Visa varukorgen
Design & Illustration

Hur blev det paddling och kajak?

För en knapp månad sedan uppmanade Derrick på Kayakquixotica:"I know there are lots of very experienced paddlers out there.  Help me out and share how you got into paddling in the first place…", och berättade i ett inlägg om sin egen början. En mängd kommentarer gav intressanta och spännande inblickar i andras erfarenheter. En av dem var Bryan på Nessmuking som senare utvecklade tankarna på den egna bloggen.

Hösttur vid Lernacken
Tillbakablickar under en sen hösttur söder om Malmö

Bryans bloginlägg inspirerade mig. Här är den slumpens väg som fick mig att fastna i kajaken, istället för segling, dykning, fjällvandring, skidåkning på längden och annat jag hållit på med. Jag hoppas få höra många spännande historier i kommentarsfältet nedan eller på egna bloggar.

Efter ett antal båtlösa (bortsett från några tafatta och lindrigt sjövärdiga försök i masonit och drivved) sommarlov vid Hallandskusten var båtintresset närmast desperat. Militärtjänst i flottan ett antal år senare gjorde inte saken bättre: fri tillgång till Sjökrigsskolans blekingekor för helgseglatser på Stora Värtan och Askrikefjärden, sommarsegling med skonerten Gladan, segelövningar i flottans gamla barkar utanför Karlskrona och en rundtur på norra halvklotet med Älvsnabben. Såklart att det blev båt så fort livssituationen tillät. Och såklart tog vi i rejält – 10 ton havskryssare!

När det gäller båtägande finns två skolor: den amerikanska – bigger and bigger – båtstorleken i fot brukar följa ägarens ålder (med 36 fot hade vi 13-14 år på oss innan vi skulle "slå i taket"), och den engelska, där den bärande idén är att nöjet med segling är omvänt proportionellt mot båtstorleken. Det blev småningom rätt engelskt för min del...

Maria Kristina
Färdigbyggd och nymålad på slätten söder om Lund, väntar Maria Kristina på lyftkran och transport till sjösättning i Limhamn

Maria Kristina på Ven
Första och sista anhalt på sommarseglingarna - Kyrkbackens hamn på Ven

Kul att hissas upp i mastenI flera år seglade familjen en stor och trivsam segelbåt – en Endurance 36, ritad av Peter Ibold (egentligen 35, men vi fick för oss att förlänga en aning när spanten sattes upp). Hon hette Maria Kristina, en elva meter lång ketch med 65 m2 segel och ungefär tio tons deplacement - byggd på studielån, extrajobb, entusiasm och god vilja under åren 1975-1977. Skrov i ferrocement, däck i teak, överbyggnad i mahogny. Hela familjen flyttade ombord för sommarsemestern och blotta tanken på en segelbåtslös tillvaro föreföll omöjlig.

Lite bakgrund: Ferrocement är ett mycket bra material för båtar. Skrovet i Maria Kristina är bara 12 mm tjockt, byggt på spant av armeringsjärn och fyra lager stålnät till ett enormt segt och starkt skrov, som är en hel del lättare än motsvarande skrov i glasfiber och aluminium och betydligt lättare än stål och trä. Byggmaterialen är billiga och lätta att arbeta med – däremot är metoden arbetsintensiv: det tog oss 1800 timmars arbete innan skrovet var gjutet och vi kunde börja med däck, överbyggnad, inredning, rigg etc (därför blev den kommersiella succén kortvarig och de flesta varven som drogs igång runt om i världen, även i Sverige, lades ner efter ett par decennier). Nu närmare 40 år senare är Maria Kristinas skrov fortfarande helt felfritt och det enda på båten som inte krävt något underhåll. Att ferrocement fick ett oförtjänt dåligt rykte efterhand berodde nog främst på att alltför många aningslösa drömmare fick för sig att det var ett mirakelmaterial som nästan byggde sig själv – och att det därför blev stående stora halvfärdiga, rostande, nästan oförstörbara, "cementinstallationer" runt om i hamnarna.

Men efter halvannat decennium blev det allt mer utgifter och arbete (till en del orsakad av obalans mellan ambition och båtbyggarerfarenhet på "varvet") för allt mindre seglande och när barnen började få egna sommaraktiviteter, beslöts  småningom (med vånda) att hitta ett bättre hem till båten.

