Visa varukorgen
Design & Illustration

Tvåmansbaidarka i Blekinge

Från Mats Antonsson kom ett mail om en nybyggd tvåmansbaidarka. Inte strip utan traditionell skin-on-frame och av bilderna att döma mycket välbyggd

Ny baidarka i sjön

"Hej Björn

Mitt senaste kajakprojekt har varit att tillsammans med Lars Gradin bygga en tvåmansbaidarka. Nu tycker vi att den blev så fin att kanske andra också vill se den!

Måtten är ca 712 x 55 cm. Respekt!

Skrovet nästan klart

Om vi får fart på den så kanske vi ställer upp i klassen "snabbaste tyget" i DKM. Men då måste vi snida ett par hattar, och kanske nya paddlar också.

Mats Antonsson"

Spantböjning á la Alaska
Ett försök med traditionell spantböjning...

PS

BMW verkar också snegla lite åt skin-on-frame. Vad månde bliva…

Kommentarer

Ackurat! Precis så där såg den ut, fast ännu bättre i verkligheten. Som jag såg den. Men hur var det med stabiliteten? Nåja, skönare på böljorna torde nog knappast finnas. Och sen var det den där limmade varianten av enmansbaidarkan. Kan man få se den?

Det lilla hornet i fören, är det till nytta eller skönhet?

Baidarkornas för (och även akter) är stora diskussionsämnen blad byggare, historiker och museifolk. Baidarkorna anses vara de snabbaste traditionella kajaker som byggts - det finns historiskt belagda paddlingar över ganska långa distanser med över 10 knop. Både ändskeppens utformning och den inbyggda flexibiliteten i skroven (kölstocken är delad i tre delar med "kullager" av ben i skarvarna) anses spela in.

En annan teori är att aleutbefolkningen var betydligt kraftigare byggd än vad normalpaddlare är idag (baserat på gravfynd av skelettdetaljer med mer utvecklade muskel- och senfästen - en forskare har spekulerat utifrån dessa fynd att "normalaleuten" var en minst lika effektiv paddlare som en olympisk guldmedajör idag).

Det delade förskeppet anses har utgjort en "cutwater" - ungefär som en bulbstäv på en modern tanker - där den undre delen förlängt vattenlinjen och den övre utgjort reservvolym för att hindra att förskeppet dyker i vågor. Enda sättet att åstadkomma detta med sälskinn (eller tyg) är att sy ihop duken mellan de båda delarna.

Alla baidarkor har tudelat stäv, men utformningen har sedan gjorts lite olika i utbredningsområdet. Mats och Lars har byggt "laxversionen", sannolikt modellerad efter en lekande laxhannes utdragna och uppsvängda underkäke. Äldre baidarkor kunde ha underdelen tvärt avklippt i vattenlinjen eller en stäv formad som ett sälhuvud (http://www.thomassondesign.com/lasa-om/kajakhistoria/alaska).

Jag var ute i tisdags med min Nikumi. Rätt kraftiga vågor mot fören men den lyfter elegant enligt Björns beskrivning ovan. I medsjö är den lättkontrollerad; det är bara att luta den en aning och man får den kurs man söker.

Nikumin är en hybrid med sina plywood-stationer och egentligen ingen riktig baidarka enligt klassiska mått. Men jag märker hur lättstyrd den är och hur säker jag känner mig i den. Tom Yost är ingen dålig konstruktör.

Som jag berättat tidigare limmade jag den inte utan surrade delarna enligt klassiskt manér, det känns bättre så. Delarna rör sig tryggt och fint.

De olika varianterna på fören är som sagt en omdiskuterad sak, ingen vet väl riktigt säkert om det handlar om magi eller praktisk nytta. Kanske bäggedera. De här folken har säkert evolverat sina jaktinstrument efter otaliga försök och prov. De har alla min beundran. Och säkert Björns också.

Fantastiskt vacker skapelse, och måtten. Snabb som attan!

Skriv en kommentar