Visa varukorgen
Design & Illustration

Självlärd eller utbildad?

Rollektion på Stockenträffen

I en kommentar nyligen ifrågasatte Henri Högberg behovet av kurser i paddling: "Att man går en kurs och lär sig rolla eller överhuvudtaget lär sig överlevnad i vattnet tycker jag inte är så konstigt. Men lära sig att paddla?"

Kommentaren föranleddes av en diskussion på Utsidan. Jag skrev lite rutinmässigt en svarskommentar men kunde inte släppa tanken.

Henris tanke är att paddling (rakt-fram-paddling och manövrering) är något man lär sig ganska snabbt själv utan experthjälp. Och så är det såklart – vi är många som snickrat ihop kajaker och därefter med envishet och lite råd ur litteraturen och från internet tagit oss långt på vägen mot att behärska den egna kajaken i olika sammanhang.

Varför gör inte alla det då?

Kurs i Tranås

Några funderingar:

  • Min erfarenhet är att att de som bygger sin egen kajak, i större utsträckning har drivkraften att själv utveckla paddeltekniken, än de som köper ett startpaket prylar i en butik.
  • Vidare är trial-and-error för de flesta en ganska lång väg att gå. En bra mentor eller instruktör kan göra resan åtskilligt kortare genom att göra eleven uppmärksam på begynnande ovanor och felaktigheter och på den kunskap och beprövad erfarenhet som finns. Alla är inte lockade av att uppfinna allt själva från grunden.
  • Jag tror också att nybörjare som köper en stabil och kursstabil kajak med roder har ett svårbemästrat handikapp. Sådana kajaker ger inte mycket feedback om tekniken. De går rakt fram oavsett paddeltagen, svänger vid behov med hjälp av rodret och välter inte även om paddlaren bär sig tokigt åt. I en mera lättmanövrerad kajak utan överdriven stabilitet får småfelen konsekvenser och paddlaren har större möjligheter att utvecka en bra teknik – kajak med inbyggd grundkurs.
  • Paddelteknik har utvecklats runt nordkalotten under århundraden och kunskaperna har förts vidare och byggts på från generation till generation. Även om det mesta av dessa färdigheter finns tillgängliga i teorin, är det lättare att införliva dem i sin egen paddling om man får lite hjälp på vägen av någon som kan.
  • Ingen kan lära någon annan att paddla. Det måste man göra själv. Instruktörens uppgift är att se till att eleven har rätt "verktyg" för att hitta sin egen väg och att hjälpa eleven att bryta eventuella ovanor som kan leda till skador eller ineffektivitet. Därför är det viktigt att kommunikationen funkar mellan instruktör och elev.
  • I diskussionen på Utsidan påtalades också problemet med missionerande kursledare. Alla instruktörer har naturligtvis sina favoritmetoder och sin pedagogik men det kan finnas stora skillnader i attityden till "rätt och fel". Niklas Zachrisson citerade Lars Cliffords sajt med följande: "Eskimåsvängar och liknande metoder som i upprört vatten är osäkra, hälsofarliga och olämpliga tillämpas inte på våra kurser", "En trång sittbrunnsöppning kan försätta dig i livsfara om du inte behärskar eskimåsvängen till fulländning.", "En roderlös kajak kommer alltid till korta och blir svårhanterlig när det blåser och sjön blir orolig. Man kan aldrig ersätta ett roder med fenor eller skäddor, fasta eller ställbara."
    Det hedrar Lars Clifford att han tydligt varudeklarerar sin kurser. Det underlättar för potentiella kursdeltagare att välja. Men faran med så mycket tvärsäkerhet är att en och annan nybörjare kanske verkligen tror att det bara finns en sanning. Vitsen med kunskap är inte att fylla sinnet utan att öppna det.

Kommentarer

Tack Henri och Björn!

De här synpunkterna, argumenten och givna självklarheterna ska då jag ta åt mig, i den mån jag inte redan tillämpar dom, och använda vid behov.

Jag har vid olika tillfällen fått instruktioner av Björn, och andra med för den delen, både muntligt och genom att observera, lagt på minnet och sedan provat ut min egen variant på tilltagen. Oftast har det fört mina kunskaper framåt, ibland med lite modifikationer och väldigt sällan har jag förkastat dessa råd. Så är det ju, ibland passar inte galoscherna just mig, just då.