För att råda bot på den akuta havsabstinensen ritade och byggde jag en kanotyawl, baserad på engelska förlagor från slutet av 1800-talet, men trots att den seglade fantastiskt bra och var lätthanterad och smidig (4x1,5 m, ungefär 50 kg och med 10 m2 segel på två master) var det inte vad jag sökte (fast både egna och andras barn lärde sig segla i den och hade väldigt kul under flera år). Den behövde en båtkärra för att komma till vattnet eller fast plats i en båtklubb med sjösättningsramp.

Kanotyawl i haverdal
Tre barn och deras kompisar har lärt sig segla i Kanotyawlen – här på en tur i Haverdal.

Jag började fundera på kajak. Ingen i släkten hade haft kajak eller kanadensare, men så här i efterhand finns en händelse för trettio år sedan som nog haft betydelse: vi gick sakta för motor in mot Varberg en stilla dag i extremt tät dimma – så tät att man bara nätt och jämt såg bogsprötet från sittbrunnen. Vi var osäkra på var vi var i förhållande till inseglingen (ingen radar eller gps på den tiden) – hade sett Klåback ett par timmar längre norrut innan dimman tätnade helt och gick därefter på död räkning. En utkik på bogsprötet tittade efter stenar medan vi i låg fart girade in mot vad vi hoppades var inseglingsrännan (gott om grund och grynnor om man girar in lite för tidigt eller för sent). Medan vi stirrade ut i dimman och lyssnade efter ljud dök plötsligt en gul havskajak upp ett par meter från båten. Vi sa att vi var osäkra på var vi var. Paddlaren som uppenbarligen inte var av det meddelssamma slaget, läste “Maria Kristina, Limhamn” på akterspegeln, pekade lite svepande söderut och sa: “Limhamn är däråt” och försvann ut i dimman igen. Vi hittade till slut in, efter att ha fått en riktningsindikation genom att vi med hörseln "pejlade" tåget söderifrån gå in på Varbergs station och kunde lägga till i inre hamnen samtidigt som dimman försvann och det blev klar varm sommardag.

Så det blev kajak – de första trevande försöken till den kajak som sedan fått namnet Kavat. Den började som ett hugskott på ritbordet – långt innan jag hade en aning om att en dator kunde användas att rita kajaker med. Idén var ett enklare och smidigare sätt att komma ut till havs än med segelbåtarna och kravspecifikationen fokuserade helt på sjövärdighet och lastkapacitet – att den skulle användas för långfärd till havs var självklart.

Ur-kavaten i Bohuslän
Övernattning i norra Halland i samband med en hempaddling från Bohuslän 1997

Brist på kajakerfarenhet och åren med båt innebar att inspirationen främst kom från allmogebåtar med kajakliknande skrov och jag höll mig främst längs Skånes västkust eftersom de strömrika och skvalpiga vattnen i Öresund var de tänkta jaktmarkerna för min kajak. Framför allt tittade jag på Olle Anderssons berömda Svanshallssnipor – Maria Galante, Tunving och Capella – kappseglande versioner av Kullabygdens fiskesnipor. De var omvittnat snabba, sjösäkra och vackra.

Även legendariska toksnipan Rurik från Holländarehusen ingick bland förlagorna. Rurik var resultatet av en egensinnig båtbyggares funderingar på äldre dar när han plattade ut botten i en skånsk snipa och ersatte kölen med ett centerbord. I Vikhög med omnejd, Öresunds mest renläriga snipdistrikt, skakade man på huvudet åt stolleprovet, men Rurik seglade ifrån det mesta i Sundet och en kopia av uppmätningsritningen hamnade på anslagstavlan ovanför ritbordet.

Lite sneglade jag även på norska Oselver, amerikanska valbåtar, Orkney- och Shetlandsöarnas Yoals och liknande vackra, snabba och välseglande båtar med tydliga vikingaanor.

Grundformen fick sedan kajakmått – längden minskades (från Maria Galantes mått) från 540 till 485 cm, bredden minskades från 190 till 59 cm, fribordet från 47 till 6 cm, djupgåendet från 55 till 10 cm – hela tiden med ett vaksamt öga på proportioner och linjer.

Skrovformen såg mycket tilltalande ut på ritbordet och eftersom jag är övertygad om att vackra linjer är bra linjer betraktade jag spantritningen som klar (det finns förstås lite mer tanke bakom – ”vackra” är inte bara ett löst hugskott, utan former som erfarenhetsmässigt visat sig effektiva och välfungerande och därför använts ofta, bildar också referens för vårt estetiska sinne).

Sedan segelbåtbyggena hade jag rätt bra koll på de viktigaste hydrodynamiska beräkningarna och kunde därför med rimlig arbetsinsats pricka in deplacement och volym- och viktcentra och få sittbrunnen och sitsen på någorlunda rätt ställe.

Bygget drogs igång en försommar, vill minnas att det var 1993, och tog med hjälp av en alltmer akut havs- och båtabstinens (och inte minst: byggvana från segelbåten) bara några få veckor. Byggmetoden hittade jag i Gougeon Brothers byggbibel "On Boat Construction" (ett standardverk skrivet av Jan and Meade Gougeon, som är pionjärer för modernt torrt båtbygge med epoxy).

En vinklad och skålad standardpaddel snickrades ihop medan fernissan torkade – med inspiration från "Sensible Cruising Designs" där L Francis Herreshoffs artiklar från 40- och 50-talen ur anrika Rudder Magazine finns återutgivna.

Eftersom jag aldrig suttit i en kajak var jag bekymrad över stabiliteten och hur jag skulle klara en så smal farkost, vilket ledde till det fegaste beslutet i min kajakkarriär: jag byggde en tillfällig pool i trädgården – två långa och två korta brädor hopspikade som en ram och uppallade på några tegelstenar, över dessa en presenning, och med hjälp av trädgårdsslangen hade jag en provisorisk testbassäng på 6x1 meter.

Bassängtestet visade snabbt att jag hade oroat mig fullständigt i onödan och jag kunde lasta kajaken på biltaket och köra ut till Lomma för en offentlig sjösättning och en tur i havet.

Det blev en Kavat

Under sommaren tillbringade jag mycket tid till havs – flyttade fram gränserna sakta och försiktigt i allt större vågor och bränningar, tränade surf och paddelteknik i hård vind. Den oskyddade hallandskusten erbjuder många tillfällen till att testa grov brytande sjö, medan Öresund mer tränar förmågan att hålla kajaken på rätt köl i kort krabb och svårberäknelig sjö – båda erfarenheterna mycket nyttiga för en blivande havspaddlare.

Liksom de flesta som börjar paddla i rimligt stabila kajaker slog jag aldrig runt utan kände mig allt tryggare även i rätt besvärliga förhållanden. Ganska snart tacklade jag meterhög brytande sjö utan problem, mer beroende på att den plana botten gled nerför vågorna utan att slå runt än på min egen skicklighet – en djupare bottenform hade lättare snubblat om kölen och dumpat paddlaren i sjön. Men jag konstaterade också att den lilla kajaken var mer sjövärdig än jag vågat hoppas på, och en dag dök namnet Kavat upp – tillräckligt ålderdomligt för att inte längre nötas i den dagliga vokabulären men ändå med en kvardröjande aura av kaxighet (jag vet att somliga tycker det låter som namnet på en Ikea-byrå, men när en kajak presenterar sig på det viset vore det förmätet att sätta sig på tvären).

Tanken på att träna räddning hade inte dykt upp än – den dagen den sorgen, som för de flesta andra övermodiga nybörjare. Jag kapsejsade ju aldrig...

Målet under första sommaren var att skaffa erfarenhet av och kompetens för havspaddling för att småningom gå med i en kanotklubb och få lite sällskap på turer och övningar. Att komma med en hembyggd kajak utan att kunna använda den kändes lite genant.

Framåt hösten kontaktade jag olika klubbar i området och hamnade ganska snabbt och utan större beslutsvånda i Malmö Kanotklubb – där motions- och långfärdssektionen just hade vaknat upp efter några år på sparlåga (det här var när långfärdspaddling så sakteliga började ta fart igen och i gamla tävlingsklubbar fanns en rådvillhet inför utvecklingen).

Till min förvåning var även i Malmö Kanotklubb entusiasmen inför havspaddling högst måttlig. Trots rätt avancerade havsturer beskrivna i äldre klubbskrifter var medlemmarna oftast nöjda med turer på insjöar och åar i lugnt väder. Gick vågorna upp emot halvmetern blev jag ofta ensam ute i sundet och fick snabbt rykte som klubbens våghals och havspaddlingsguru – så lätt var alltså det!

