Show cart
Design & Illustration

Verkligheten vs Industrial Light & Magic

Också en Black Pearl

En notis nästan helt utan koppling till kajaker och paddlande. Nästan? Ja, namnet Black Pearl finns trots allt med på ett hörn. Annars är den delvis interaktiva webbsidan med exempel på hur ILM byggt karaktärer och miljöer till "Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest" riktigt kul att klicka runt på. Interaktiva filmsnuttar ger möjlighet att skala av lagret av digitalt ILM-trolleri ner till det som filmades och det finns mycket information om hur stämningen skapades. (via BoingBoing).

Comments

På besök för några dar sen hos barnbarnet Lukas fick jag tillfälle titta på ett spel som gjorde mig yr. Jag har glömt vad det hette, men jag beundrade faktiskt det uppbyggda landskapet och undrade givetvis genast hur man åstadkommit detta.

För dottern kom jag med en idé som kanske någon speltillverkare anammar - varför inte en imaginär värld, säg Robinson (läs förresten Michel Tourniers bakvända version!) där spelaren får bygga upp Robinsons värld. Kanske bygga en båt med diverse trädetaljer, kläder som sys, hyddan som byggs, utsiktstorn, försvar, vapen (som används sparsamt!) djur som hålls och matas... Ja, allt som man som barn läste med förtjusning och intresse.

Det skulle vara ett spel jag själv kunde tänka mig delta i! Förresten, med en webkamera skulle man ju kunna vara med själv och aktiv i byggandet. Jag skulle kunna bygga en kajak t ex, eller en umiak. Hudar lägger man i blöt för att få bort håren... Stenskrapa... kalkstenar som krossas... Ja, vad skulle man inte kunna åstadkomma med en massa fantasi.

Med hr Fuglesang i tankarna kanske man kan ta fram gamle Jules Verne. Tänk er en lång-lång kabel som (hört i radio) långsamt hissar upp austronauten till mellanstationen. Inga bränslen där inte...

Kapten Franks interstellära resor var vardagsmat för mig. Jules Verne-Magasinet döptes om till Veckans Äventyr, men sådant slukade jag. Och är det inte så att vi läser oss in i framtiden? Den kvällen jag stod vid min tidnings teleprinter och rev av den gula remsan om ryssarnas Sputnik (1957, oktober tror jag) var det bara en infrielse av allt jag läst som barn. Egentligen är det jag som är i rymden, inte Fuglesang.

Det är bara att fortsätta och drömma, Björn!

Vill man uppleva miljöer á la dataspel, fast IRL kan man med fördel bege sig till Barcelona och ströva runt i Parc Güel och klättra runt på vinden och taket på La Pedrera.

Antony Gaudi har där skapat en miljö som få dataanimatörer lever upp till.

Att man sedan kan uppleva en hel del annat i Barcelona, Picasso, Miró bland andra och ett fantastiskt Museo Maritime (tror jag det stavades) med galärskepp och en kajak! Ett chokladmuseum och en liten affär där de sen 150 år har rostat macadamianötter i en ekvedeldad ugn. Skölj ner med lite Sangria eller nåt kraftfullt gott spanskt rödtjut.

Vinden på LaPedrera har en, bortse från alla montrar, åtminstonde för mig, en otroligt suggestiv atmosfär. Detsamma har kyrkvinden som man kan komma ut på om man går upp i Runde Tårn i Köpenhamn.

Och är det inte så att på många vindar har det hittats gamla kajaker? Finns det månne nåt samband?

Det där har jag missat, Richard, men visst är Barcelona en fantastisk stad. Jag tänkte mest på Gaudis "Sacrada Familia" som väl inte liknar någonting annat i katedralväg. Undras när den blir färdig...

Det finns gott om fina konstnärer i Barcelona, någon utställning har jag väl besökt men det var längesen. Nere vid den brusande hamnen lutar man huvudet allt längre bakåt för att se Columbus på sin staty. Utan judiska finansiärer och enastående kartografer skulle han aldrig kommit iväg. Ferdinand och Isabella begrep inte det där och deras inställning till minoriteterna (i behovet att skapa ett stor-Spanien som medförde den första etniska "rensningen" i Europa, se Wiesentahls bok om Columbus /"Columbus hemliga mission"/) inledde deklinationen av det spanska väldet.

Fast mest fascinerad har jag varit av Sierra Nevada. En vandring där för en massa år sen gav bestående minnen; de snöklädda topparna, järnekskogarna och "borascan"/ovädret som jag fick kämpa mig igenom. Spanien är alltid värt ett besök.

Det är väl det som är vitsen med Sagradan, att den aldrig ska bli färdig. Den dan nån förklarar den färdig kommer den säkert att rasa ihop i en stor hög eller bli så ointressant att den bara ses som ett stort spektakel.

Å så är det väl med en del andra projekt också. Den dan Björn har byggt färdigt den ultimata kajaken kanske han säger "Äh vaffan håller jag på med, nu är det här inge roligt längre" å börjar knyppla eller limma ihop tändstickstavlor istället.

Det är ju synd om såna som tex klättrar upp på Mt Everest. Vad ska dom göra nästa gång då? Gå dit baklänges och åla sig upp och förvänta sig applåder för det? Eller dom som vill till Nordpolen och fryser sönder sig. Väntar dom sig att få beröm, "Å vad duktig du är som kan frysa så mycket!"