Den sista meningen, Björn, den tänker jag lägga på en särskild plats i minnet, vårda och använda vid behov i mitt jobb där jag understundom kommer i kontakt med studenter och elever. (och lärarlärare)

Utanför mitt rum har jag prytt väggen med diverse guldkorn från olika håll vilket medfört att jag får ganska många kommentarer, gensvar och till och med diskussioner. Det är klipp från Kerstin Ekman, satirbilder av Hans Lindström och väl valda seriestrips och nu blir även du, Björn, citerad.

För övrigt har jag fullt upp med att bygga en Solenergibåt. Och vad ska man bygga en sådan av om inte av solsken. I fotosyntesiserad form, dvs trä.

Vad är "och liknande metoder"? högt stöd kanske? Och du Björn, "man ska inte för ett ögoblick lita på exerter" som hävdar att det är bra att kunna rolla...

"Vitsen med kunskap är inte att fylla sinnet utan att öppna det." -Vackert, något att bära med sig.

Kan tänka mig att alla usla tjuvknep som förhindrar kapsejsning och därmed berövar kapsejsaren chansen till en "riktig" räddning faller under den föraktliga kategorin "och liknande metoder".

Och naturligtvis skall man inte lita på experter – framför allt inte på de gråskäggiga med svart tuiliq!

Tjuvknep... i eftermiddags körde jag bort till ett utgrävningsfält (blivande) för att träffa Bob G Lind, omskriven och omtalad "astroarkeolog", mannen utan akademiska meriter, men desto mer tittandes och finnandes och tänkandes. Det blev några bedövande timmar i en fullkomligt sagolik natur, en rundhorisont på 360 grader, en tallskog som glimtvis talade om vatten och alla historier som handlar om feniciska skepp och handeln med bärnsten.

Jag har ju tidigare under åren som dagspressjournalist mött arkeologer av blandat slag. Många verkar märkvärdigt ilskna, så fort man ställer frågor. Men det finns undantag.

Hur som helst, Bob visade sig vara en alldeles utomordentligt kunnig guide, tillika varande en ytterst trevlig person som var lätt att få kontakt med och utveckla tankar med.

Här mötte jag en person som jag utan vidare skulle köpa vilken kajak som helst av, till och med en av plastic! Och varför inte en bil?

Imorgon ska vi träffas igen och då ska jag ta bilder. Herrejesses vilken landsända jag bebor!

Vem som helst får åka bort och titta - men det mesta ligger under ett 70 cm flygsandslager. Man kör från Kivik mot Brösarp, fortsätter och kör förbi infartsvägen till Vitaby och når en höjd fortfarande på väg mot Brösarp. Första vägen t h mot havet har en låst bom, den är det inte. Nästa väg t h är det och som på vänster sida uppvisar just nu ett blommande rapsfält.

Den 14 maj är det stor samling på Kiviks Badhotell med en massa inbjudna experter och pressfolk. Lär bli spektakulärt.

Allt som har med stenar att göra kallas av arkeologer gravfält. Enligt Bob, som har andra och mer konstruktiva tankar.

Eftersom jag knappt kan paddla en kajak och heller aldrig gått en kurs kanske det är lite vanskligt för mig att kommentera detta ämne, men om jag får tillåtelse att generalisera vilt från andra erfarenheter tänkte jag försöka i alla fall.

Personligen skulle jag hellre gå en kurs i paddling än en kurs i rollande. Lite förenklat tänker jag mig att prövar du att rolla kommer du få en snabb och otvetydig feedback på hurvida du är på rätt spår eller inte. Naturligtvis kan en lärare hjälpa dig in på rätt spår snabbare, men det krävs nog en stor mental blockering för att tro att man kan rolla under vissa omständigheter om man har prövat och man faktiskt inte kommer upp.