Liksom många andra klubbar med lite historia utgjordes klubbens kärnverksamhet av tävlings- och motionspaddling och medlemmarna i långfärdssektionen var främst föräldrar till tävlande barn och ungdomar. Kajakbeståndet bestod på den tiden mest av tävlings- och motionskajaker som var inte var helt lätthanterade i sjögång. Några gamla Kåre och Zenith fanns, men även de kräver betydligt mer av paddlaren än min Kavat.

Likväl uppstod snabbt en liten grupp som fick smak för hav och vågor. Sakta men säkert utvidgades långfärdsverksamheten, ambitionsnivån höjdes, lämpligare kajaker köptes in och kurser i havspaddling och långfärd drogs igång som komplement till tävlings- och ungdomsgruppens kanotskola. Liksom i många andra klubbar vid den här tiden växte långfärdssektionen medan tävlingsverksamheten krympte.

...och hur började du?

Kommentarer

Fröet till mitt långt senare kajakberoende såddes förmodligen av min jympalärare i realskolan. En legendarisk man, Gillis Billing, som hade egna ideér om både det ena och det andra i sport, tränings och idrottsväg dessutom en av Fjällrävens första provryttare.

Uppvuxen i Jämtlands fjälltrakter var inte vattenvanan så väl utvecklad. Där fanns på den tiden inga uppvärmda bassänger, älven var på sin höjd badbar nån enstaka gång på sommaren. Kajaker eller kanoter fanns det inga vad jag vet förrän Gillis kom med sin. Han var ute och paddlade i den öppna strömmen från kraftverksutloppet även om det var snö, dimma och hur kallt som helst. Givetvis väldigt exotiskt och spännande för en tonåring som inte ens kunde simma. Men ett frö såddes i alla fall.

I slutet av 70-talet, flygarhelgen -77, lånade två polare och jag ett par kanadensare och paddlade från Örbyhus ner till Uppsala. Varmt vårväder, närkontakt med svanar och kungsängsliljor, rördrommar och andra ystra vårfåglar visade att fröet trots lång dvala hade kraft att spira.

Vi hann inte mer än landa i Uppsala förrän jag hängde på en Friluftsfrämjandepaddling från Bergshamra ut till Ängsö nationalpark. De andra i gruppen valde att paddla två och två i kanadensare så jag och ledaren fick ta hand om kajakerna. Det var som snö på marken ute på Ängsö av alla vitsippor. På grund av hög sjö och motvind fick vi bära hela armadan en kilometer i snårskog över ett näs. Ledaren gjorde helt rätt har jag förstått senare, det kunde ha blivit ett rejält tillbud. Sen dess har det varit kajak som gällt för min del även om en del forsränning i kanot gjordes i Långan.

Efter Stockholmsförvisningen landade jag i Östersund, köpte en tvåmans Otter och paddlade på, surfade i nordväststormar mellan Andersön och Isön eller på färjornas aktersvall. En hel del tid paddlades det även i Långan och Hårkan. Och till dykträffarna i Norge följde kajaken med och fick smaka saltvatten. Nångång i den vevan, ungefär 1980, såg jag en bild på en strippad kajak. Därmed såddes ett till frö. Jag bestämde mig för att nån gång bygga en liknande.

När barnen var små var dubbelkajaken idealisk, vi fick plats alla fyra och kunde ut på Storsjön och upptäcka obebodda öar. Ett givet kvällsnöje med barnen var att paddla utanför Badhusparken i Östersund och plocka tomflaskor och burkar och duscha i fontänen. Miljövård och propaganda för kajaking. För panten köpte vi glass!

Julen -97 fick jag av någon anledning Kanotboken, skriven av en viss BT, av makan. Hon anade inte då vad hon startade. Nu fanns ingen återvändo, på sommarlovet lånade jag högskolans oanvända slöjdsal och tillbringade kvällar och nätter med att bygga min första Kavat. Det var på den tiden den hade platt däck och en lustig kapp framför sittbrunnen. Den fria viljan ville inte så det blev en egen lösning.

Sen har det blivit sju kajaker till, en roddbåt, ett badkar och en solenergibåt, två kajakbyggarkurser och väldigt många som velat ha hjälp på ett eller annat sätt.

