Visa varukorgen
Design & Illustration

Gordon Brown och grönlandspaddling

Jag följer med stigande häpnad och även irritation den stundtals mycket hätska debatt som följt på de citat om grönlandskajaker och -paddlar som hämtats ur Gordon Browns bok Sea Kayak.

Efter de första utfallen mot Gordon Brown efter en kort radiointervju, försvarade han sig med att han blivit felciterad och att citaten var ryckta ur sitt sammanhang. Nu när boken finns ute står det helt klart att han tvärtom blivit helt korrekt både tolkad och citerad. Däremot framför han sina åsikter på ett betydligt mer nyanserat sätt än några av deltagarna i den efterföljande debatten.

Gordon Brown anser uppenbarligen att grönlandspaddling inte har någon plats i modern kajaksport, att grönlandspaddlar "lacks power" och "flutters easily" och att de som numera väljer sådana redskap gör det utifrån en missriktad vilja att bevara en gammal tradition utan annat än historiskt intresse. Detta framförs som en åsikt och åtföljs av en rimlig argumentation.

Men när resonemangen visar sig innehålla direkta felaktigheter kastar de skugga över författarens trovärdigheten i stort. "Lack of power" och "flutter" är okunnigt struntprat från en som uppenbarligen inte har kommit på hur paddeln används. Att de som bygger och använder grönlandskajaker och -paddlar skulle vara engagerade i någon sorts historiskt rollspel är lika befängt. De allra flesta som använder dem har vid något tillfälle och av något skäl provat och och upptäckt att de trivs med enkelhet och prestanda och föredrar dem framför marknadens alternativ. I diskussionen på Qajausa har flera deltagare påpekat felaktigheter i den historiebeskrivning som Gordon Brown styrker sina teser med – en spekulativ historiebeskrivning som står i strid med de vetenskapliga källor som finns och som skulle ha varit lätt att undvika för en vaken författare/redaktör/korrekturläsare.

När jag läser fraser som: "There are even some designs that allow rolling manoeuvers to be performed that could not even be attempted in a 'normal' sea kayak" får jag en känsla av att Gordon Brown ser grönlandskajakers överlägsna rollegenskaper som ett slags genanta frivoliteter som konstruktörer av "normala" havskajaker aldrig skulle nedlåta sig till.

Debatten på Qajaqusa, nu inne på andra veckan, innehåller många intressanta, upplysande, ibland mycket roliga inlägg – men tyvärr också onyanserat råskäll (ett inlägg med personangrepp fick raderas av moderatorn) – och en snarstucken intolerans betydligt större än den som läggs Gordon Brown till last. Det börjar låta som manuset till en dokusåpa i någon av reklamkanalerna.

Står boken fortfarande på önskelistan? Det gör den nog – diskussionen handlar om ett per korta stycken i en bok om avancerad havspaddling, skriven av en erkänt skicklig och mycket erfaren paddlare och pedagog. Men visst svalnar entusiasmen en hel del när felaktigheter blottas…

Kommentarer

Det är klart att människor som brinner för något blir förbannade när de blir trampade på. Jag tycker Gordon Brown är ute och cyklar i de refererade avsnitten i boken, men det kan jag ta. Han avfärdar grönlandspaddeln för att han inte tycks ha brytt sig om att lära sig använda den. Dessutom väljer han att skriva om det i en bok som kommer att pryda många paddlares bokhyllor under lång tid framöver. Okej, det är olyckligt men förlåtligt. Däremot tycker jag han beter sig på gränsen till svinaktigt när han självmant ger sig in i debatten på ett undvikande sätt, ber att få återkomma... och sedan tystnar. Det om något är ett säkert sätt att reta upp folk. Om det sedan är en defensiv strategi, eller om det beror på sjukdom eller andra omständigheter kan ju ingen veta. Antingen undviker man en debatt helt, eller så deltar man i den fullt ut. Det finns inget mellanting, det vet alla som kan något om krishantering.

Jag tycker ilskan är förståelig, och jag tycker debatten är hälsosam. Och personligen tycker jag nog också att Gordon förtjänar en skopa skit. Boken som helhet kan ha hur stora kvaliteter som helst, men vi som tillhör "pinnfolket" kommer antagligen att få leva flera år framöver med ekot av de där korta styckena.

Ajdå! Jag som efter en podcastsändning om Gordon Brown blev sugen på planera in en vistelse på Skye för att lära mig lite elementa i rasande vacker miljö kanske måste tänka om. Jag började använda 'pinnen' efter bara några turer och blev entusiastisk över känslan med den och vill inte förvirra min inlärning med olika tekniker. Inte än jallafall.

Det är verkligen fascinerande med vilken energi vi kajakister ger oss in strider med varandra. Jag började paddla som 19-åring för 16 år sedan på en kurs för Mikael Rosén som hade sk engelska havskajaker från P&H. Just då rasade våldsamma debatter i Kanot-nytt mellan förespråkare för sk nordiska kajaker (vkv-lisa) och förespråkare för sk havskajaker (icefloe). Nu är det alltså dags för en omgång mellan grönlandskajaker och andra traditioner. Det är lätt att missta sig på debatten och få för sig att det problematiska är oenigheten. Jag tycker att det är bra att vi är oeniga om vad som fungerar bäst, då har vi anledning att testa och jämföra och var och en av oss kan lära sig mera om med vilken utrustning och teknik vi trivs bäst. Det som är tråkigt är att människor som alla i grund och botten eftersträvar paddellycka använder tid, energi och förtroendekapital för att förödmjuka varandra med förhoppningen om att de då skall bli eniga. Grundproblemet är som vanligt att man utgår ifrån att det finns ETT korrekt svar på frågan vilken utrustning som ger ALLA paddlare mest paddellycka. Jag önskar att Gordon Brown hade skrivit att ”det finns de som föredrar att paddla med en grönlandspaddel, jag har provat (för det får vi väl hoppas att han har) men för mig har det aldrig fungerat bra.” Nu säger han att grönlandspaddlar saknar kraft och då tycker jag att vi som inte håller med skall svara ”om det är din erfarenhet så får du basera dina slutsatser på det, min erfarenhet är att det fungerar bra med grönlandspaddlar”.

En av anledningarna att jag tycker att Björns kajaksida är så trevlig är att här samsas kajaker av olika slag, ättlingar till både östgrönländare och Åland sida vid sida. Själv har jag upplevt paddellycka i min östgrönlänska SOF, i Yoo-a-kim, i point 65 crunch, icefloe, slalomkajaker, en 1,5 m lång gummibåt ”gumminuttan”, 7 m långa och 28 cm breda tävlingsroddbåtar, Blekingsekan Frida. Det är ju kul att paddla!

Man kan väl återigen konstatera att släkten är värst – ju mindre skillnad i åsikter desto värre motsättningar. Paddelvärlden är tämligen liten och vi sitter alla i smala båtar, spetsiga i båda ändar, med pinnar, drygt två meter långa och med blad (nåja) i båda ändar. De flesta paddlar för att de trivs med att paddla.

Inte ens jetskifolket som väsnas i vår tilltänkta kurs, hänsynslösa oljefartyg som tvättar tankar i närheten av skärgårdsområden, eller politiker och markägare som försöker hitta inskränkningar allemansrätten drabbas av lika mycket verbal ilska som den som offentligt ifrågasätter våra val av utrustning.

Men Gordon Brown lever och verkar i ett sammanhang där detta är konsensus – brittiska paddelvärlden tycks mera homogen under BCU:s paraply än den amerikanska och svenska och jag tror varken han eller hans redaktör kunde ana att detta skulle ifrågasättas.

Jag är lite kluven till sådant här. Å ena sidan tycker jag det är trist att någon med Gordon Browns kompetens och status i kajakvärlden inte är mera noggrann med vad han publicerar (han borde lära sig Finnagles tredje lag: ”In any collection of data, the figure most obviously correct, beyond all need of checking, is the mistake”). Det är trist av två skäl, dels som Magnus är inne på, att det leder till att vi får lägga mer tid på att bemöta dumma fördomar än på konstruktiv diskussion, dels för att Gordons Browns bidrag till utveckling av paddlingskompetensen, som säkert många pinnpaddlare hade haft nytta av, hamnar i skuggan av dessa motsättningar.

Men å andra sidan, varför är det viktigt att omvända alla? Behovet att missionera tycks vara ett genetiskt betingat fel hos mänskligheten. Inte sällan tror jag missionerande har en grund i behov av bekräftelse. Ju fler man kan omvända desto mer bekräftas de val man gjort – ju ensammare man är i sitt fack desto större är risken att ses som en udda kuf. Den som är trygg i sig själv och med sina val, har inga behov av att pracka dessa på sina medmänniskor – de som är intresserade (och kanske ännu viktigare, intressanta) kommer ändå.

Grönlandspaddlare har hittat ett sätt att utöva sin sport, som skänker djup tillfredsställelse. Om man vill kan man se det som en liten (men växande) exklusiv klubb av medlemmar som har ett ovanligt intensivt förhållande till sitt paddlande och sin utrustning och ett större kunnande och engagemang. De som ansluter gör det av genuint intresse, för att de känner sig attraherade av filosofin och/eller trivs med prylarna.

Tänk om grönlandspaddling skulle få samma status som t ex golf, med horder av människor som börjar paddla tygkajaker med pinnar – inte för att de gillar det eller är intresserade, utan för att det är något man måste göra för att vara någon (jag paddlar ribb-och-duk - alltså finns jag). Då bemöter jag nog hellre en och annan aningslös fördom från stranden...

Den här debatten väcker många intressanta tankar. När en person med auktoritet kategoriserar det man håller på med som en avspåring, får man möjligheten att klargöra för sig själv varför man är så förtjust i sin "avspåring". Hela upplevelsen av att paddla innehåller ju så många element som var för sig bidrar till att ge tillfredsställelse. Dessa element kommer olika långt fram i fokus hos olika paddlare.

I mötet med många av de duktiga och ansvariga havpaddlarna här i Trondheim, har jag fått en känsla av att säkerhet och effektivitet är huvudfokus hos de flesta. Reaktionerna på mitt val av SOF-båt och pagaj varierar från förundran och facination, till skakningar på huvudet och kommentarer som: -Har du ikke lært noe som helst på sikkerhetskurset!

Som nyutbildad aktivitetsledare har jag fått god innblick i norges padleforbunds säkerhetsnormer, och här finner man kanske lite av orsaken till många paddlares skepsis. Att välja utrustning utifrån hänsyn som utseende och "känsla" anses som oansvarigt och och fåfängt. Jag vill gärna erkänna att de två kriterierna är viktiga för mig, men vill samtidigt poängtera att med annan utrustning följer andra hänsyn och andra metoder för att paddlingen skall bli säker. Här känner jag ett behov för att- om inte missionera - så i alla fall informera, för att få förståelse och respekt från andra paddlare.

Där har vi varit några gånger förr.

Men det förtjänar att upprepas: säkerhet handlar om att veta vad man gör, ha en genomtänkt strategi och taktik för vad som kan hända och använda sitt omdöme - inte om vad det är för fabrikat på prylarna. "Superior seamen use their superior judgment to avoid situations that would require the exercise of their superior skills" (minns inte vem som sa det eller i vilket sammanhang).

Tack till Björn och Lars Hallberg för kloka ord om våra "religioner".

Två funderingar:

För min egen del, högst personligt; jag är mer romantiker, teoretiker och estet snarare än funktionalist. Jag tror att Browns tankar på historiskt rollspel hade funkat som delförklaring för mina satsningar och beslut i en del av mina historiskt kopplade arktiviteter. Jag gillar den sorten fantasier/tankar ("kul med precis som förr", men tror sällan på "att allt var bättre förr") och kan i dessa sammanhang glatt skita i vad som är bäst egentligen. Om det är relevant att generalisera över en hel rörelse, det är ju klart tveksamt, men jag kunde, i ett annat liv, nickat ("Jepp, Erkänner!") kring Browns anklagelse om historisk partiskhet.

