Kompassidéer

Senast uppdaterad den 17 maj 2023, 8 kommentarer

Seriös paddling kräver en riktig kompass, dels för navigationen men också för att hitta hem om en tät dimbank driver in. En GPS-fuktionen i en telefon duger, men med ett förbehåll: precision kräver fart – att ligga stilla och hitta norr kan vara rätt svajigt (fast numera har de flesta telefoner även en stationär kompass). För några år sedan riktade jag in fyra marinkompasser (artefakter från tidigare båtinnehav och ett par nya) och telefonen i tur och ordning mot gamla vattentornet i Lund: en gammal Lyth livbåtskompass med 4" kompasskort, en 3" Sestrel skottkompass, en Suunto Orca och en Silva 58, och min 2 år gamla smartphone. De "riktiga" kompasserna (Lyth, Sestrel, Suunto och Silva) visade mellan 169° och 171° medan telefonen (en Alcatel 3) tyckte att 191° var en bra gissning – 20° fel!

Men telefonens fel blir snabbt mindre om man rör sig, så att flera uppdateringar i snabb följd ger GPS:en möjlighet att räkna ut var norr är. Det innebär att ju snabbare man paddlar desto säkrare blir kalibreringen. Men att stanna för att pejla är ingen höjdare med GPS (fast GPS i nyare telefoner har ofta en kompletterande elektromagnetisk kompass, vilket minskar felet). Lägger man sedan till att GPS är en strömslukare av rang, att elektronik nära havsvatten inte är en helt pålitlig kombo, så är det rätt bra att ha en magnetkompass monterad på kajaken – oavsett hur man sköter sin navigation.

På flera av mina kajaker sitter en fast monterad Suunto SK-8 – d v s det som blir kvar av den gamla Suunto Orca när man kränger av gummihöljet. Orcan tillverkas inte längre, men själva kompasshuset säljs fortfarande som reserdel till dykkompasser och går att beställa från Suunto (330,00 + frakt i december 2019). Observera att den finns i två versioner: SH för södra halvklotet och NH för norra. Skillnaden ligger i att det rörliga kompasskortet är viktbalaserat för att motsvara skillnader i deklinationen. Den praktiska konsekvensen av "fel" kompass är att kompasskortet kommer att luta och därmed riskera att slå i höljet vid stora lutningar. 

Jag brukar fälla ner den under ett skydd av trä eller epoxy/glasfiber, som här på min gamla Njord. 

Här är några idéer.

Bygg i trä och eventuellt akrylglas:

Eller i plast (glasfiberlaminat eller 3d printat):

Kanske ett lite lägre och mera diskret montage:

Eller kanske en kolfiber-bygel med tech-look:

Suunton är en liten behändig kompass med välupphängt kompasskort som fungerar oavsett hur kajaken lutar eller gungar, och är väldämpad så att den är lättavläst även i sjögång. Den väger bara 41 gram, Den saknar kompenseringsmagneter (fyller ingen funktion i en kajak) och belysning (men det går att lösa).

Det enklaste är att lysa med ficklampan på kompassen ett par sekunder medan man blundar – sedan lyser den spökligt grönt några minuter (tillräckligt länge för att hinna med lite enkel navigation).

Ett annat, lite mer permanent, sätt som jag använt vid ett par nattpaddlingar, är att sätta en pannlampa runt ankeln, så att ljuset lyser upp genom det transparenta kompasshuset. Den som är tillräckligt ambitiös kan såklart montera en liten ledlampa under kompasshuset.

Andra alternativ

Enklare är såklart att använda Orcan (eller Suunto Pioneer som den heter i USA) eller en Silva 58 Kayak (eller Brunton som Silva heter i USA) som de är, med gummilinor till däckslinorna. Men dels är jag rätt förtjust i fast monterade kompasser, och dels finns alltid risk att förlora en lös däckskompass (överbrytande sjö, en lina, paddel eller kajak i samband med räddningar i sjögång), eller att ha glömt den hemma en dag när den behövs. Det är också viktigt att se till att styrstrecket hamnar exakt i kajakens längdritktning, annars blir alla pejlingar fel.