Mamma och pappa har alltid haft kajak, så jag har suttit och vevat lite i främre sittbrunnen när jag var liten. Fröet var sått.

När jag flyttade till Tingsryd och fast jobb ledde ett multisportintresse och överskott i kassan till att min första kajak införskaffades. En VKV Lisa. Den var bättre och skönare än vad jag paddlat tidigare, och lyckan var fullständig.

Man kan inte tro det, men Åsnen bjuder förutom tyskar och havsörn även på mycket öde vatten med förvånande stora vågor när det blåser till. Med lägenhet tjugo meter från vattnet paddlades det mer än det löptes och cyklades.

Jag började intressera mig för att paddla snabbare, så första bästa kajakinstruktion (händelsevis Björns) skrevs ut och började implementeras, en detalj i taget...

Jag växte upp med scouting och har väl alltid varit intreserad av allt som har med friluftsliv att göra, men aldrig kommit i kontakt med paddling mer än några kanothajker med scoutkåren. Gjorde min värnplikt i marinen och efter någon vecka till sjöss när hösten var som vackrast seglade vi in i Häsnösands skärgård. Jag stod som utkik, ganska less på den inskränkning av frihet som det innebär att vara i det militära. Det var fredag eftermiddag när vi sakta gled in mot helghamn och mötte en ensam paddldare med tungt lastad kajak på väg ut i skärgården. Det var något i kontrasten mellan min situation och den ensamma paddlarens som fick mig att bli sugen på kajakpaddling. Vi kom i hamn och på lördag morgon gick jag till biblioteket och lånade allt som fanns att läsa, sen skickade jag upp böckerna med post när vi kom till Berga. Ekonomin tillät inget kajakköp då och åren gick men nu har jag köpt en plastkajak och hunnit med att bygga en singoalla för flugfiske, näst på tur är att bygga den isfjord som jag köpte ritningar till för åtta år sedan. Det kom ett gammalt hus, en sambo och några barn emellan.....men allting har sin tid.

Verkligen intressant läsning! Mitt första var helt enkelt - vatten. Vi hade en sommarstuga längs Umeälven och med den en inre lagun där jag som liten alltid låg och skvalpade. Jag hade gärna varit fisk!

Åren med tävlingssimning skapade kamratskap och min bäste vän Bosse och jag paddlade en sommar - vi var sisådär 16 år gamla - från Lycksele till Umeå. D v s vid Tegsnäs tog det slut efter alla varningar vi fick om hemska fall och stenar. Kanadensaren/kanoten lämpades upp på en buss för hemfärd.

Men kanoten blev vårt flytetyg under många andra äventyr - bl a den stormiga Täftefjärden. Min bäste vän var blivande tapetsör och riggade till en fin överyggnad i tyg på kanoten.

Sen byggde jag en kanadensare efter norska ritningar, fick andra tips om tuffare flytetyg. Ja, så var jag inne i kajaksvängen och den tycks aldrig ta slut. Särskilt inte efter en genomgång av Wolfgang Brincks baidarkabok. Resten är historia. Och detta välsignade nät! Där hittade jag på You Tube något av det vackraste jag sett i paddelväg. Ja, jag menar precis detta; hur vackert en paddel kan föras. Slå bara in Take a baidarkatour vill jag minnas den heter. Aaah! Hur vi än bygger våra kajaker och baidarkor så ligger nog skönheten i anspråkslösheten, vår kropps medvetande i framdrivandet, tystnaden, en ny syn på naturen... Lika bra som skidåkning och ungefär samma slags drive.

Jag har nog känt en dragning till havet alltsedan jag upplevde dofterna från ruttnande tång och motorfotogen i morfars fiskebåt på 50-talet. Bland de goda minnena måste också nämnas utflykterna till Örnsköldsviks yttre havsband med lilla vackra skärgårdsbåten Express.

Senare inköptes sommarstuga på Ulvöarna med tillhörande eka. Det känns nästan som jag tillbringade mer tid i ekan än på land. Vanligt förekommande nöje var att ro ut i lovart, rigga ett lakan och under någon berusande minut segla tillbaka med vattnet fräsande kring stäven. Segel och åror ersattes senare med aktersnurra och det blev många långa turer i den vackra Höga Kusten.