Så är inte fallet med vanlig paddling. Alla klarar av att ta sig framåt i en kajak, även om man aldrig tidigare prövat. Att sen alla paddlar ifrån mig kan bero på andra faktorer än att min teknik är usel. I mitt fall ligger det nära till hands att skylla på mina förtvinade armmuskler tex. Det är heller inte så lätt att avgöra om en viss teknikjustering är av godo eller ej, eftersom det är svårt att bedöma hastighet och rätt teknik kräver träning för att bli automatiserad och visa sin fulla potential. Om du har en teknik som du själv trivs med och har använt under längre tid är det möjligt att oavsett vilken förändring du gör kommer du att paddla sämre, även om förändringen teoretisk ökar effektiviteten mycket och du på lång sikt skulle förbättra ditt paddlande avsevärt.

Kloka tankar Emil! Jag pratar gärna länge och djupt om vanlig rakt-fram-paddling eftersom det är det man sysslar med 95% av tiden. En paddeldag under en långfärd kan bestå av 25000 paddeltag. Det säger sig själv att dålig verkningsgrad får stora konsekvenser både för dygnsdistanserna och välbefinnandet. Men tyvärr tröttnar de flesta av mina elever ganska fort på att finlira med paddeltagen och vill ha lite mer action: att rolla.

Att folk har olika intresseområden är väl bara bra? Tänk vad tråkigt det skulle vara ifall vi bara rullade runt med kanoterna.

Att gå kurs kan förhoppningsvis undvika skador på kropp och materiel. Om vi tar Cliffords motpol, hör vi ju det omvända argumenten. Är dessa egentligen bättre? Det beror på vem man frågar. Cliffords motpol är ju så många fler så de måste ha rätt.

På frågan, "Måste man lära sig paddla?", kan man ju svara nej, men det underlättar och förhoppningsvis minskar risken för värkande axlar och handleder.

Måste man gå kurs i rolla? Det går ju att lära sig själv och går oftast snabbare än att lära sig paddla hjälpligt!

Svaret varför folk går kurser är nog i de flesta fallen att det är roligt att träffa folk och eventuellt lär man sig något nytt.

När jag började paddla havskajak i mitten av 80-talet var det ytterst få som lärde sig rolla för att höja säkerheten. Det var mest en rolig övning och en ursäkt att stanna kvar längre i kajaken efter avslutad runda.

Även om människan vill stöpa sina medmänniskor i samma form är det bra för utvecklingen att vi tänker annorlunda.

Om vi utgår från att Björns påstående "roderpaddlare kan inte paddla rakt", så kan vi fundera på vad vilka fördelar de har. T.ex. kan de ligga i gruppformation och ligga på varandras våg, vilket kan vara roande och energisparande. Det finns för och nackdelar med all utrustning och teknik.

Jag har själv hållit en del kurser i Kajakevents regi så jag är långt ifrån objektiv.

Min åsikt är i vart fall att om man har köpt en kajak (eller byggt eller bara vill prova på) så kan det vara mycket värt att gå en kurs.

De kurserna jag har haft har gått ut på att lära känna kajaken samt all pröva några paddeltag och räddningsövningar.

Den stora fördelen som jag ser det är att man får prova sånt som man inte "utsätter" sig för i vanliga fall.

Det är min uppfattning att många rekreationspaddlare bara har två lägen, antingen är man på land eller så är man på tur och vill inte riskera att blöta ner något.

Man kan således paddla många år utan att behöva rädda sig själv eller någon annan. Men vad händer när olyckan väl är framme? Och hur reagerar man om man aldrig har kapsejsat?

Jag har dessutom sett extremt tydligt hur många nya paddlare sitter i sina kajaker stela som pinnar på lördag morgon för att verka hur avslappnade som helst när de kommer i kajaken på söndagen. Det är långt ifrån säkert att förvandlas till en stenstod så snart det kommer en lite större våg.

Sökte jobb som instruktör hos Clifford för några år sedan, men jag drog mig undan när han pratade om hur farligt det är att rolla.

Förstår inte vad han har emot rollar egentligen. Men jag vet vad som krävs för att blåsa upp en flottör i iskallt vatten och jag vet hur lång tid det tar mig att rolla upp.

Jämför några kalla droppar längs ryggen med ett 5-10 min isbad, jag vet vad jag tycker är säkrast.

Jag märkte att det jag skrev tidigare om kurser i paddling blev ensidigt och till viss del fördomsfullt. I grund och botten tror jag det handlar om "kroppsmedvetande" som de flesta av oss saknar, om vi inte tränar oss till det. Jag skulle nästan vilja säga att detta kroppsmedvetande är själva kvintessensen i paddlandet.

Jag tävlingssimmade hela tonårstiden. När jag började klättra i berg och dessutom med isyxa och stegjärn i alperna märkte jag en väsentlig sak - att ha begrepp om kroppens lodpunkt. De flesta som står på en klipphylla klamrar sig inåt av ren självbevarelsedrift. I själva verket ska man söka lodpunkten i kroppen och står man enligt den så händer ingenting,. om nu inte den förbaskade klippan rasar förstås!

Jag är uppvuxen i norr och mina första skidor fick jag när jag var 4 år. Min dyre fader tog från mig stavarna för att jag skulle få upp balansen och det viktigaste för en skidåkare - att använda höfterna i glidet!

Det där tog jag med mig per automatik i paddlandet. Jag sa till mig själv "nu sitter jag mitt i centrum, nu kan ingenting hända". Naturligtvis fick jag rucka på själva tanken. Min gode paddelkompis Lars sa till mig vid en av de första turerna "slappna av, spänn dig inte, följ med rytmen, var mjuk". Det var det jag behövde höra. Och det var väl ett slags kurs kan jag tro.

Jag har bara paddlat med grönländska paddlar men jag blir förvånad när jag hör att paddlare måste sätta på tejp på händerna mot nötningen. Jag håller aldrig paddelskaftet inne i tumvecket, utan längre fram och mkt löst. Paddeln glider nästan bara genom vattnet och det är för mig det mycket lilla motstånd som behövs för att driva kajaken framåt. Behöver jag ta i är det lätt att växla om, men då har jag kraft kvar.

Tjusningen med paddlandet är väl den synnerligen harmoniska framfarten som ger dig och mig möjligheten att uppleva naturens alla schatteringar. Jag har aldrig förstått varför allting ska gå så fort. Paddlar man kan det inte gå fort och det är denna synergetiska sida som tjusar mig mest. Jag återupptäcker min kropp, vattnet, fåglarna, stränderna, himlen och jag går i land som en ny människa med en ny upptäckt av livet. Som det bör vara.

Henri, jag håller helt med – kroppsmedvetande är viktigt, kanske det viktigaste.

Det blir så tydligt när jag undervisar roll. I varje kurs finns en eller ett par som rollar efter 10 minuters instruktion. Så gott som undantagslöst är det människor som i någon form tränat kroppsmedvetande: balett, gymnastik, ridning, yoga, tai-chi mm (vattenvana finns ofta också med för de riktig snabba). De kan snabbt och med precision översätta teoretisk instruktion till praktisk motorik.

Denna medvetenhet är naturligtvis till stor nytta för att använda rörelseapparaten optimalt i paddlingen – när man nyfiket följer och analyserar sin egen paddelteknik, kontinuerligt noterar resultatet av mikroskopiska förändringar och letar tecken på ineffektivitet: ljud när paddelbladet bryter ytan, vibrationer i skaftet, vågbildning, slingrande mm.

Jag blir så förvånad när jag någon gång träffar människor som tycks helt ointresserade av sådan utveckling, oavsett om det gäller paddling, matlagning, musicerande... "Vadå, varför slösa tid och kraft på att förbättra något som redan fungerar?"

Sedan ett tillrättaläggande: jag har mig veterligt aldrig sagt: "roderpaddlare kan inte paddla rakt" – det är en tillspetsad tolkning, inte ett citat, och borde därför inte haft citationstecken. Vad jag hävdar är att ett roder gör det svårare att lära sig manövrera kajaken – inklusive att paddla rakt – med paddel och kroppsmotorik, och att det som en följd av det, finns gott om roderpaddlare som är tämligen dåliga på att hantera sina kajaker. (mer om det här och här).

Brukar alltid säga att det är de som aldrig är nöjda som driver utvecklingen. Om alla människor hade varit av typen "Vadå, varför slösa tid och kraft på att förbättra något som redan fungerar?" så hade vi fortfarande suttit i träden eller bott i grottor.

