Visa varukorgen
Design & Illustration

Ni...?

(bilden ovan är ett photoshopmontage)

Senaste året har det hänt flera gångar att jag i butikerna i Lund blivit tilltalad med ni av unga expediter. De tror säkert att de är artiga och visar respekt. Men i själva verket är det tvärtom...

Från början var du det vanliga tilltalet i Sverige, oavsett vem man tilltalade. Det fanns inget behov av att i språket markera klasskillnader. När ni började dyka upp (Gustav III försökte med vous) stod det för en enkelriktad artighet: underdånighet mot "finare" personer: Ni sa man till kungligheter, makthavare och rika, som svarade med du. Sedan dess har svenskan saknat ett universellt användbart tilltalsord.

Det har vid flera tillfällen gjorts försök att införa ett generellt ni. Men medan resten av Europa klarade sig med vous, Sie, You, De mm, förblev det svenska ni alltför belastat av gamla unkna orättvisor för att accepteras.

Istället uppstod ett språkbruk med drag av "löjliga familjerna" – en förskräcklig titelsjuka: "Vill hovrättsnotarien ha sitt kaffe nu? "Professorn låter meddela att professorn kommer så fort professorn kan".

Titlarna lades bort kollegor emellan – alltid på initiativ från den i rang "finaste", annat var oförskämt – och därefter sa man du till varandra. Men då blev det mycket viktigt att hålla reda på vilka man lagt bort titlarna med – annars kunde man göra bort sig totalt i sällskapslivet.

För att minska risken för genanta magplask började man under det tidiga 1900-talet prata i tredje person: "Får det lov att vara...?",  "Blir det till att...?"

Medan omvärlden skrattade åt det svenska krumbuktandet, kom så lösningen: Medicinalverkets nytillträdde generaldirektör Bror Rexed la 1967 bort titlarna med hela sin personal – och en suck av lättnad hördes i kungariket (utom i själva epicentrum: hovet, där det fortfarande är förr-i-tiden). Efter flera hundra år av tillgjort krångel och osäkerhet kunde man säga hej och du till folk på stan utan att ha tagit reda på rang, titel och ålder.

Så när nu ungdomar i serviceyrken börjar försöka med ni igen blir det bara tillgjort och oavsiktligt oförskämt – ett sätt att markera att den man har framför sig är som så gammal, "fin" eller avvikande att han eller hon inte längre ingår i kollektivet, och att detta måste gnuggas in med ett påklistrat epitet. Det är så jag reagerar på det...

Karin Håkansson har skrivit mer om ni-och-du-historien i Populär Historia.

Kommentarer

Hej, allesammans.

De kanske tycker att det är trevligare att säga Ni till Eder än att köra med gängse jargong såsom; sköning, going, knickedick, mental, outsider eller typ gubbjävel. De inom serviceyrkena som faktiskt försöker att vara trevliga mot kunderna och behålla jobben, måste ju verkligen låta hälsningsfraserna passera censur innan de säger något rakt ifrån hjärtat.

Var glad, var lycklig, var snäll och helst säga ja och Ni till kungahuset, det är väl vår tids gissel.

Det är väl bara skönt att bli bekräftad som någon som inte tillhör kollektivet, eller...

Paddla lungt.

Jag blev uppringd av en säljare från Telia som tilltalade mig med "Ni". Jag brukar inte prata med telefonförsäljare utan hänvisar till medlemsskap i Nix och avslutar samtalet. Denna gång råkade jag var intresserad av erbjudandet och sa att jag fortsätter samtalet om hon slutar nia mig. Oj då förlåt, men jag är så van, sa hon. Hon kunde inte ändra sitt tilltal, märkte inte ens att hon forsatte med niandet och jag kunde inte avsluta samtalet.....

Att det handlar om bristande historiekunskap är ju uppenbart. Jag har svårt att rent språkmässigt se behovet av att inte säga "du". Jag vill inte vara en "ni", jag blir sur och undrar till vilken grupp som personen pratar till. Jag är jag, inte flera.

Uppenbarligen är väl cheferna också för unga för att kunna instruera personalen på ett vettigt sätt. Själv fick jag den negativa klangen med "ni" förklarad för mig för ungefär tjugo år sedan, så visst - hade jag inte fått det hade kanske inte jag reagerat lika dant som jag gör idag.

Skulle aldrig haft en tanke på att detta ansågs som ett problem av någon om jag inte läst detta. Jag fick själv lära mig att säga Ni som liten av och till mina äldre släktingar och har tilltalat äldre så hela mitt liv (>40 nu). Har heller aldrig sett det som någon förtryck fras, visst det blir ju en underton av grupptillhörighet, men då utifrån respekt för erfarenhet och ackumulerad kunskap. Jag har ju dock inte fördjupat mig i detta ur något historiskt perspektiv. Det är klart att jag skulle nog rycka till av att bli Niad och tänka "oj är jag så gammal nu". Tänk, det finns kanske en massa människor som tagit illa vid sig när jag Niat dem vilken tråkig tanke.

Oavsett vilket så tror jag ändå på att bedöma människor efter deras intentioner mer än ens egna reaktioner och från deras eget perspektiv tilltalade de dig med Ni för att visa respekt inte för att skapa olust.

Konstigt sådant, att vi kan ta illa vid oss så lätt av ett ordval eller en osäker/felaktig betoning. Jag faller i sådana gropar själv ibland. På internet och även via telefon är det ibland svårt att se vilket intryck det man skriver har, ett sarkastiskt eller lurigt leende som finns där när man skriver når ju nästan aldrig fram genom texten.

När jag var ute och gick med mina söner här om veckan så kom vi fram till ett staket, funderade på att hoppa över men ångrade mig. Min son 5 år sade då "Men Pappa, är du en fegis?". Jag måste erkänna att min första chokade reaktion var att bli irriterad, men med ett djupt andetag så förstod jag att frågan egentligen var "Tycker du det är läskigt pappa?".

Självklart är detta i sig inte något att stå på barrikaderna för, men sett i ett större sammanhang blir det en liten irriterande signal. De som har perspektiv tillbaka till 50- och 60-talens optimistiska framtidsanda kan se en snabb regression på område efter område: frihet och integritet efter 9/11, kulturen som numera styrs av multinationella koncerner liksom den löd under kyrkan under senmedeltiden, ekonomin som havererar efter decennier av huvudlösa spekulationer med fiatpengar (pengar utan säkerhet, vars värde vilar enbart på förtroende från aktörerna), ökad ojämlikhet och därmed hårdare klimat i arbetsliv och samhälle etc. Då innebär även små knappt hörbara signaler att man gett upp något som samhället en gång kämpat för – och då sätter jag ner foten...

Skriv en kommentar