Seglingsintresset fanns dock kvar och brädsegling började locka på 70-talet. Efter att ha läst på allt jag kunnat finna i ämnet, hyrde jag en voluminös bräda med rigg som bogserades till en vik med minimal insyn. Jag glömmer aldrig tillfredsställelsen över att ha lyckats segla för halv vind ett hundratal meter, vända och segla tillbaka till utgångspunkten!

Efter att ha flyttat till Göteborg 1977 låg seglandet nere ett tag till förmån för musicerande och modellbyggeri men 1988 vaknade intresset igen och jag blev en hängiven brädseglare i många år.

I takt med mina allt högre krav på optimala vindförhållanden och utrustning mattades dock intresset för sporten och skärgårdsutflykter började kännas mer lockande än att jaga fram och tillbaka över vikarna i 20 knop. De många kajakpaddlarna i skärgården hade en tid fångat mitt intresse och jag började botanisera i kajakbutikerna. Hade nära nog bestämt mig för en VKV när jag fann Björns välmatade och inspirerande hemsida. Byggutrymme hade jag på jobbet och striptekniken kändes bekant från modellbyggandet. Allt tycktes tycktes falla på plats och jag byggde min Kavat 2006 följt av en Hunter 2007.

Efter kæntring i en kajak og deraf følgende nedkøling en gang i 1990erne, blev jeg ræd for vand, men nogle få år efter begyndte jeg at bade og svømme meget tit i havet for at komme min vandskræk til livs. Jeg er kommet over skrækken for havet, men min respekt for koldt vand, er større nu end tidligere.

Da jeg blev pensioneret, byggede jeg en kano af granlister og epoxy, men da jeg ikke kunne slæbe den op på biltaget alene, blev næste mål at bygge en kajak.

Nu har det at bygge stripkajakker grebet mig i en sådan grad, at mine omgivelser vist nok oplever mig som en særling. Men det kan jeg ikke rigtig tage mig af, da jeg har det fantastisk med både at bygge og ro kajakker. Som sidegevinst har det betydet, at nye venskaber blandt både kajakroere og kajakbyggere er opstået.

Startskuddet til min kajakstart gik, en sommerdag i kano på floden Moldau i Tjekkiet i 1995.

Vi havde sejlet sejlbåd siden 1977. Vi byggede vores første OE 32, en spidsgatter, tegnet af Olle Enderlein i 1978 og senere blev det til mange forskellige andre sejlbåde. Vi sejlede lange sommerture, både nær og fjern. Vi fik 2 børn, og de kendte ikke til andre former for ferier end sejlture bl. a til vores yndligsdestination, den Svenske skærgård. I 1993 solgte vi vores sidste sejlbåd, og valgte at køre rundt i Europa i en VW transporter for at prøve noget andet.

Det var på en sådan tur til Østeuropa at vi havnede på Moldau i en lejet kano. Da jeg så min datters begejstring og store smil, mens hun padlede ned af den livlige flod, blev jeg klar over at hun savnede vandaktivitet, og besluttede på stedet at melde hende til kajak den følgende sæson. Da vi altid havde bakket op om vores børns aktiviteter, og alligevel skulle køre hende, blev hele familien enige om at starte i den lokale kajakklub.

Og jeg kan vist roligt sige, at det kom til at fylde en hel del i vores liv fremover. Det var både turkajak, kapkajak, polokajak, og senere havkajak der fik tag i os alle 4. Det har givet både os som familie og hver især utroligt mange herlige timer. Min søn spiller i dag på det det Danske Kajak polo landshold, min datter bor i København, men det første hun skal når hun kommer hjem, er en tur ud i kajakken. Min mand Leif og jeg padler ture både nær og fjern, eller ruller i vores Black Pearl’s. Vi mødes med andre dejlige kajakfolk, eller nyder stilheden for os selv. Jeg underviser andre i kajak, og kan dermed videregive min egen begejstring for kajak. Der bliver ved med at være nye dimensioner og muligheder. Såå…tak Moldau ;-))

Jag är uppväxt med segling i Stockholms skärgård. Seglade där Optimistjolle, Flipperjolle och kölbåtar från22 till 33 fot. Då lärde jag mig att upplevelsen för mig är omvänt proportional med storleken på båten.