Det är de som hela tiden undrar hur saker och ting kan förbättras och förenklas som vi har att tacka för att vi sitter där vi sitter.

Nu har vi i alla fall ett val, civilisation eller grotta, bara att välja.

Fel. De som aldrig är nöjd överdriver utvecklingen. Den som är missnöjd och ändrar på sakerna så de blir bra kan sedan var jättenöjda med den saken. Om man hela tiden är missnöjd ser man inte när något är bra. Tänk bara på tillfredställelsen när man satt sin första roll. När den sen är ok kan man fortsätta med någon annan variant. Skulle man hela tiden vara missnöjd skulle man bara fortsätta med standardroll till höger och tycka att den ännu inte sitter perfekt på tusende gången...

Håller med Björn att den som är kroppsmedveten lär sig snabbare. Men det är både läggning och träning. Vissa har naturligt bra balans andra måste träna upp den. Har märkt att Qigong tränat upp min balans vilket märks i paddlingen - eller var det tvärtom...

Hur som helst skulle det ha varit bra med kurs i raktframpaddling, svängar osv. Går så mycket långsammare att lära sig själv.

Och Henri, det kan vara skönt att ibland känna hur mycket kroppen klarar, att paddla fort, att svettas och kämpa. Det kan ge en eufori lika mycket som att lugnt betrakta alltings skönhet och oändlighet. Bara på ett annat sätt.

I stort instämmer jag i resonemangen, men vill ändå peka på den fundamentala skillnaden mellan att vara missnöjd med var man är och nyfiken på var man skulle kunna vara. Det ena är en tämligen grinig attityd, det andra en livsnjutarinställning.

Ja, Micke, nu är jag så gammal att jag är glad att jag överhuvudtaget kan paddla. Men som jag skrev - jag sparar på krafterna tills jag behöver lägga in det lilla extra. Så lärde jag mig klättra också. Alltid benen för klivet, där har man de största musklerna. Armarna/händerna för balansen. När man kommer till den punkten att man behöver använda händer och armar har man kvar kraften. F ö är uppåsträckta armar inget bra för syrsättningen av musklernal, hellre åt sidorna. D v s en rent kroppslig/muskulär historia. Detta om klättring alltså.

När jag tänker tillbaka på långfärderna i Sarek och ibland upp mot Abisko om vintrarna minns jag just det där med kroppsmedvetande. Jag behövde aldrig fundera på tagen med stavarna, skidornas glid, gupp eller branter. Faktiskt kan man åka skidor mitt i natten under midvintern genom det ljus som återkastas från snön. Sista långturen mätte jag på kartan - 25 mil! När jag kom till Abisko hade jag funderingar på att bara proviantera och sticka ut igen. Civilisationen lockade inget vidare med sina konstgjorda ljus...

Allt det här återkommer med paddlingen. Visst, en paddling i kanot från Lycksele till Umeå (med fasansfulla bärningar förbi forsar) i 16-årsåldern tillsammans med bäste kompisen minns jag starkt. Men jag är väldigt glad över den dag jag fann kajaken och kröp ned i sittbrunnen. En kvalitetshöjning, helt klart!

Jag ser en stor skillnad i att inte vara nöjd, och vilja utvecklas vidare, och att vara missnöjd. Antar att det är mest en definitionsfråga om hur man använder ordet.

Jag använder det som: Vara nöjd, inte önska mer.

Onöjd: Vilja ha mer.

Missnöjd: misslynt, missbelåten.

T.ex.: Jag äter tills jag är nöjd.

Betyder inte att jag är missnöjd medan jag äter.

Och vad är det som säger att man inte kan prova nya övningar bara för att man inte är nöjd med hur man utför de man redan provat? Är det inte så att ombyte förnöjer ;)

Man kan börja dyka utan att få instruktioner, och köra bil, och klättra i berg...men det är inte så smart! Tror att det gäller paddling också.

Oavsett vilket man gör, så för varje paddeltag man tar, för varje kunskap man tillskansar sig, så ökar (eller borde iallafall öka) insikten om hur lite man kan, hur lite man vet. Kalla det vad du vill.

Mycket filosofi. Här kommer ett handfast tips.

