Visa varukorgen
Design & Illustration

Utrustning – hur mycket?

Brian Schultz la häromdagen ut den här bilden på qajaqusas debattforum, tillsammans med lite funderingar över hur mycket eller lite man egentligen behöver för att paddla säkert. Välutrustad för allt eller avskalad enkelhet?

Utrustad för allt eller avskalad enkelhet

På en hylla i källaren ligger en hel hög med bra-att-ha-saker som när de införskaffades kändes som värdefulla och kanske till och med viktiga tillägg till dagturspackningen. Efter att ha packats i och ur kajaken oanvända en förfärlig massa gånger blev de till slut liggande på hyllan. Efterhand blev det blivit alltmer på hyllan och allt mindre på och i kajaken i flytvästen och efter några år med minimerad packning är det lätt att konstatera att jag hittills inte saknat någon – eller rättare sagt, när jag någon gång skulle kunna haft användning för någonting från hyllan har det varit lätt att improvisera en enklare lösning med sådant jag haft.

Som vanligt är väldigt lätt att lägga till, men märkligt svårt att dra ifrån. Enligt Tao: för att nå kunskap, lägg till något varje dag – för att nå vishet, ta bort något varje dag. Varje pryl har trots allt tillkommit av en anledning och känts relevant i det ögonblicket, men lägger man allt i en hög blir det lätt absurdt. Lite som det här med säkerhet/trygghet. Vi lever i ett av världens tryggaste länder i vad som med största sannolikhet är den tryggaste perioden i mänsklighetens historia – och ändå har larmfirmor gyllene tider på grund av folks oro och maktapparaten kan införa eller föreslå förbluffande inskränkningar i frihet och privatliv med hänvisningar till en ökande farlighet som inte går att påvisa från forskning och statistik och där medicinen ibland är sjufalt värre än sjukdomen. Så länge vi levde ett otryggt liv på savannen för 10000 år sedan var trygghetsbegreppet oproblematiskt – ju mer desto bättre. I en i grunden trygg tillvaro blir det ängsliga sökandet efter ännu mer trygghet en black om foten, något som begränsar oss.

Mest välutrustade är ofta paddlare som står BCU, ACA eller NIL nära. Säkerhetsattityden inom dessa organisationer leder gärna till att mycket säkerhetsprylar skall finnas med i jackan, på flytvästen och på kajaken. BCU:s handbok rekommenderar följande, som skall finnas nära till hands och snabbt tillgängligt:

  1. karta
  2. kompass
  3. vind-regnskydd (shelter)
  4. första förband
  5. nödreparationsgrejor
  6. varm dryck
  7. visselpipa
  8. bogsersystem
  9. nödproviant
  10. nödraketer/nödljus
  11. reservpaddlar (ja, det står faktiskt i plural)
  12. lunchmat, både mat och dryck
  13. välutrustad sjukvårdslåda
  14. välutrustad verktygslåda
  15. reparationsmaterial
  16. torra varma kläder och skor
  17. pengar till telefon
  18. solglasögon
  19. solskyddskräm
  20. läppsalva
  21. paddelhandskar
  22. VHF-radio

...och att medförd utrustning är ungefär densamma oavsett om turen är en dagstur eller sträcker sig över flera dagar. Det är lätt att argumentera för varje enskild detalj, men någonstans börjar det bli mycket – för mycket attiraljer som skall bäras till och från kajaken, förvaras, skötas, kontrolleras, underhållas, förnyas (jämförelsen är naturligtvis högst tveksam eftersom BCU/ACA/NIL talar om turledare och instruktörer och jag främst om kamratturer och ensampaddlingar, utan resonemanget får mest utgöra startpunkt för lite funderande).

Säkerhet kan formuleras som relevant och pålitlig utrustning använd med kompetens och omdöme. Utrustning kan inte ersätta kompetens och omdöme. Kompetens och omdöme kan till viss del ersätta utrustning. Superior seamen use their superior judgment to avoid situations that would require the exercise of their superior skills (hittat ute på nätet).

Dagturer för mig innebär reservpaddel, en 4 liters packsäck med en liten rulle silvertejp, plånbok och bilnycklar, och mat och dryck efter turens längd. Skall jag långt hemifrån (eller från bilen) även ett ombyte torra kläder. Är vi flera har jag ett bogsersystem i flytvästen.

Hur ser din dagtursutrusning ut?

Kommentarer

Jag som nyss (september -06) börjat paddla och följdaktligen inte behärskar eskimåsvängar och som bara läst om höga och låga stöd på internet vågar inte ge mig ut utan komplett laddning torra kläder samt skor och en vattensäkrad mobiltelefon. På mig har jag strumpor, shorts och vantar i neopren och en tröja av nåt nytt fleeceliknande matrial (fourth element). För övrigt bygger mitt säkerhetstänkande på att aldrig paddla särskilt långt från stranden om olycken (en halv eskimåsväng) skulle vara framme.