När jag etablerade mig med jobb i Nord-Norge var det självklart att jag måste få tag i en segelbåt. Tillsammans med min sambo köpte jag en Marieholm 26 i Tromsø. Även om min sambo uppenbarligen inte var lika intresserad som jag blev båten med från Harstad till Trondheim där vi bor nu. Det kom små norske gutter till världen och Marieholmen blev bytt ut med en liten Bindalsfæring. När pojkarna blev större blev det ett nytt kölbåtförsök. I huvudet var den Kingscruiser 29 som jag nu köpte en perfekt båt till vår familj. I realiteten blev det mest små ensamseglingar, stora hamn- och underhållsutgifter och båtmeckiande.

När jag stack upp huvudet från uppochned-läge i motorrummet, hände det ofta att det kom en en eller flera kajaker glidande genom hamnen på väg ut mot fjorden. Det såg härligt ut, men jag var ju seglare - inte paddlare.

Kungskryssaren blev bytt ut mot en liten trailbar segelbåt med åror. I prosessen var jag inne på Björns sida och kikade på hans segelbåtar. Där såg jag också en massa läckra kajaker...

En dag kom en kollega och berättade med entusiasm och innlevelse om några paddlare han hadde sett surfa i havsdyningarna utanför Hitra. - Det där måste vi börja med!

Jag innsåg att han hadde rätt. När jag dessutom blev uppmuntrad av min sambo, som säkert såg fram mot att slippa undan presset att bli med ut på havet i tid och otid, var saken klar. Sedan beslutet togs i november startade karriären i bassängen. Jag gick på alla träningarna fram till april, och lusläste Björns kajaksidor. När sesongen började satt standardrollarna riktigt bra, men jag kunde ju inte paddla...

Nu är jag kajakinstruktör och paddlar grönländare och engelska kajaker hela året.

Hela min uppväxt var båt. Snipa längs västkusten. Under 60 & 70-talet tältade vi på öarna men efter 78 var det en väl inredd plastsnipa. Jag seglade jolle och vindsurfade men det var intressen som dog ut. Första turen i kajak i vana vatten var en otrolig upplevelse. Närheten till vattnet, berghällarna och själva framdrivningen skapade en fantastisk skön upplevelse. Man var fast! Vilken kajak det skulle bli bestämdes efter noggrann research ( på Björns webbsida =) Jag föll för Najad då den hade inslag av snipa i sina linjer! Efter att övertalat min hustru om att ett hemmabygge i stort sett var gratis rullade projektet på. När kajaken skulle döpas blev det ett passade grönländskt namn ”Akkitouk”. Min fru hade genomskådat mig så översatt blir det ungefär ”den dyre”… I 10 år drygt har vi följts åt och jag har aldrig blivit haft anledning att ångra mitt val. Nu väntar vi bara på att isen skall ge med sig!

Eftersom jag är uppväxt vid havsstranden är båtar och sjöliv en självklarhet. Båtarna har oftast varit små med början i en fanérroddbåt, som vi bröder seglade med badlakan, tills pappa investerade i ett optimistsegel. Sen införskaffades en Askeladden som seglades och roddes på scoutäventyr i Larsmo skärgård. Som ung vuxen blev det gastande i stora segelbåtar på stora hav, men flera dygn på öppet hav var ganska långtråkigt. Det är ju kontrasten mellan hav och land som är intressant. Hustruns sommarstuga har långgrund sandstrand och ett försök med Askeladden igen blev ju ett misslyckande för den måste grävas fram ur sanden varje gång den skulle sjösättas, vilket i sig var ett äventyr. Min svägerska ringde på hösten och undrade om vi ville köpa en kajak. Hon hade sett en annons om två kajaker och om vi tog en skulle hon ta den andra. Sagt och gjort - det blev två kajaker. Jag blev såld på en gång, men hennes kajak vilar på bastuverandan år efter år. Dethär var för elva år sen, men intresset sitter i.

Kajakandet har sin början på cykeln, jag brukade (brukar) cykla upp till Silhytteå och käka en banan och hem igen ,strax över 8 mil. Däruppe finns en sluss mellan Fullen o Grycken, där jag stått många gånger och tänkt tanken att hade man haft en kajak hade jag kunnat upptäcka vad som funnits bakom kröken på kanalen (sjön).

