Madame Butterfly

den 11 januari 2011 (musik, opera), 4 kommentarer

I går kväll var vi på Madame Butterfly på Köpenhamnsoperan. Föreställningen var riktigt bra, i traditionell stil med ett mycket vackert scenbygge och bra solistprestationer. De välkända ariorna och duetterna förvaltades väl av såväl sångare som orkester. Framför allt var ensemblen röstmässigt relativt jämn – ingen som överglänste och ingen som underpresterade – vilket innebar att historien och den dramatiska händelseutvecklingen fick en tydligare roll än i många andra uppsättningar. Detta i kontrast till malmöföreställningen för några år sedan, där den från den parallella göteborgsföreställningen inlånade sopranen som Cio-Cio-San (båda Malmösångarna hade blivit sjuka) överglänste resten av ensemblen så att intrycket nästan blev konsertant (förmodligen orättvist, men det är så jag minns det ;-).

Helt invändningsfritt var det väl inte (men säg den operaföreställning man inte kan kverulera lite över): Orkestern överröstade sången i de svagare partierna – till viss del, men inte enbart, på grund att av de sent och i viss hast inköpta biljetterna placerade oss på tredje balkong rakt framför scenen, där orkestern inte göms nere i orkesterdiket utan har fritt blås rakt upp (lite kul var att se en av violinisterna "osedd" försöka smyga ut i hukande ställning mellan stolarna för att byta en sträng som brast under ett crescendo, och sedan lika "osedd" smyga tillbaka till sin plats igen). Vidare var kvällens löjtnant Pinkerton lite i mesigaste laget för att trovärdigheten i hans manliga attraktionskraft och pondus skulle bära riktigt ända fram.

I sin ursprungliga version bestod operan av två akter, men omarbetades av Puccini själv efter det första framförandet till tre akter, där de båda sista akterna normalt körs med bara några minuters paus och publiken kvar i salongen. Det skulle varit spännande att höra den ursprungliga versionen. Jag har aldrig kommit ifrån känslan av att det är en konstlad uppdelning, där akt två blir hängande som en kort händelselös transportsträcka mellan de två viktiga episoderna som historien bygger på. Visserligen räddas akt två av operans kanske vackraste aria, Butterflys Un bel dì, men eftersom Cio-Cio-San står och stirrar mot fartyget i hamnen när akt två slutar och står kvar stirrande under inledningen av akt tre, känns den korta pausen närmast som ett reklamavbrott...

Men ändå, en riktigt trevlig kväll.

Och nu går en ny malmöuppsättning ;-)

Några bilder ur programbladet: