Varför är det så svårt att lära sig rolla?

den 1 juli 2005 (roll), 7 kommentarer

Till symposier och träffar dyker det ofta upp nya ambitiösa paddlare och vill träna eskimåsväng - en ambition jag i högsta grad sympatiserar med. Ibland har de gått någon lektion utan att komma så långt. Tyvärr har många av dem oddsen emot sig och en hel del kommer inte att lyckas. De har tre faktorer emot sig: kajaken, paddeln och tekniken.

Kajaken, som den nya paddlaren har köpt är ofta stor, och vald med den komfort och trygga stabilitet som bredd och höjd ger - som gjord för en paddlare i 150-kilosklassen eller för långa expeditioner i obebodda trakter. Tillverkaren vet att de flesta aldrig kommer att rolla sin kajak, så ett par enkla knästöd får räcka för att visa god vilja. Ett vanligt fel är folk som rullar upp med tämligen bra paddelföring - men kajaken följer inte med. Dålig sittbrunnsutformning är ett nästan oöverstigligt hinder.

Paddeln är så gott som alltid en storbladig, vinklad paddel med runt skaft, som dels är bångstyrig under vatten, dels vrider sig egensinningt på grund av vinklingen samtidigt som den måste hållas exakt rätt för att generera flytkraft. Vanligt fel är att paddeln vinklas fel och dyker – ju mer rollaren drar desto mindre chans att lyckas med rollen. Många variabler att hålla reda på för en ovan paddlare

Tekniken de lärt sig är inte sällan byggd på forspaddling, helt enkelt därför att det är där kunskapen de senaste 50 åren har funnits - och bygger därför mest på kraft och snabbhet, sådant som fungerar bra i en liten forskajak, perfekt anpassad för paddlaren. Vanliga fel är att huvudet lyfts ut vattnet för tidigt - och sedan blir det alldeles för tungt

Nu finns det en del att övervinna:

1. Den stora kajaken flyter högt, så att det krävs stor styrka för att lyfta sig upp på däck.
2. Den stora sittbrunnen gör det svårt att få kajaken med sig när man väl lyckas vrida upp kroppen någorlunda rätt.
3. Kajakens bredd och tyngd kräver fart och timing för att snurras upp.
4. Den vinklade paddeln vrider sig lätt fel när den manövreras under vatten.
5. Det runda skaftet ger ingen information om vinkeln.
6. De stora bladen skär fel om den hålls bara ett par grader fel.
7. De stora bladen är besvärliga att manövrera under vatten.
8. Tekniken drar inte nytta av flytkraften i paddel och överkropp utan kräver kraft och timing.
9. Tekniken bygger på en inlärd sekvens, med liten tolerans mot avvikelser.

För att rolla upp kajaken krävs att alla ovanstående problem övervinns vid exakt samma tillfälle - inte konstigt att det tar tid att lyckas med första rollen och väldigt mycket mer tid innan den känns säker. Jag minns mycket väl vilken kamp det var, med en kajak jag ofta tappade greppet om, en egensinnig paddel utan slarvmarginal och en i grunden felaktig teknik - visad av en som själv kom upp var tredje eller fjärde gång. Upp kom jag trots allt då och då, och efter varje överraskande lyckoträff, vågade jag sällan fresta lyckan en andra gång - dels för att få chansen att känna mig nöjd ett liten stund och dels på grund av träningsvärken i axlarna och blåmärkena på höfter och lår.

Men det behöver inte vara så här besvärligt.