Silva 58 Kayak är en motsvarighet till Suunto Orca, med gummilinor och ett skyddslock av plast. Den har vit text mot svart botten och är lättläst, men är till skillnad från Suunto inte självlysande. Även den kan monteras fast i en grund nersänkning på däcket.

Här monterad på Leif Karlssons välbyggda och vackra Nanoq:

Här är måtten för Silva 58 om du vill förbereda monteringen:

Den vanligaste kajakkompassen, Silva 70, monterad antingen på däck i en plasthållare eller infälld i däcket i anslutning till förluckan, är jag inte så tänd på – stor och tung och sitter antingen högt och oskyddat på däck eller tar plats under däck. Den är större och kan därför monteras längre fram på fördäck – ofta i anslutning till förluckan. Ett argument är att man inte behöver sänka blicken för att se den, vilket en del hävdar orsaka sjösjuka. Men det argumentet övertygar inte – den som sitter och stirrar på kompassen tillräcklig länge för att bli sjösjuk har missat hur en kompass används.

 

För några år sedan fanns det mycket kompasser att välja på: Sestrel, Lyth, Plastimo, Sperry, Nexus, Ritchie, Autonautic, Riviera m fl – plus ett gäng fluxgate-kompassr som läser av magnetfältet med statiska spolar och elektronik. Men satellitnavigation med GPS, Glonass, och snart även Beidou, Galilei, Doris etc har naturligtvis rensat rejält i utbudet. Marknaden för små marinkompasser är inte längre vad den var. Som när Sven Yrvind uppfann världen bästa sextant – stor som en tumnagel, lättanvänd med hög precision och till en bråkdel av priset för den tidens stora, ömtåliga och dyrbara optisk/mekaniska precisionsinstrument – bara för att uppleva att marknaden för sextanter tvärdog när GPS slog igenom....

En oviss framtid...

Ett kompassrelaterat problem som de yngre bland oss möjligen kan drabbas av under sin livstid är att det finns tecken på en förestående polvändning.

Jordens magnetfält har bytt polaritet ett stort antal gånger genom historien, främst beroende på att stora rörelser i det smälta järnet i den inre jordskorpan skapar starka magnetfält som i sin tur ställer till det för det jordmagnetiska fältet. Senaste gången nord och syd bytte plats var för 760000 år sedan och själva polbytet tog ungefär 100 år, vilket är mycket snabbt i sammanhanget.

Men nu finns det oroande tecken på att ett nytt polaritetsbyte kan vara på gång.

Den magnetiska nordpolen, som under flera hundra år har irrat omkring uppe i norra Kanada har plötsligt börjar röra sig mot Ryssland, samtidigt som magnetfältet försvagas. Denna försvagning uppfattas som ett tecken att en större förändring kan vara på väg, kanske ett fullständigt polaritetsbyte och kanske inom 100 år.

Det kanske kan se ut som om GPS blir räddningen när magnetkompassen ballar ur, men...

Tidigare polaritetsbyten har inte påverkat jorden märkbart (djur som navigerar magnetiskt har naturligvis behövt programmares om, vilket drabbat individer men inte hela populationer på sikt), men eftersom vi numera är helt beroende av elnät och elektronik är det svårt att förutse vad som skulle kunna hända. När protuberanser på solen 150 millioner km bort har visat sig kunna störa ut el och elektronik, vad skulle då inte kunna hända med motsvarande magnetstormar under våra fötter? 

Vad som däremot är mera säkert är att när magnetfältet försvagas skyddas vi inte längre mot UV-strålningen från solen, så det är kanske rimligt att gissa att antalet cancerfall skjuter rejält i höjden och att försäljningen av sololja och kepsar drar iväg.

 Länkar:
NOAA och the Guardian om nordpolens vandring.
Wikipedia, SVD och NyTeknik om polomkastning.