Visa varukorgen
Design & Illustration

Sittbrunnssarg på lågvolymkajaker

Diskussionen kring Tahe Greenland och sittbrunnen lämnar nog en del frågetecken efter sig. Här är några funderingar (som kanske också triggar igång en intressant diskussion). De handlar främst om Black Pearl och är mitt svar på ganska många frågor om sittbrunnen och sittställningen.

Att jag trivs bra med små sittbrunnshål och anledningarna till det finns redovisade på annat ställe, så jag går direkt till potentiella problem. En del som provat Tahe har efterlyst en större sittbrunnshål för att det skall vara lättare att ta sig ner och för att sitta bättre.

Sargstorlek.

På bilden nedan vill jag förtydliga att det är inte hålets storlek som gör det lätt eller svårt att glida ner i en tajt kajak.

Glida ner i kajaken

Eftersom fördäcket (oftast) sluttar en aning neråt föröver innebär ett större hål inga märkbara fördelar - inte förrän det blir så stort att ändan är nere på sitsen innan knäskålarna når sargkanten: men då är det knappast en liten sittbrunn längre och fördelarna med en sådan är borta.

Förstora alltså inte hålet i tron att det går lättare att komma ner!

Vad som är viktigt är däremot höjdskillnaden mellan för och alterdäck. Är det svårt att komma ner – höj fördäcket eller sänk akterdäcket.

Så här ser det ut när man sitter i en Black Pearl. Att sänka sargen innebär att det blir trångt ovanför knäna men också att det finns risk att låren kommer ikläm vid sidorna om inte sargen byggs upp ordentligt där.

Sittställning

 

Nersänkt sarg

Konsekvenser av nersänkt däck

Jag påstod i Tahe-notisen att sänkt sarg på en lågvolymkajak är ett feltänk, och fick välmotiverade mothugg. De här nackdelarna ser jag:

  1. Med lågt däck som på Black Pearl är fördäcket ritat bara precis så högt som krävs för att det ska gå lätt att glida ner i sittbrunnen, men ingen marginal utöver det. Det innebär att för att sänka ner sargen i däcket måste däcket först höjas motsvarande och då försvinner främsta finessen med sänkningen (det ger dock mer höjd för fötterna för den som vill ha det). På en kajak med högre däck kan däremot den sänkta sargen ge en bra vinkel för det knä/lårstöd som behövs just för att däcket är högt.
  2. En nersänkt sarg i ett plant akterdäck innebär att det bildas en ränna där det står vatten – vatten som följer med ner i kajaken när man lossar kapellet (om man inte lutar kajaken så att det kan rinna av, torkar upp med en svamp eller bygger in ett dräneringsrör). Problemet kan undvikas på två sätt: genom att ändra sargens profil så att den aktra delen är nästan horisontell – men då blir det svårt att ta på kapellet, svårare att få det tätt, och risk att de låga sargsidorna klämmer mot låren. Den andra metoden är att räta ut akterdelen av sargen – men då tätar kapellet sämre och det bli obekvämt att luta bakåt om det inte finns ett välplacerat ryggstöd. (Tahe har för Greenland valt att utnyttja båda metoderna)

Flytta fram sitsen istället En vanlig anledning till funderingar på att sänka sargen är att det blir bekvämare att luta bakåt mot akterdäck med en lägre akterkant. Men som bilden visar kan det istället lösas genom att flytta fram sitsen två centimeter (eller rättare sagt; flytta sargen två cm akterut). Det ger precis samma effekt på bakåtlutningen som att sänka sargen motsvarande mått - men är betydligt enklare.

Sargprofil

I ett annat sammanhang har jag propagerat för att räta ut sargprofilen. En tämligen rak sarg tätar bättre, är mindre ivägen och gör det lättare att ta på kapellet. Enklaste sättet att ordna detta är att montera en dummy-sarg i spånskiva innan däcket ribbas. Däcksribborna får sedan ansluta till spånskivan.