Lack of power, svårt att säga... Men å andra sidan är väl motsatsen ännu svårare att påstå. För kraftig acceleration (rockhopp, surf) eller för turbulent vatten, eller för kontringar - jag tror jag väljer en stor platt paddel. Och jag sa inte att jag tyckte att plattpaddeln är bäst på allt. Men det vore ju kostigt om gpn vore bäst på allt. ;)

Som ickeguru kliver jag glatt på bland ömma tår, men det är ju korkat att som guru tabba sig på ovanstående sätt... Om man som guru (expert, chef eller annan "högstatus") skojar om en synål - då blir den enögde lite lessen. ;)

Fridens liljor,

Patric

Hallgren, inte Hallberg! Sorry!!

GP:n är naturligtvis inte bäst på allt - däremot bra på allt, och det är just det som är finessen. Och skillnaden är att euron och vingen är specialiserade - dvs bättre inom sin specialisering men sämre utanför. Grafiskt skulle det kunna åskådliggöras med en uppsättning gausskurvor där GP:n är en flack båge från kant till kant, vingpaddeln smal, hög och spetsigt obelisklik och euron någonstans mitt emellan. Ytan under kurvan torde vara ungefär detsamma för alla tre. Och för att ytterligare spetsa resonemanget är skillnaden mellan olika paddlar i olika sammanhang frågan om procent, eftersom det avgörande för resultatet, oavsett om vi pratar fart, surf, rollar, fors eller manövrering, främst är paddlaren, därefter kajaken och sist paddeln.

Ett bra paddeltag innebär att bladet står relativt stilla i vattnet och att kajaken med innehåll dras förbi detta anhåll. Med bra teknik fäster man vilket blad som helst...

Jag tror också att historien kan locka in en och annan på traditionell teknik, men knappast få någon att stanna kvar där.

Ja, skam dig Gordon! Du burde vide bedre end at skrive det som flertallet af paddlare (både der har prøvet og ikke prøvet) tænker om 'pinnar'.... ;-)

Jeg har læst bogen og det er ærgeligt at de få ord/sider han giver til traditionelle kajakker/padlar er så fejlfuldt i en bog der ellers i mine øjne er på højde med det bedste på markedet.

"Jag tror också att historien kan locka in en och annan på traditionell teknik, men knappast få någon att stanna kvar där."

Well, jag tror ju tvärtom. Med betoning på tro. Tänker så här: har man väl skaffat sig ett paradigm, är det inte så lockande att byta.

Jag tycker att jag ser det överallt - men så är jag ju nära nog sorgligt intresserad av "förändringspsykologi". Och som man ropar får man ju svar, har man hört...

Gausfördelningarna: Och då kan man väl (?) möljigen acceptera att den specialiserade platt paddeln just är specialiserad på Power (som jag exempelvis läser som grepp vid acceleration) snarare än på "bra på allt". Jag menar; man behöver ju inte offra sina ömma tår under fötter som egentligen vandrar en annan väg, en bit bort?

Svära i kyrkan? ;)

Efter detta rekommenderar jag alla att läsa Åke Mokvist bok "De ovanliga 2". Tala om särlingar - men är det inte sådana man tycker om? "De friska fiskarna simmar mot strömmen, de döda följer med - nedåt".

Jag har hela tiden paddlat med hemmagjorda paddlar, smala och litet bredare, grönlandsinspirerade och aleutiska. Jag försökte på prov med en sån där bred och trodde jag skulle slita av mig axeln!

Jag tror Björn varit inne på ämnet tidigare - att motoriken blir vilsammare, man orkar längre, man kan helt enkelt inte TA I med en grönländsk paddel och detta har jag funnit passar mig väldigt bra. Jag kan paddla i timmar och jag är fräsch "as a daisy" när jag kliver upp på land. Det är ett väldigt skönt sätt att paddla för mig För jag vill paddla, inte slå några rekord eller återskapa mig själv till något jag inte kan bli eller vara - en ursprunglig innuit.

SOF eller ROD är ett fantastiskt sätt att med händerna framställa någonting som mitt annars goda men nuvarande tekniksamhälle inte tillåter mig göra. Jag kan faktiskt bygga en kajak och få den att flyta!

