (pyknisk skrovform ;-). De röda linjerna visar den hävstång vars längd styr beteendet i vågor (längden är definierad mellan de punkter där volymen längs volymkurvan ökat med samma koefficient för båda skroven).
När en våg träffar förskeppet är det volymen i ändskeppen som bestämmer rörelsen. En 50 cm hög våg lyfter hävstångens för- och akterkant 50 cm. Allt som sticker ut framför och bakom dessa noder kommer att röra sig mer – ju längre ut desto större amplitud. Och större amplitud betyder mer bromsande och skvättande.
Bilden nedan är från kapitlet om skrovform på sajten och visar ungefär hur det kan se ut i motsjö (håll musmarkören över bilden för att köra animationen). Kajakerna är en Frej i förgrunden och bakom den en Anas Acuta.
Nordkapp (i viss mån även Anas Acuta) är en utmärkt expeditionskajak, bevisat av expeditioner över Nordsjön, runt Kap Horn och runt Australien – men under förutsättning att man tar det lugnt. Panthera, Njord och Frej är också utmärkta expeditionskajaker, men de tar sig fram i vågorna lite snabbare och smidigare och blöter inte ner eller tröttar ut paddlaren lika mycket.