Sits

Black Pearl är ritad för en mycket låg sits – lägsta punkten inte ens en centimeter över botten. En 10 mm skumskiva, formas efter bottenprofilen och slipad till lätt skålform, och ett eller ett par lager liggunderlag (gärna också skålslipade) är bra att börja med. En högre sits kan innebära att det blir dåligt med plats (mina upplevda problem med Tahes sittställning verkar helt enkelt ha berott på att det satt en för hög standardkajaksits i den).

Kommentarer

Hej Björn! Jag har ju precis börjat paddla min Hunter som jag byggt och håller på att finjustera sittställning och sits så ditt inlägg kommer lägligt .Jag har ju byggt med stor sittbrunn i samma mått som i din beskrivning till Huntern , dock med utvändig sarg i glasfiber och det fungerar jättebra med tätningen .Den har en perfekt rundning som gör att den sluter tätt.Jag har ett neoprekapell från Seabird design som passar väldigt bra.Även möjligheten att dra upp knäna och låsa dem i sittbrunnshålet känns bra.Dock vill låren klämma lite i sidan men det beror nog på att sitsen är lite för hög .Dock ger det ju väldigt bra balansövning men jag kommer nog att sänka den i framtiden .Ocean cockpit kändes aldrig som ett alternativ då jag tycker att det är väldigt bekvämt att kunna slänga upp benen snabbt vid landningar vid steniga stränder.Dock saknar jag knästöden jag har på min Albacore. Har en liten tanke att fästa ett bilbälte tvärs över cockpit som en slags mjuk masik som skall vara lätt löstagbar .Vet du om någon provat det?Man skulle ju kunna göra vanliga vingar men jag tycker att det är ganska skönt att kunna flytta runt benen obehindrat och ändra ställning då och då.

PS .Måste dock tillägga att den höga sitsen gör det busenkelt att bara lägga sig rakt bak på akterdäcket utan att ens känna kanten när man har flytväst på .Dvs alltid.

Hei Bjørn..

Intr diskusjon..hiver meg på :-)

Er enig med deg i det du beskriver..at det er høydeforskjellen som i hovedsak avgjør hvor lett det er å komme seg ned i en liten sittebrønn. Men også sarghøyde og tildels også lengden.

Testade selv Greenlanderen til tahe. Hadde ingen problem med å komme meg nedi, men opplevde som sagt tidligere at sargen gnog på låren. Tror selv at dersom de hadde rettet denne ut og unngått S formen, senket sitsen i fremkant (som de har gjort)hadde de kanskje sluppet dette problemet . Innbiller meg at tanken med å forlenge cockpiten på greenlanderen var for å kunne utnytte fremdekkets makshøyde slik at cockpit sargen kom mere på høykant, men tipper det må mere til enn det fordi kontaktpunktet med lårene blir vel tilnærmet det samme...?

En annen ting som du sier er jo å unngå å senke sargen ned i fremkant da en da må ha høyere fremdekk for å beholde høyden forskjellen.. er helt enig med deg her. Det beste er jo å trekke fremdekkets "makshøyde" helt frem mot sarg kanten for kunne få utnyttet denne høydeforskjellen fullt ut. Dette har de jo ikke gjort på greenlanderen eller på qaanaaq for den saks skyld. Min erfaring er at en trenger en høydeforskell på mellom 6 og 8 cm for å komme seg nedi en cockpit på ca 50 cm på et noenlunde verdig sett:-) litt avhengig av høyde på sargen og utformingen på ringen.. (samt lengde på føttene og hur mjuke hamstrings en har:-) "Utfordringene" oppstår jo når en kanskje må ofre noen av rulleegenskapene fremfor litt mere stabilitet og velger en kajakk med lite mere volum og høyd på bak dekket

Men det store spørsmålet, især for oss som liker å rulle er ofte nettopp høyden på bakdekket eller hvorvidt vi må løfte på rumpa under bakoverlendte ruller eller ikke.. En løsning er faktisk å senke sargen i bakkant og la vannet drenere ut på siden slik som på greenlanderen og kanskje la være å senke den i fremkant i steden. Dette får en jo til på SOF kajakker ved å senke ryggbjelken en god del under rælingens kant.. (på en av rullekajakkene til Maligiaq flukter denne med rælingens underkant og sargen ligger "flytende" slik at ringen presses ned når en legger seg bakover..)