Med lämplig utrustning och en teknik, mer lämpad för havskajaker kan de flesta rolla på ganska kort tid. Så vi börjar om från början:

Kajaken bör ha liten volym, bara precis så att det räcker för den packning du kommer att ha med - inget lite-extra-för-säkerhets-skull. En smal kajak känns otrygg till en början, men man lär sig fort och det finns stora fördelar i sjögång med lite mindre stabilitet (det viktigaste är dock att den är låg - en bred kajak går ganska lätt att rolla, en hög kajak får man alltid slita med). Den skall ha lågt akterdäck och låg sittbrunnssarg bak. Du bör kunna luta dig bakåt med bakhuvudet på eller nära akterdäcket. Däcket framför sittbrunnen skall inte vara högre än att du kan ta spjärn med knäna utan att lyfta dem högt. Det kan kännas lite klaustrofobiskt i början men det är bara ovana, och det dröjer inte länge innan det känns helt naturligt. Det är lättast att rolla med liten sittbrunnsöppning - men en stor med bra knästöd fungerar också utmärkt. Ofta behöver man bygga på med lite extra liggunderlag här och där för att hitta en bra kompromiss mellan att sitta bekvämt och ha full kontroll över kajaken. (Snabbpaddlare hävdar ofta att en sådan sittställning omöjliggör en effektiv paddelstil. Det är inte sant. Däremot går det inte att paddla som tävlingspaddlare är vana - men det är en helt annan sak. Vissa kajakers sittbrunn är sådan att man måste sitta med knäna ut mot sidorna för att nå knästöden. Det är inte effektivt, varken för paddling eller för roll). Ett eventuellt svankstöd måste sitta så lågt att det inte är ivägen när man lutar bakåt.

Snabbast lär man sig i en liten grönlandskajak - sedan är det enkelt att flytta över kunskapen i andra typer av kajaker.

Paddeln är det minsta problemet. Det går att rolla med alla paddlar. Lättast lär man sig med en smal ovinklad eskimåpaddel. Det är ingenting underligt med att grönlandspaddel är överlägsen att rolla med. Den är utvecklad för överlevnad - snabb nog för säl- och valjakt, pålitlig i hårt väder och helt idiotsäker att rolla med, eftersom roll var enda möjliga räddningsmetoden i ishavet. Andra paddeltyper är utvecklade utan tanke på rollar - tekniken får istället anpassas efter paddeln.

Med storbladiga vinklade paddlar är främsta problemet att de måste vinklas rätt och föras korrekt genom vattnet för att fungera - och för vingpaddlar att de bara skapar lyftkraft i ena riktningen. En stor fördel är därför om skaftet är ovalt (eller en pålimmad förtjockning) så att man känner hur man håller.

Tekniken slutligen finns färdig hos grönländarna och det är bara att låna. Den teknik som ofta lärs ut i USA och Europa är i grunden ett arv från forspaddlingen. Österrikiske paddlaren Edi Pawlata lärde sig rolla sin forskajak i slutet av 1920-talet efter att ha läst Fridtjov Nansens reseskildringar från Grönland - men han insåg inte att eskimåerna rollade genom att vrida in kajaken under sig med hjälp av flytkraften i paddel, överkropp och huvud, utan antog att de drog sig upp med hjälp av paddeln. Pawlatas och efterföljarnas metoder fungerade bra på korta forskajaker och den tidens skärgårdskajaker gick inte att rolla - därför har eskimåmetoden förblivit okänd utanför en liten initierad krets ända tills för ett par decennier sedan. Kika på min sida om grönländsk standardroll för en illustrerad beskrivning.

Tre vanliga fel

Det tre vanligaste felen jag ser på teknikövningar är folk som rullar upp med tämligen bra paddelföring men ramlar ur kajaken halvvägs, att paddeln är felvinklad och drar ner paddlaren och att huvudet kommer upp för tidigt i rollen och saboterar alla chanser att lyckas.

Det är lätt att bli entusiastisk när man ser någon handrolla och göra snitsiga tricks med kajaken, men ofta finns det år av träning bakom (inte sällan lite besatthet), liksom en rad kajaker och paddlar på vägen mot de som passar perfekt. Att rolla är en konst som är lätt att lära (men rätt förutsättningar) men svår att fullända - men som alla resor börjar den med ett litet steg...