Den ide`n var startskottet till paddlandet och det har väl tyvärr även tagit ut sin tid på cykeltrampandet, men på den vägen är det

Stefan

Köpte en dukklädd canadensare 1958. Paddlade med den några gånger i Söderhamns skärgård. Bytte den sedan mot en dukklädd kajak. Använde den i Voxnan i Hälsingland. Ingen flytväst, högg upp en ränna i isen så jag kunde sätta mig i kajaken. tog av pjäxorna och ställde dom på iskanten. Ut och paddla på det öppna vattnet. Sålde kajaken för 150:- när jag började studera i Härnösand.

När jag tänkte ta ut förtida pension visste jag inte riktigt vad jag skulle syssla med. Men så hittade jag björns hemsida! Kajakbygge! Skrev ut en spantruta på en amerikansk kajak. Fick ut spantrutan i skala 1:72. Bara att multiplicera! 11 fot lång och 28 tum bred blev skapelsen. Lärde mig mycket genom alla misstag.

Byggde sedan en 5 meter lång kajak ritad med ett dataprogram från internet.

Med den kajaken har jag gjort turer längs Hälsingekusten och sjöar och åar i Ovanåker.

Köpte sedan ritning på en blekingeeka. Byggde den i stripteknik. Utomordentligt lättrodd.

Gjorde mast och sydde segel. Nu kan jag ta frugan med i Ekan eller göra en tur med kajaken ensam.

Kære Björn!

Kajakken er kommet til at fylde meget - måske for meget - i mit liv.

Det startede med et selvbyggerprojekt og ingen erfaring med hverken kajakroning eller bådebygning.

Men min ven Søren havde lært at bygge en kompostérbar grønlandsk kajak af Svend Ulstrup, og Søren samlede sine venner om kajakbyggeri den følgende vinter - 1987.

Siden har interessen tvunget mig til Grønland både som bosiddende og som gæst og i det hele taget lagt beslag på store dele af min fritid.

Jeg klager ikke, men uindviede bør nok advares om det vanedannede i legen med havets overflade.

En bagside af medaljen er f.eks., at jeg nu gennem mere end et år har fulgt med på denne hjemmeside uden at kunne løsrive mig fra drømmen om at kaste mig ud i et Njord-byggeprojekt (selvom jeg har 3 kajakker).

Kommer der en "kommerciel" Njord?

Venlig hilsen

Peter Andersen

Jag har lite funderingar på en kommersiell Njord, men ingenting inom den närmaste framtiden. Så tills vidare får man bygga själv – eller beställa av någon duktig byggare...

Född landkrabba - med fötterna i jordbrukslandskapet i Hälsingland - minna jag ändå två tidiga kanadensaräventyr. Som mycket liten, när fingrarna kom mellan relingen och bryggan vid en utflykt runt bryggan, och som lite större, när jag likt Lille Hiawatha i aktern på kanadensaren - och med fören upp i luften - fångades av vinden och drev iväg trots att jag slet hårt, fick landkänning på motsatta sidan och fick nesligen traska vägen hem. Detta också i Söderhamns skärgård (där Åke J ovan startade).

Ungdomsårens somrar gav en del kajakturer på älv och å, med tält ock packning i plastsäckar - som så många andra. Sedan en Långedragsjulle när vi flyttade till Bohuslän, och alltid motorbåt i sommarsörmland (Gert Fredriksssons farvatten).

Första kanot blev en ribbad och dukad kanadensare från 1940-talet som renoverades och som nu finåks ibland.

Kajakens lockelse hade nog två sidor tror jag, en praktisk och en mer filosofisk. Möjligheten att ta den med på sommarresorna runt landet - den första öppna tvåmanskajaken köptes på väg upp till Lappland efer annonskontakt. (sju paddlar ingick!) Ett praktiskt flytetyg av odefinierbar modell som fungerade riktigt bra både för en och för två. Flottan växte med glasfiber och trä - paddlar nu gärna min Norton för motion och tur. Hustrun följer med i någon av de andra - men inte på större äventyr, tonåringarna testar ibland.

Kajaken gav också en möjlighet till egna upplevelser, nya passager, strandhugg, där förr motorbåten var normen, kanske ett andningshål - att paddla i stället för att ta båten ut på badutflykten, morgonpasset med havsörn osv... Sökandet av ensamheten kanske.

Har nu tagit nästa steg. Bygger en Njord i garaget. Funderar på en riktig långtur. Vinterpaddlar ibland - även om isen ligger tung än så länge. Det ökar liksom hela tiden - måste väl vara tecken på någon form av drogberoende...

Skriv en kommentar