En annen mulighet er jo å trekke sitsen frem som du sier, eller forlenge sargen bakover ;-) og beholde sitsen og ryggstødet der den/det er, men det går kanskje ut på det samme.

Uansett dette med cockpit utforming i lavvolumskajakker er som du sier noe som krever ettertanke, erfaring og at en vet hva en vil ha.

jag har haft funderingar på att göra en semi nedsänkt sarg på nästa kajak. få den nedsänkt i ryggen och få fördelen med den mjuka övergången men sen ha de som vanligt från sidorna och frammåt... då får man också en naturlig avrinings kanal så att inget vatten står i kanalen... får se hur det blir...

annars håller jag med dig björn i dina turer du tar i dina åsikter...

Kajaker med välvt akterdäck och aningen högre fördäck har bara fördelar med en sänkt sittbrunnssarg. Mina invändningar ovan gäller bara kajaker men mycket låga däck och plana akterdäck.

Joakim, Här finns en elegant lösning som fungerat bra i min Hunter:

http://www.johanssonkajak.com/?p=1005#comments

I mitt fall blir det ett litet fågelbad i rännan bakom sittbrunnen men det besvärar mig inte nämnvärt

På mina grönlandskajaker har sittbrunnen - mot masik - en längt på ca 54 -55 cm. Finessen med den korta längden är att man får en tätare öppning och inget vatten på kapellet. Norton Sound-kajaken och mina baidarkor har framåtmått på 61-63 cm. Av lättförståeliga skäl måste måttet vara längre, men jag har egentligen aldrig riktigt gillat den där längden. I den kortare öppningen har jag hela tiden en känsla att jag är "klädd" i kajaken och på så sätt även bättre kontroll.

Jag håller på att restaurera en äldre baidarka. Här har jag lyckats sänka masik som från undre mått till köl är 23 cm. Nu har jag provat ordentligt om jag verkligen kommer i med det lilla höjdmåttet och - heureka! det går galant och jag får en mycket lägre kajak.

Mycket hänger naturligtvis på den egna personens vighet eller rörlighet. En del föredrar en lång öppning ´and fine with them´. Men glöm inte att man faktiskt kan träna stela leder och få dem resonabelt böjliga. En grönlandskajak som från masik till fören vore helt platt vore ju någonting fantastiskt att få uppleva. Men ´I for one´ tror inte jag skulle klara det. Björn kanske?

Rune E de såg riktigt snyggt ut... det är liknande vad jag tänkt :)

Ack nej Henri, långt därifrån. Men jag minns en frågerunda i amerikanska Qajaqusa för något år sedan där någon undrade hur mycket folk i gemen kunde böja knäna åt fel håll (apropå just låga däck). Svaren uppvisade ett stort spann där förvånande många kunde sitta med raka ben på golvet och lyfta hälen ett varierande antal centimeter (upp till 4-5 vill jag minnas) utan att släppa kontakten golv-knä(!). Jag får nog vara glad om jag får knäleden rak. Det har framskymtat i debatten att inuiter möjligen hade en genetisk "defekt" som gynnade utvecklingen av "omöjliga" sittbrunnar...

Jag satte mig precis just nu på golvet och med rumpan på plats liksom knäna sträckta och ´firmt´ placerade mot golvet kunde jag lyfta hälarna utan större ansträngning. Jag gjorde precis om det för att inte tro att jag lurade dig, läsarna eller mig själv. Hur mycket kan jag förstås inte bedöma förrän hustrun kommer hem, men nog var det en bit, väldigt tydligt om jag så får säga.

Genetisk defekt...hm, men kanske mitt mycket idogt bedrivna tävlingssimmande under tonåren (13-18) gjort mina leder smidigare. Fast...vad vet man egentligen?

Tar jag i så det stramar på lårens översida tycker jag det verkar som om hälarna kommer ännu längre upp.

Vänta nu...vad var det här bra för? O s a Björn!