Harvey Goldens inlägg andas respekt och förståelse. Låt oss fortsätta i den andan.

Ett tillägg som kom för mig i minnets labyrinter: när Ljungströmriggen och Ljungströmbåten kom till (jag känner en ättling, jag tror det var hans farfar som kom med det nya) slog den knock på den tidens seglingshabituéer. Ni som minns kanske kom ihåg att konstruktören (som ligger bakom nykonstruktioner av turbiner och annat) ritade skrovet med utgångspunkt från cirklar. Seglet hissade man inte upp utan lindade det med en vinsch runt masten (masten var rörlig).

Jag hittade diverse tillmälen i en gammal På Kryss och det måste jag säga var inte nådigt! Jag vet inte hur många invektiv jag kunde hitta, jag räknade dem inte. Men kontentan av alltsammans var att denne Ljungström helt enkelt höll på att förstöra tjusningen med seglingen, att han var en idiot av stora mått och en riktig kretin som inte borde tillåtas att lägga till vid kaj med sin vidriga konstruktion.

Jag har sett båten per bild och måste säga att jag beundrar nyskapelsen och det lilla jag seglat (och fått bom i huvudet och skräck i blicken) får mig att inse genialiteten i segelhanteringen. Ingen bom där inte.

Nästa invändning var att båten var slö och långsam, men det betvivlar jag. Jag tror alltihop har med vissa människors syn på vissa föremål. Och i så fall - var inte bröderna Wrights flygplan det vackraste?

Seglare är ett ärkekonservativt släkte som tuggar fradga så fort någon hotar deras seglande röda stugor med vita knutar. Nya idéer har märkvärdigt svårt att bli fördomsfritt bedömda. Ljungström är ett exempel. Han förenklade seglingen så mycket att jag tror att delar av branschen kände sig hotad - därav det höga tonläget och de låga tillmälena. För tursegling med mycket läns och slör hade Ljungströmriggen mycket att erbjuda, men kryss var inte den starka sidan, och därmed hade en tävlingsfokuserad seglingsbransch ett bra argument som de använde väl. Andra nackdelar fanns också - en tung telefonstolpe till mast höjde tyngdpunkten och gav amplitud åt rullningen i sjögång. Men visst fanns det utvecklingspotential som kvävdes i sin linda...

Även mindre extrema typer av ostagade master (ofta med wischbonebommar eller genomgående lattor á la djonk) har motarbetats trots många praktiskt bevisade fördelar: enkel funktionell, delvis självrevande rigg med låg tyngdpunkt. Varför i hela världen har segelbåtar fortfarande stagade master - med fler omgångar stag och vant ju exklusivare båt de sitter på. Alla vajrar och stöttor försvann från flygplansvingar strax efter första världskriget. Titta på de stora extrema segelbåtar som flygs runt till propagandajippon runt om i världen – jag kommer att tänka på det gamla skämtet om felsökning på Sopwith Camel: släpp in duva mellan vingarna - hittar den ut är det någon vajer som är av.

Men i forumdrevet efter Gordon Brown handlar det nog mest om religion - för att inte säga fundamentalism. Märkligt att så många i det vanligtvis rätt nyktra gänget på Qajaqusa kollektivt tappar kontakten med sakfrågan och flummar ut i de mest befängda överdrifter.

Jag gitter inte läsa inläggen längre - och idag beställde jag Gordons bok. Även detta förlag hade förifylld PayPal-beställning, så allt som behövdes var att klicka på beställningslänken och vänta på att boken kommer.

Ha, ha, det där med Sopwith Camel var bra! På internet hittade jag en urklippbar modell av Wrightarnas första plan (gissa om jag byggde och seglade modeller i slyngelåren!). Den kunde t o m flyga. Jag gillade det där med piloten liggande - utom kanske vid landning...hm... Qajaqusa blir jag ofta väldigt trött på, små snuttiga inlägg och svar på den och den och den och sen en ny fråga (som är helt uppenbar t o m för mig) och sen svar av den och den och den. Man blir matt. Tacka vet jag denna site!

