Visa varukorgen
Design & Illustration

Båtbygge 1976-77 – Maria Kristina, 36 ft ketch

Maria Kristina 1976-77

Jag har skannat in lite gamla bilder från vårt stora båtbyggeriprojekt. Det kommer mer när jag får tid.

Under åren 1977-76 och framåt byggde vi vår första "riktiga" båt (de "oriktiga" är då de mer eller mindre användbara farkoster jag totade ihop under barna- och tidiga tonår av masonit, lådor och annat). Vi (jag, hustru, syster och svåger) satsade stort – en elva meter lång och drygt nio ton tung ketch i ferrocement. Den byggdes på studielån och ungdomlig entusiasm på en bit mark lånad av en båtintresserad trädgårdsmästare i Flackarp strax söder om Lund.

Båtbyggeriverkstaden bestod av ett pressenningsskjul byggt av begagnade telefonstolpar och diverse balkar och reglar från ett nerlagt tegelbruk i Bjärred, klätt med begagnade lastbilspresenningar i linne från ett åkeri i Lund.

Upphängning av spantSpanten svetsades ihop av 8 mm armeringsjärn i fackverkskonstruktion på ett fullskaleutslag på garagegolvet och hängdes upp i byggskjulet och justerades in med hjälp av påsvetsade gängstavar.

På dessa najades sedan fast fyra lager stålnät (ferroplank). Med många tusen najningar för att fixera de fyra lagren nät, kändes det som ett evighetsjobb!

Ferroplank är ett specialnät för ferrocementbåtar: tio 2 mm ståltrådar med en cm mellanrum sammanhållna med en tunn järntråd på var tolfte centimeter – en både mera funktionell, mera lättanvänd och starkare metod än den vanliga, med armeringsjärnstringers och 8-10 lager kycklingnät!  

 Najningen – ett evighetsjobb

Skrovet härdat och klartFör gjutningen, som måste ske i ett moment utan uppehåll, anlitades släkt och vänner från när och fjärran. De blandade cement, bar in cementhinkar till teamet som tryckte in bruket i nätverket – ett gäng på utsidan och ett på insidan som pressade in cementblandningen för att undvika luftbubblor inne i skrovmaterialet, och ordnade mat och fika mm. 

När gjutningen var klar, plastades hela skrovet in och ånghärdades med hög värme under halvtannat dygn. Resultatet blev detta. Ett tunt (12-13 mm) och mycket starkt skrov, med lägre vikt än motsvarande glasfiber- eller träskrov skulle haft.  

 

 Skrovet härdat och klart

Slipning av utsidan med karborundumband var ett tungt och krävande arbeteSlipningen av utsidan var ett krävande arbete med slipstenar och en tung bandslip med karborundumslipband. Även om vi hade varit väldigt noggranna med jämnhet i armeringen och finish på gjutningen, blev det ändå flera dagars jobb att få ytan yacht-jämn. Vi slet ut två karborundumstenar och ett antal slipband innan vi var nöjda med grundfinishen. Utöver detta bredspacklades hela skrovet med epoxyspackel – och ny slipning, den här gången med långbrädor med slippapper.

Hyvling av däcksbalkar på kvällen i båtskjulet..För att inte tappa sugen började vi vid sidan om med det betydligt trevligare träjobbet. Först ut blev ett tjugotal laminerade däcksbalkar, ungefär 50x75 mm, plus några 75x75 runt masthålet och överbyggnaden.  Vi turades om med slipning av betong och hyvling av trä.

Med balkvägarna bultade på plats fällde vi in däcksbalkar och karvlar för luckor och överbyggnad och kunde börja lägga grunden för däcket i 12 mm plywoodskivor. 

 

 

 

 

 

Däcket på gång

Annat träjobb försiggick också parallellt med de stora jobben – här får bogsprötet sin slutliga lackfinish. Annat som sakta blev klart i verkstaden var skylight med glasade luckor, hörnstolpar för överbyggnaden, bommar, betingar, vantspridare mm. 

Masterna däremot tyckte vi var ett för stort jobb (14 meter stormast och drygt 10 meter mesanmast), så dessa beställdes från Thörns Båtbyggeri i Hudiksvall.

inredningen börjar komma på plats

Med däcket lagt och överbyggnaden och förliga luckan/skylightet klara, var det dags för teakdäcket som bestod av raka teakplankor som lades i ett tätskikt av och nåtades med gummimassa. I botten på mellanrummen lade vi lina så att gummimassan inte skulle fästa mot underlaget utan bara mot teakribborna. 

Däcksjobb

Skylightet på fördäck var hopbyggt med en manlucka till förpiken. Här monteras gångjärnen på de öppningsbara luckorna.

