Bakgrund
Tecken på papper var ett samarbetsprojekt med min syster Sassa Buregren. Vi hade barn i samma åldrar.
Böcker och kartor var en viktig del av vår barndom. Pappa var lantmätare och litteraturintresserad amatörbokbindare och mamma var konstnärlig kartriterska och småningom museietnolog.
Jag bor i Lund och Sassa i Bua och mittemellan vid stranden i Haverdal bodde föräldrarna. Där träffades familjerna ofta i samband med helger, lov och semestrar. Det blev många skattkartor och hemmagjorda böcker, kojor, piratskepp och kodade meddelanden. Mellan varven var det barnkalas med teman och ambitiösa kläder och masker. Vi gjorde papper och gåspennor, kokade ihop bläck och målade i havsboken. Till slut satt vi på en skatt av idéer och upplevelser som vi ville dela med oss av.
Boken
Det började vagt, stort, överambitiöst, spretigt och yvigt, men klarnade efter hand. Vi sållade hårt i överflödet av idéer och enades om nio kapitel som skulle bestå av två uppslag: inspiration och instruktion. Så här blev det: Hur papper blir gammalt, Gör eget papper, Brev och kuvert, Kalligrafi – att texta vackert, Att skära stämplar, Gör ditt exlibris, Handgjorda böcker, Skär en gåspenna, Kartritning och Hemligheter.
Vi ville båda jobba med text och bild så det var självklart att vi delade upp kapitlen innan vi var för sig började skissa på text, bild och layout. Texten skulle vara lättläst men koncentrerad och korrekt utan att bli torftig, i stort sett rena bildtexter. Alla uppslag skulle vara helt illustrerade. Alla bakgrunder skulle vara patinerade som bokens första kapitel beskriver – inget vitt papper synligt någonstans.
Inspirationsuppslagen skulle vara överdådiga och utfallande och kontrastera mot instruktionssidornas koncisa gör-så-här i punktform. Vi bollade idéer fram och tillbaka och blev alltmer kritiska ju längre vi kom i processen. Ingenting var för småttigt att dividera om; färgnyanser, paginering, layoutdetaljer, typsnitt – allt behövde en genomgripande diskussion, undersökning av möjligheter att grundligt arbeta igenom. Det var hopplöst ineffektivt och skojigt, det fanns en otrolig arbetsglädje genom hela projektet. Och allt skulle testas på barnen.
Det här var innan vi skaffade datorer och uppkoppling, så vi ringde och skickade brev, en brevstafett. Inte vanliga trista standardbrev – patinerade, kalligraferade och dekorerade skulle de vara. Det blev en tävling. Av bara farten blev även breven till förlaget och vår redaktör, Birgitta Westin, lika fina. Hon blev glad.
Mellan varven hade vi arbetsdagar i Haverdal och patinerade uppspända akvarellpapper med kaffe och te på gammalt kartritarmanér och kollade så att våra respektive form- och tonspråk smälte samman till en helhet. I efterhand var det inte många som kunde se att vi båda skrev, ritade och målade – de tog för givet att det fanns en författare och en illustratör. Inte ens de som känner oss väl kunde alltid avgöra vem som gjort vad.
Sen då?
Vi fick fina recensioner. DN skrev t ex så här: …Jag tror på den här sortens besjälade faktaböcker, där kärleken till ämnet är så påtaglig och där den egna kunskapen och lusten att dela med sig lyser igenom. De visar på långsamma, tysta och sinnliga tekniker i en värld av höga ljud, snabba ryck och flimrande dataskärmar…
Det blev bara en bok. Men "Tecken på papper" blev avstamp för nya inriktningar i våra arbetsliv. Båda har vi fortsatt att arbeta med text/bild i olika sammanhang; jag med grafisk form, webb, illustration, artiklar, kajakdesign och ytterligare en genomillustrerad bok, Kanotboken, om att bygga och använda kanoter – och Sassa med faktaböcker och bilderböcker.
Boken hade blivit klar dubbelt så snabbt om vi hade gjort den var för sig, men det var ett sätt att umgås och vi lärde oss massor. Det går faktiskt att samarbeta med ett syskon när man väl fått lite distans till barndomens små oenigheter – och vi är fortfarande vänner.