Hur som helst, låt mig avsluta med något annat som kom i huvudet: hade inte japaneserna någon gång på 1970-talet (oljekris för den som minns, pfui...) kommit på ett sätt att återinföra segelfartyg där "seglen" (det såg ut som ett slags lameller) styrdes via datorer, ja helt enkelt revades och kunde vinklas på alla möjliga sätt? En fascinerande tanke och med en vinddriven propeller och solceller så är ju hela saken löst, eller hur?

Det ska bli intressant att få ta del av kommande funderingar runt denne Gordon Brown som verkar ha rört runt i stimmet.

Det som skrämmer mig och oroar mig så mycket mer är faktiskt kärnkraftsverken. Jag är inte mot teknik, men när t o m en sådan forskare som Hannes Alfvén vände på klacken inför de stora problemen (en gång i tiden) kanske man ska börja höja rösten.

Det är framförallt förvaringen jag oroar mig för. Vem kan läsa varningstexter skrivna på svenska om tusen år och mer? Jag framförde tesen för en besökare i antikvariatet som visade sig ha hand om slutförvaringen (det heter alltid framtida o s v). Han medgav att det var ett problem. Och eftersom jag jobbar med mitt språk och andra och faktiskt blev omedd att översätta en dansk text från 1600-talet till nutida svenska,(finns på väggen i koret i Ravlunda kyrka och beskriver svenskarnas härjningar) slogs jag av betydelseglidningarna.

Det är inte bara orden, det är också samhällenas utseende och begrepp som leder till förvirring. Låt oss få en vetenskap som halverar (minst) behovet av energi.

Ergo - börja paddla!

Jag har, tack vare tomten, fått glädjen att kunna ägna mig åt Jan Berglins fantastiska alster, denna gången "Berglin nästa" (2006). Rekommenderas! Denna och de andra. Där fick jag lära mig att det var Fritjof Nilsson Piraten som hade yppat det kloka (som jag missnyttjade i ovanstående snicke-snack från mig):

"Skriver du om en synål kommer någon enögd fan att ta åt sig."

För övrigt;

En otroligt stilig gunghäst Björn!! Tänker på "Leksaker...". Jag som nyss gett systersonen en gungälg (sic!) från IKEA önskar mig ett annat "jag", ett som är mer som ditt... ;)

Patrics citat är väldigt träffsäkert. Troligtvis tänkte inte författaren på att det han skrivit kunde tolkas negativt av vissa grupper. Även om den gamla utrustningen fungerar bra även idag, har det skett en utveckling av paddelingsutrustning pga av nya användningsområden och nya tillverkningsmetoder. Grönlandskajaker är utvecklade för jakt. Varför är det då så fel att utveckla kajaker för långfärd med packning?

Att vissa tycker att det är toppen att bygga sin egen kajak och paddel är inget konstigt. Än mindre konstigt är det att de lär sig bemästra dessa bättre än en plastlåda från Point 65 eller annat fabrikat. Man blir duktig på att bemästra det man använder.

Man kan lätt tro att tävlingskanotister skulle vara de mest teknik och materialfixerade, men tvärtemot är de ofta väldigt konservativa. Ganska roligt att de som har minst att vinna på materialval är de som skriker mest om vad som är rätt eller fel.

Det är också min uppfattning att merparten tävlingskanotister är konservativa - inte så att man söker efter gamla lösningar, men att så mycket står på spel att man hellre satsar på det väl beprövade som alla andra använder framför oprövade, om än aldrig så lovande idéer. Undantag i form av pionjärer finns naturligtvis (som tur är) - annars hade det inte funnits vingpaddlar och Flyak (http://www.foilkayak.com/) hade aldrig lyft.

Nu har det lugnat sig i Qajaqusa - diskussionstråden har hamnat ett par sidor bak och ingenting nytt händer längre. Det är väl helt enkelt så, som Erik är inne på, att ju mer man egagerar sig i sina aktiviteter, desto kunnigare och duktigare blir man - och ju ömmare tår får man för vad som uppfattats som orättvis kritik...

Skriv en kommentar