Grönlandspaddeln ger genom sin enkelhet mycket bra feedback om effektivitet och verkningsgrad. Ett smalt ovinklat blad är en symmetrisk vingprofil som glider genom vattnet, och samma regler gäller som för segelflygning – för att få grepp måsta man undvika att föra paddeln så att den stallar och orsakar turbulens. Med andra ord - när paddeln går ljudlöst är det mesta rätt. Plask och plopp innebär att luft antingen förs ner i vattnet och förämrar greppet, eller att vatten lyfts upp i luften, vilket inte hjälper paddlingen (kan förstås också bero på dåligt utformade kanter eller spetsar på paddeln). Fräsande eller porlande om paddeln under tagen innebär att man tar i för hårt – paddeln tappar greppet. Använd hörseln! Porlar det om paddeln under ett sveptag går det för fort. Porlar det om en kontring har du vinklat ut paddeln för mycket.

Detta gäller inte bara paddling – det lönar sig sällan att anstränga sig för mycket.

Henri jämförde med skidåkning (gammaldags sådan med vallade skidor). När det fungerar som bäst tar man avstamp med kraft från höften – gör man rätt sitter skidan fast och man får hela kraften med sig framåt. Blir det fel, eller man vallat dåligt släpper skidan och det blir bakhalt och frustrerande ineffektivt. Samma sak händer när paddeln börjar låta under taget – muskelkraften för inte längre kajaken framåt, utan slösas bort på att "koka" vatten.

En annan liknelse är en propeller som kaviterar – det vill säga roterar med så hög spetshastigheten att vattnet "slås sönder" och greppet förloras. Minskar man varvtalet så greppar propellern och börjar fungera igen.

Eller att bromsverkan på gamla bilar utan ABS blir sämre om man trampar för hårt på bromsen – då låser sig hjulen och bromssträckan blir betydligt längre.

Det lönar sig alltså aldrig att slita med en paddel – lugna medvetna tag fungerar alltid bäst, även i stressade situationer där man måste manövrera kajaken snabbt. Det behöver tränas – det är lätt att ryckas med och ta i för mycket. Använd hörseln!

Intressanta kommentarer. Vi är ju egentligen överens märker jag. Detdär med skidåkning är ju en bra liknelse. De flesta har väl lärt sig av föräldrar och i skolan och det är väldigt många som har en felaktig teknik. Hade själv i flera år för styva skidor så fästet inte fick grepp. Fick valla längre ut och förlora glid. Dessutom tappade jag fästet efter ett tag. Tekniken blev också fel. Vilken lättnad att sen bli expedierad av ett proffs och åka ut med lämpliga skidor. Kom en höst under premiärturen att prata med en äldre skidentusiast. Han sa att nog är det märkligt att man varje höst måste lära sig skida på nytt! Så är det nog med paddlingen också(åtminstone här i norr). Man måste putsa upp hjärnspåren och vänja de ovana musklerna. Och alltså inte slita utan lyssna och känna! Tack för tipsen Björn!

Skidåkning ja. En tomelillabo berättade för något år sen i lokaltidningen att han åkt Vasaloppet - en prestation, verkligen - men blev nedslagen när han såg sig omkörd av 70-åringar. Jag förstod nästan direkt var felet låg, ringde upp honom och förklarade hur han skulle träna. Höfterna! Inga stavar i marken vid rullskidåkningen. Han förstod lättad.

Valla: man börjar med den kallaste vallan och lägger på lager efter lager. Förmodligen räcker det med grön valla i början på mars, ev rött. Men alltid kallaste vallan först.

Paddlarna. Jag gick nyss ner och mätte toppen på min senaste hemgjorda paddel - 8,5 cm. Inte mer? Den ser hemskt bred ut faktiskt jämfört med mina andra. Hur som helst, med den här paddeln kan jag vinkla bladet när det går ned i vattnet. Som Björn skriver, inget slurpljud, inga virvlar. D v s när jag paddlar lugnt och verkligen TITTAR på bladen. Man kan verkligen utveckla det här till en konst, precis som Björn skriver (tänk om jag en dag får se honom göra sina rollar, så härligt denna behärskning måste vara!) men det fordras faktiskt idog träning. Det vill jag.