Montering av skylight

Sittbrunnen snart klar med dörrar till kajutan och skjutlucka, piedestal för styrapparaten och kompassen – en kedjestyrapparat från Wargia.

Pyssel i sittbrunnen och dörrarna till kajutan. Styrpedestalen är också på plats och väntar på montering av styrapparat (Wargia) och kompasshus

Efter ett och ett halvt år kunde vi börja plocka ner det tillfälliga byggskjulet och ta några steg tillbaka och titta på vår båt.

Skjulet rivs

En silo i närheten gav möjlighet till ett fågelperspektiv av båten i väntan på transport till småbåtshamnen i Malmö och sjösättning.

En silo i närheten erbjöd ett trevligt ovanifrånperspektiv

En gigantisk kranbil från Ralling lyfte upp båten på ett lågt flaksläp och efter en nervös resa genom Malmö sattes båten ner på hamnplan i Malmös södra hamn och i vattnet för en kort provtur för motor. Under vintern fortsatte vi med en del inredningsjobb.

Förberedelser för sjösättning

Efter vintervila fick vi på master och rigg, men ännu saknas pulpit, pushpit och relingsstöttor mm. Men vi seglade flitigt...

Första sommaren efter sjösättningen, riggad men en del återstår att montera.

Sommaren därefter kom däcksutrustningen på plats: pulpit, pushpit, relingsstöttor och nät

Maria Kristina på hamnplan i Malmö

Maria Kristina på hamnplan i Malmö Bommar och den lilla släpjollen anländer...

Under nästkommande vinter byggde vi en lite släpjolle till båten. Den byggdes i 4 mm plywood, kopparnitad på laminerade ekspant och målades i båtens färger. På bilden ligger den på biltaket tillsammans med bommarna.

Jollen blev mycket lyckad – lätt och stadig. Den var knappt två meter lång, men bar i lugnt väder två vuxna och två barn i förskoleåldern. Till havs låg den oftast upp och ner över förliga skylightet/nergångsluckan och sjösattes med hjälp av klyvarfallet. Den blev barnens leksak i hamnar. De rodde runt på jakt efter potentiella lekkamrater bland båtarna... 

Maria Kristina 1976-77

Tämligen färdigutrustad utvändigt – här med nya segelkapell. Invändigt fanns väldigt mycket kvar att göra. Jollen ligger på däck franför ruffen.

Det mesta av utrustningen på plats – inklusive nysydda segelkapell.

Maria Kristina 1976-77En del småjusteringar behövdes men i stort fungerade allt utmärkt. Hon seglade väl, var välbalanserad och lätt på rodret, kändes trygg i dåligt väder, gick rimligt högt i vind för att vara en båt med stor volym och var lätthanterad för motor (en Volvo Penta MD11).

Enda navigationsredskapen ännu så länge var kompass och mekanisk impellerlogg. Under däck fortsatte inredningsarbetet och vi tillbringade semestrarna längs västkusten och i Danska farvatten. Vi monterade ett ekolod, satte in en fast VHF-installation, bytte ut den enkla Porta-pottin mot en fast toalett med stor inbyggd tank, byggde in ett kylskåp mellan navigationsbordet och pentryt, bytte till färskvattenkylning av motorn och fick därmed tillgång till varmvatten. Vi bytte också ut det tillfälliga fotogenköket mot en upphängd spis med ugn, och byggde en ventilerad låda på fördäck för en gasolflaska. Riggen uppdaterades med lazyjack för att enklare ta hand om seglen vid nertagning, och spridarna fick däcksbelysning. Vi bytte ut vår magnetkompass mot en elektrisk fjärrkompass, sedan vi misslyckats med att justera och kompensera magnetkompassen korrekt – en kompassjusterare som assisterat gissade att armeringen i skrovet kan ha hanterats med magnet i något sammanhang. Lösningen fick bli en gammal renoverad flygkompass, en Bendix med givare en bit upp i mesanmasten och repeater i nakterhuset. 

På väg in till Skallkrokens hamn i Haverdal.

Skallkrokens hamn i Haverdal

Efter ett par decennier, när barnen inte längre tyckte att semester med föräldrarna var önskedrömmen, kändes båten för stor och arbetskrävande och såldes till förmån för mer lätthanterliga farkoster.

Kommentarer

Ett imponerande projekt!

Ja, det var ett stort projekt, som blev början på mycket av det jag ägnar mig åt numera...

Amazing.

Compliments, Björn.

It's hard now to imagine the energy one had in his mid-twenties.

Thanks, and yes, I would love to some of that now...

Skriv en kommentar