/mvh David, Tranås

Gränsen mellan bekvämlighetsutrustning och säkerhetsutrustning blir lätt luddig.

Jag brukar ha med mig lite extra kläder, men jag brukar mer se det som bekvämlighetsutrustning.

Tycker personligen att den mesta säkerhetsutrustningen jag har faller sönder pga ålder innan jag hunnit använda den.

De som kan ta hand om sig själv behöver inte mycket utrustning, men paddlar man i grupp med folk vars färdigheter man ej känner till får man ett gruppansvar. Du vet inte skicket på dina gruppmedlemmars utrustning. Med största säkerhet är det inte DU som använder sin säkerhetsutrustning utan en medpaddlare.

Tror även att det är lite nybörjarens nyfikenhet på ny utrustning som gör att handeln med säkerhetsutrustning går så bra.

Vad jag har sett ställer säkerhetsutrusningen oftare till det än hjälper, typ snubbeltråd, trångt i sittbrunnen, stort vindfång etc.

Underhåll av kanot, paddel, kapell och kropp anser jag som de viktigaste säkerhetsdetaljerna. Givetvis anpassas turen efter kroppens fysik och vädrets makter.

Ensam dagstur på sommaren hemma i Södraskärgården: bra eller halvbra kläder på kroppen, flytväst o telefon i påse i flytväst. Ja, och lite fika, frukt och vatten. Förstärkningsplagg ibland, beror på turens/vädrets karaktär.

Dagstur på vintern, och/eller vid mörker och/eller med sällskap: blandade saker (de flesta nämnda ovan) som helt beror på turidé, tid, vind, väder och sällskapet.

Jag har sällan saknat något, men det har verkligen hänt att jag borde haft mer näring på greppbart avstånd. Jag vid något tillfälle saknat bra belysning, Oj skymning!? Shit mörker!. Hittills har jag inte nyttjat engångsregnskyddsanoraken som ligger i flytvästen akterliga ficka. Hoppas jag slipper. Den får ligga kvar där. Med min nya "snabba" flytväst blir det inget extra alls (den är mest för motion, inte för vinter).

Har sällan reservpaddeln med. Jag kan inte lista ut vad som skulle få min att gå sönder... ;) Finns med på längre turer men bara om ingen annan har med sig en reservpaddel.

Ofta är nog uppfinningar till för att göra någon rik eller åtminstone ge litet extra slantar. Bästa grejen är den som folk tror är nödvändig, men egentligen inte alls behövs(blir sällan åtal för utebliven funktion etc). Helst ska den kvalitetsmässigt vara snäppet bättre än sekunda, så att den går sönder strax efter att garantitiden gått ut. Då kan man sälja en ny pryl, fast av årets modell och färg. Tyvärr är kajaksporten inte heller befriad från den förhärskande marknadsreligionen. Inuiterna klarade sig med enkla grejer och bemödade sig om kvalitet och användbarhet. Förmodligen är längtan bort från överkommersialiseringen och prylhysterin, längtan till det enkla, en av förklaringarna till att Qajaq-intresset ökat. Lite som med julhysterin - alltfler längat efter det enkla.

En dagstur med minsta kajaken betyder minimalt med utrustning: paddel, extrapaddel, tuiliq, vatten och lite käk. Flytväst tar jag på om det är kallt: den är utmärkt att sitta på när man rastar. Och så lite pengar (beroende på var jag paddlar) och telefon så att jag kan ringa och berätta om jag blir sen...

Ja just det, silvertejp tar jag alltid med -- min enda riktiga "nödpryl", förutom en säker roll.

Den postmoderne paddlaren strävar efter nyenkelhet, inte onödiga grejor. ;-)

Paddlar jag i grupp (vilket jag sällan gör) blir naturligtvis utrustningslistan något utökad.

Fast argumentet: "säkerhetsutrustning slits ut ofta innan man hunnit använda det en enda gång" tycker jag inte är ett argument att låta bli att ha med det. Om jag åker skidor i lavinfarlig terräng så har jag med mig en lavinsändare, men jag vill absolut inte använda den skarpt, bara på övning. Jag vill att den ska slitas ut utan att bli använd på riktigt. Detsamma gäller reservpaddel eller första förbandsgrejor vid paddling.

Nej, naturligtvis är inte bäst-före-datum på viss säkerhetsutrustning ett argument mot sådan utrustning. Men den utrustning man väljer att medföra måste man också sköta. För ett par år sedan fick jag mig i samband med en diskussion om säkerhet förevisat en sats nödraketer, framplockade ur en sliten plastpåse från något skrymsle i en havskajak - rostiga, buckliga, anfrätta och uppsvällda som gamla surströmmingsburkar. Hade den stolte och "säkerhetsmedvetne" ägaren försökt avfyra dem hade de väl i bästa fall vägrat fungera, i sämsta exploderat och raskt försämrat diagnosen från nöd till död.