Det var väl i de "etniska rensningarna" som de stora "erövrarna" fick sin träning så de kunde gå löst på Maya-, Inca- och Aztekfolken och de nordamerikanska urfolken och bete sig som riktiga spanska aristokrater. Å som grädde på moset kom sen de som inte fick eller kunde vara kvar i övriga Europa pga sina, många gånger, vridna åsikter och tog hand om resten av "deklinationen". Så nu får dom dras med GW Bush, Intelligent design och ultrareaktionärer.

Usch!

Undras hur det skulle ha sett ut om det vore omvänt.

Jag erinrar mig en hög fransk jurist och tillika vinkännare som på frågan om vilket han satte högst: bordeaux eller bourgogne, svarade ungefär så: "måhända kommer jag någon gång i framtiden fram till ett svar, men för närvarande är jag fullt upptagen och tillika nöjd med att noggrannt och högst ambitiöst prova bevisen i målet". Jag gillar den inställningen - strävar naturligtvis efter perfektion men kommer visligen att akta mig för att komma för nära den ödesdigra gränsen...

Det finns en visa (på spanska) skriven av en sydamerikan med rötterna i sin gamla kultur där mycket sarkastiskt beskrivs om dessa spanska "ädlingars" framfart i visan om Borinquen som helt enkelt är det hav som conquistadorerna övervann.

På en lång resa (Malmö-Malaga t o r) per tåg kom jag under hemfärden i samspråk med en baskisk ung man som lyckligtvis talade excellent engelska efter en tids studier i London. Att åka tåg i Spanien (bredare spår) var som att kroppsligen återuppleva Bröderna Marx´ "En dag i Vilda Västern" där tågvagnarna eldas upp i en allt vildare jakt.

Jag fick emellertid en fördjupad syn i baskernas förhållande till den dominerande spanska kulturen. Det var mycket intressant och ju närmare vi kom de baskiska delarna ju mer fick jag veta. Det finns t o m en riktning som talar om att baskiskan var det ursprungliga västeuropeiska språket.

Sagrada Familia kanske tillhör samma kategori som det drömda templet i Jerusalem. Man bygger inte upp det på nytt efter förstörelsen eftersom man (mycket underfundigt uttänkt) inte vet EXAKT och på centimeterna och millimetern var det ursprungliga altaret stod.

Hur det än är med språk så slogs jag ändå av en viss förskräckelse när jag hörde att Lunds universitet skulle lägga ned undervisningen i latin och grekiska. Man kan alltså inte kalla det universitet längre - högskola kanske.

Av en händelse fick jag en grekisk grammatik i handen och upphetsad tydde jag mig fram till ordet för kvinna (vad annars) - gyne, hårt g. Gynekologi är väl bekant. Sefyr (Sefyrens fläkt - Bellman?) är bara en omskrift av grekiskans ord för västanvind som ljudenligt uttalas - å sifårås med tryck på första si.

De latinska poeterna använde sig av ordens längd när de skapade rytm i sin lyrik. Det gör ju inte vi. Men så intressant! Jag läste inte grekiska, men det skulle jag vilja börja med.

Vi har alla en historisk bakgrund. Och den börjar med språken. Sen kan vi ju låtsas att engelskan rår med allt... Vi börjar få ett slags pidginengelska. Tape=tejp, Mail=mejl och nyss läste jag Fame=fejm!

Talang har sitt ursprung i talent(er)=en myntenhet. Och kajak har vi lånat från innuiterna. Men vad hette baidarka på aleuternas språk? Icyax eller...?

Nej, det har varit så mycket att göra så jag har inte kunnat paddla fast sjön varit platt som en pannkaka. Men nu är vår tidskrift ivägskickad pr post - inhysta i postens 11 fullproppade blåa lådor.

Det är ju jul snart. Jag läste eller hörde någonstans att julgranen, som ju kom till oss på 1800-talet från Tyskland, egentligen är symbolen för Livets träd (ni vet där man ser Adam och Eva, vår gran hade väl blivit bra stickig...). Jag satt och funderade på det där en stund, men så slog det mig - vi hänger ju en massa saker på granen, eller hur? Och vi brukar av tradition hänga grenarna fulla med sådana där runda bollar som vid närmare tanke faktiskt liknar ett slags stiliserade frukter. Granatäpplen eller vad ursprunget var. Jag börjar långsamt fatta tanken...

Ett minne från barndomen: granen fattar eld, min pappa som var en handlingskraftig gammal knekt slår upp det höga fönstret mot exercisplatsen och i ett huj slungar han ut hela granen som far som en raket genom luften.

Detta förblivande minne har alltid varit en varning för mig. Lämna aldrig ett rum med brinnande ljus! Och släck inte den elektriska adventsljusstaken med alla sina lampor genom att vrida i någon lampa som låtsas vara ljus. Spänningen ligger kvar. Gud så jag tjatat på hustrun om detta! Numer drar jag handgripligen ut kontakten ur väggen!

Men bortsett från detta - God Jul och Gott Nytt Paddelår! Det förtjänar vi allihop!

Post a comment