Överrörlighet i knäleden minskar tämligen radikalt behovet av höjdskillnad mellan för- och akterkant av sargen - och är den enda förklaraing jag kan komme på till hur somliga grönländska kajaker var möjliga att dra på sig.

Mmm... jag förstår. Men det du säger ger mig ´angst´. Överörlighet i knälederna låter ju som en sjukdom... Jag ser mig själv med en motoriserad rullator. Vänta, jag kanske för alltid kan sitta i en kajak! Jag ser ljuset i tunneln.

Någonstans i någon gammal skrift har jag sett en rolig teckning som nog var på allvar: mannen i den lilla båten/kanoten/kajaken hade benen nerkörda genom bottnen. Förmodligen någon sorts manschetter som tätade benen mot duken. Det såg i alla fall behändigt ut. Efter avslutad paddling kliver man bara upp ur vattnet och vandrar vidare. Just en sådan konstruktion förväntar vi oss nu av Björn. Förväntansfullt!

Ja, det ligger ju klart i linje med att "ta på sig kajaken" - och ett miljövänligt sätt att ta sig till och från vattnet. Tål att funderas på...

Om, för övrigt, de värsta farhågorna skulle inträffa finns ju alltid "the bike-yak" - en liten lätt modifiering är allt som behövs (av kajaken alltså!):

http://www.youtube.com/watch?v=zoSLqm1aVvA&feature=related

Fullständigt lysande, Björn, jag skrattade och skrek! Precis vad jag skulle behöva ner till Nils-Gunnars ålahamn.

Men - är inte min idé ett strå vassare? I Darwins fotspår, jag menar jag skulle vilja kalla min - av dig färdigställda, vi kan dela på patentet! - idé just Darwin och som det första beviset på den totalt amfibiska människan som klarar sig lika bra på land (lungorna; kvastfeningen mind you!) och i vattnet, eventuellt med syrgas.

Tack för tipset, hoppas fler tittar på denna lysande utveckling. Aaah, dessa genier till kanotister...

Vädret är inget roligt alls. Med välbehag minns jag desto mer och värms av den fina paddlingen på flera timmar längs kusten för ett par veckor sen.

Den dag det bär av har jag påpekat för anhöriga och mycket tydligt: jag vill ligga rak, gärna en kista i vag kajakform, jag vill inte sluta som pulver. Som Bergson sagt: hur ska du då annars kunna återuppstå? Och vilken Gud skulle känna igen dig?

Vi talar och skriver om grönlandspaddlar och grönlandsteknik och vänder ett slags nostalgiskt öga mot någonting som, efter vidare läsning, verkar förlorat.

Den danska journalisten Marianne Krogh Andersen har skrivit boken "Grönland Maegtig och afmaegtig", en slags genomgång av dagens Grönland som 21 juli nästa år får självstyrelse. Danmark står fortfarande för försvar och annat.

Det var väl någon gång på 1700-talet som Grönland blev en del av Danmark. Hur känslig infrastrukturen är i ett omräde som Grönland med sin speciella livsform - ofta tänker man på stamsamhällen i Amazonas - bevisas genom utvecklingen. Varje grönländare får omkring 70 000 kronor av danska staten för sitt uppehälle. Grönland har topplacering när det gäller självmord och det är de unga som drabbas mest. Medellivslängden är kortare än i Indien. Våld och sexuella övergrepp liknar det som händer i Afrika. Och den bebodda kustremsan runt inlandsisen motsvarar Norges yta!

Jag har bara läst om boken men ska skaffa den. Det skakar mig, det jag sammanfattningsvis läst.

Rickard Johanssons bild i trä över ett grönländskt och förfärande öde i Köpenhamn skakar mig fortfarande. Tur jag tog ett par bilder av verket innan det såldes.

I bakgrunden ser man danska krigs- och handelsskepp med Dannebrogen i topp som ett hotande omen.

Jag slår mig inte för bröstet för att jag är svensk. Andersens bok får mig att tänka på behandlingen av samerna och utrotandet av mienkeläh-kulturen i norr. Språket som medvetet utrotades...

Skriv en kommentar