Det finns många andra exempel: batterier tar slut och måste ersättas i nödsändare och lokaliseringsljus, klistret på plåster och på silvertejp håller inte många år i fuktig miljö, tabletter i medicinpåsen förvandlas till en kletig massa (kanske med helt nya medicinska verkningar) om de inte byts ut tämligen ofta, verktyg i reparationslådan rostar igen och blir oanvändbara etc

Så vad jag menar är: ha inte med mer prylar än du hinner med att kontrollera, sköta, underhålla och vid behov ersätta. Och vidare: välj med eftertanke en basutrustning av attiraljer som täcker in rimliga behov, lär dig hur den funkar, se till att den funkar om den skulle behövas, och utsätt alla förslag om komplettering för kritisk granskning. Skall en ny pryl in skall en gammal ut (så som man önskar att politiker hanterade lagtexter och regelsamlingar...)

Jag vet inte vad som hände, men jag slog nog bort mitt tankeprat. Hur som helst, på mina kajaker - baidarkor eller grönländare - finns aldrig någonting annat på däck än extrapaddeln, men bara en! Jag har alltid flytvästen på och fötterna är instuckna i ett par neoprenskor. 30 gr minus klarar mina händer en bra stund, men gäller det kallt vatten - jo, jag har provat ofrivilligt - är jag precis lika dödlig som alla andra.

Tao-citatet säger ju precis vad det handlar. Kunskap, visst, men visdom lika med vettigt omdöme är förmer. Och detta omdöme får man naturligtvis först efter att ha paddlat många fler och större vatten än jag hunnit med. Jag tror jag börjat få den insikten. Vissa vågor vet jag att jag klarar, andra inte. Och då paddlar jag inte.

Jag är glad att jag tidigare under åren gjort så många turer i fjällen särskilt vintertid med minimaliserad utrustning. Nu är jag ju uppvuxen i snö, men fortfarande förvånas jag över att folk tar med sig diverse spadar på fjällturen istället för en rejäl borste. Den sistnämnda borstar man bort snön på kroppen med så att den inte smälter till vatten och kyler av kroppen. Det där är så självklart för mig, men tydligen inte för många andra. Med minimaliserad utrustning menar jag att inte ha med tält, utan en stor påse som man kryper ned i med liggunderlag och varm sovsäck. Man klarar garanterat många timmar i en sån. Jag haver prövat.

Men nu kom jag alldeles för långt från kajaker och eskimårollar... Ursäkta mig!

Inget att be om ursäkt för - jag tycker dessa små utflykter utanför ämnet är högst uppfriskande. Konsekvens är en klart överskattad kommoditet (”consistency is the hobgoblin of little minds”, sa Ralph Waldo Emerson – av någon anledning fastnar just aforismer väldigt lätt i mitt minne!). Och eftersom ”Knowledge is not intended to fill minds. It is intended to open them...”, (George Siemens) – är det väl en och annan utflykt i paradigmets utkanter ett gott betyg åt kunskapsinnehållet i kommentarerna.

Men att som Scott Fitzgerald hävda att: ”Vid 18 är våra övertygelser höjder från vilka vi tittar ut över världen. Vid 45 är de grottor vi gömmer oss i.”, ställer jag inte upp på. Hellre då det österländska: ”Vishet är förnuft i en mera ödmjuk form”...

Nu ber jag om ursäkt och slutar att rabbla aforismer för idag - skyller på den sena timmen...

Man får inte glömma att om telefon och likvärdig utrusting som förvaras utanför jackan vintertid(för att lätt kunna nås utifall något händer) så dör batteriet fort,packar man ner den så kommer man inte åt den.

Det finns nödtelefoner på vissa strategiska platser i fjällen (brukar vara utsatt på kartan), man kan ringa hem t ex, max 2 min. I Padjelanta hittade jag och färdkamraten en sådan. När vi - detta vintertid - skulle slå upp tältet hamnade vi på den verkliga kökkenmöddingen! Hundratals ölburkar under snön och riset. Finsk öljätte. Inte så långt därifrån ser man Heliga porten, samernas, i fordom, offerplats. Vi skulle till Staika, men vi såg väderomslaget i tid. Ett stormfyllt dygn i tältet med bågnande bågar högt upp på bergets sluttningar. Stighudar? Billigare och lika bra en rem några varv framför in-steget till bindningen.

Istället för fjällen kan man vintertid nöja sig med att paddla, detta är tjusningen med Skåne. Det kanske finns nödtelefoner vid fyrarna? Löjligt nog har jag sågat mig i lillfingret - efter alla dessa kajaker skadefri! men inte nu) så jag kan inte sticka ut på ett tag. Jesus vad det blödde! Lärdom - såga sakta och varsamt.

Skriv en kommentar