Familjeangelägenheter tvingade mig upp till Sthlm. Förbi Smålands skogar med X-2000, skogar, skogar, små öppningar med vatten... Huvudstan gör mig matt, men det är en mkt effektiv trafikmaskin med sin tunnelbana till alla ställen vi skulle. Upp och ned och ned och upp.

Så ett par dubbelpaddlare i centrum av stan, paddlarna for litet hit och dit men det var säkert skönt att glida fram i centrum av en stor stad.

Jag är för präglad av Skåne. Tåg upp och flyg hem och denna underbara syn av Blekinge och Kristianstadskusten gjorde mig lättad. Så tyst och stilla och ljust och grönt! Jag är glad jag bor här.

När det gäller skidors styvhet fick jag som barn lära mig att om man belastar båda skidorna jämnt skall det vara luft mellan dem och marken under pjäxorna, men när man belastar bara ena skidan skall den "landa".

Det är nyttigt att försöka sätta ord på vad man egentligen gör med paddeln när man hamnar i "flow" – det ger struktur åt tankarna och förfinar pedagogiken. Diskussionen ovan har gett mig lite idéer inför helgens paddlingskurs...

Ja Björn, det är riktigt det du skriver om skidor. Spannet är till för att man inte ska slita ut vallen på direkten.

Henri, det finns ytterligare en finess med spannet - nämligen att man lägger lite hårdare valla fram och bak och lite mjukare under spannet. Då får man fäste vid avstamp när tyngden ligger på en skida och den mjukare vallan formar sig efter snökristallerna, men bra glid när man fördelar tyngden och den hårdare vallan på brättena blir huvudsaklig kontaktyta.

Jag tror helt enkelt att det här med kurser är en samhällssjuka som spänner över alla fält, att har man inte gått en kurs kan man inte göra något. Tron på att man klarar något själv är helt enkelt borta i vårat vadderade samhälle.

Ständigt när jag pratar friluftsliv med mina vänner och de vill prova på något kommer frågan - var finns en kurs? Ähvafn, åk till Gräsö och hyr en kajak, låna ett par skridskor och häng med på en tur, vandra några dagar i Jämtland och liknande svar duger helt enkelt inte.

Men till min förvåning träffar jag nu på samma attityd på jobbet. Själv har jag en bakgrund som reparatör på diverse småverkstäder där man helt enkelt måste finna sin egen väg. Det finns ingen att fråga, och garanterat ingen kurs om 50 år gamla maskiner. Men nu när jag börjat på ett stort företag är det ständigt ett väldigt gnäll bland kollegorna (som i övrigt är väldigt kompetenta) att de inte har utbildning på just den maskintypen de förväntas serva. Att de är väldigt duktiga på snarlika maskiner hjälper visst inte.

Nu ska jag ut och plasta motorbåt, inte för att jag vet hur man gör, men det måste ju vara ungefär som en kajak fast större...

Intressant det du skriver Per. Eftersom jag aldrig kunnat förlika mig med moderna ryggsäckar - som exempel - vars rena tyngd opackade rör sig om 2-3 kilo och i hemska färger (årets färg...), gick jag över till att konstruera min egen bärram av trä, vackert formad efter min rygg, bara att rita av profilen mot ett papper. 3 hg vikt opackad.

Där surrar jag fast lasten och den blir platt och fin. När jag vandrade i fjällen och stannade till vid någon STF-stuga slog det aldrig fel att yngre personer kom fram och frågade om ramen. Va? Väger den inte mer? Hur gör man en sån? Vad kostar en sån? När jag svarade att vem som helst kan göra en sån ram och att den kostat mig 15 kronor i materialkostnad såg jag hur bleka de blev.

Man kan göra mkt själv, plasta motorbåtar också, det slår aldrig fel. Eller varför inte göra en egen pulka/toboggan i trä? Eller bygga en kajak själv...

Bäst gillar jag fantasterna med oljeindränkta overaller som kan allt om gamla motorer. Får besök då och då av en sådan man och han är mkt fascinerande att prata med. För honom finns inga hemligheter, allt är solklart (och dimmigt för mig) men han tar sig tid bland böckerna om mekanik i vårt antikvariat.

Skriv en kommentar