Show cart
Design & Illustration

Hold your breath a little longer?

Holding breath?

A kayak builder on the first steps towards a reliable roll asked if a had any advice on learning to hold your breath a little longer. The reason for asking was that he could only do one or sometimes two failed rolls before running out of oxygene. He suggested this as a topic for the blog (thanks Jim!).

Somewhere I have read an article on holding-your-breath training. If training can buy 25% more time underwater it would be enough for one more try – and as the training probably results in a more relaxed practicing, maybe two failed rolls extra.

But wait a minute! Training to get more time to more failed attempts?

If you can do only one or two attempts you are probably missing two good points: you forget to grab a little air when your head is above water (even a failed roll normally means head above water – the pfd takes care of that – the problem with most rolls comes when the upper body is above water) – and you are streesed so you burn air at high speed. The simple solutions are:

  1. take a breath every time the nose is above water. That way you can roll repeatedly til you get bored.
  2. try to relax (easier said than done) – trust yourself to wet exit before things go seriously wrong. If you concentrate on doing the roll mechanics slowly and carefully, the oxygene supply will also last longer – while a roll hastily executed in sloppy half-panic rob you of both the success and the oxygene level.

A reliable emergency exit helps a lot. To practice in shallow water brings two advantages: you can get up with the hand on the bottom and you get a warning when the paddle dives. Another kayak close by can be used to get up when a roll fails (grabbing the stem or a paddle bridging the hulls). With a first reliable standard roll it is easy to go ahead with more difficult rolls – offside rolls, sculling rolls, stormroll, handrolls etc.

Practicing holding your breath is about learning to ignore the warnings signals from a body entering a dangerous state – just like traning to ignore increased lactate levels, but more dangerous.

And in this case – quite unnescessary.

Comments

Da jeg selv skulle lære at vende, havde jeg stor glæde af en tyk plasticslange, jeg kunne trække vejret igennem. Jeg førte den ned i kajakken inde under spraydækket, og havde dermed den luft der er nede i kajakken til rådighed, hvilket er nok til flere minutter og adskillige forsøg. Der trænger meget lidt vand ind, så metoden fungerer fint. Bare husk at "lufte ud" inden du går rundt og forsøger igen. Ilten forsvinder jo.

Svømmebriller er også en stor fordel, da du så kan se hvor du er i forhold til overfladen. Det gør det faktisk helt sjovt, og efter et par gange er man tryg nok til at beundre de usædvanlige omgivelser...

Peter Madsen, Havkajakklubben Malik, Faaborg

Det låter genialiskt Peter! Tack!

Symbios med kajaken.. Det skall jag prova. Även om jag köper Björns resonemang också, enkla lösningar är bra lösningar.

jag vill hålla med peter om att ett par simglasögon eller cyklop/dyk mask är en bra sak att börja öva med... dels ser du och dels är de inte så stor skillnad från att dycka under vatterytan när man simmar... de kan ge en mer trygg kännsla och på de sättet kan man sänka syre förbrukningen som du säger björn.. märkte av hur viktigt de är att hålla sig lugn vid rökdyknings kurs, vid lägre puls och lugn andning förbrukas inte så mkt syre på långa vägar som om man stressar och är nervös...

jag började träna på grunt vatten after att ha lärt mig grunderna och de funkade fint behöve jag komma upp efter att ha misslyckats så som du skriver trycker man ifrån botten och de gav också en kännlsa av säkerhet och lugn...

vill man ändå öva sig eler kunna hålla andan längre så är de något med att träna lungorna, andas djupt in genom näsan och ut genom munnen... de ger bättre flöde i lungorna och rensar ut de är ett bra sätt att syre sätta lungerna för att sen bebehålla hög syre kapacitet bör andningen föregå genom näsan och i långsamma djupa andetag.

allternativet är hyperventilerande strax innan sista inandningen innan rollen... detta är dock endast en lösning som fungerar vid kontrolerad träning

då man inte hyperventilerar innan en nödsituaton och ofifillig kapsejsning...

Joakim, det är sådant som gör att jag helst avråder från hålla-andan-träning (möjligen bortsett från sådan som hör till yoga). Hyperventilering (många djupa andetag innan man rollar eller dyker) sänker koldioxidhalten i blodet, och det innebär i praktiken att man stänger av varningssystemet (koldioxidhalten är signalen till hjärnan när syrehalten når farligt låga nivåer). Grovt missbruk av hyperventilering kan innebära medvetslöshet utan föregående varning. Jag avråder alltid från hyperventilering.

Vill man träna lungorna tror jag att allmän konditionsträning som förbättrar syresättning och lungkapacitet är rätta modellen - inga farliga genvägar.

Cyklop är en bra idé initialt. Precis som Joakim säger bidrar det till att man har bättre koll över vad som händer och kan ta det lugnt med syreförbränningen.

Peters slang bör kunna fungera, om man tar i beaktande de risker som alltid finns med snorkel. Om skillnaden i djup mellan lungor och slangens mynning blir mer än några decimeter riskerar man skador på lungalveolerna på grund av tryckskillnaden - det är därför en snorkel skall vara så kort som möjligt och att tungdykare med lufttillförsel från ytan måste ha luft av samma tryck som råder där han befinner sig. Vidare finns en risk att slangen blir rätt lång - är den då grov rymmer den så mycket luft att all luft inte går att byta i ett andetag, är den tunnare ökar friktionen och det blir ansträngande att dra luft genom den. Den som försöker med slang bör alltså dels ligga med pannan mot fördäck för att minska djupskillnaden och ha en extremt kort slang för att minska instängd luftvolym.

Jag föredrar nog enkelheten med att andas uppe i luften utan manicker ivägen.

Du har ret, björn, i at slangens diameter er vigtig, og at den skal være så kort som muligt. Selv brugte jeg en 3/4-tomme slange med succes. Metoden er ikke ideel, men kan sagtens bruges, hvis man har respekt for kroppens signaler.

Den bedste løsning vil vel altid være at have en kammerat stående ved siden af kajakken for at vende en opad igen, hvis man ikke kan vende selv. Det kan sagtens lade sig gøre, men det er en kold fornøjelse for kammeraten i denne tid. Det kræver dog at man er helt enige om hvordan proceduren er. Sådan lærte jeg det selv, men der er også farer ved det. Min kammerat glemte at redde mig på et tidspunkt, da han kom til at beundre de letpåklædte piger på stranden i stedet. -Det har vi tit grinet af siden...

I ett annat forum dök idén upp att ha ett litet munstycke med backventil placerat på fördäck. Vid behov böjer man sig fram och drar i sig lite luft inifrån kajaken, varefter man fortsätter förebereda nästa rollförsök. Skulle säkert också funka – och minska riskerna med lättdistraherade kompisar…

Cyklop är överlägset vid träning, raskt följt av näsklämma. Då man ligger upp och ner rinner vattnet ofelbart ner i näsan vilket är väldigt obehagligt om man inte konstant blåser ut. Med cyklop har man koll på var paddel och allt annat är vilket inte är direkt fel. Hyperventilering är kanske inte något att pröva på om man är ovan. Måste man vara undervatten så länge är det nog nått annat fel. Slappnar man av och låter kroppen och flytvästen göra sitt borde man få munnen till ytan för ett till andetag. Det viktiga är att slappna av och inte stressa upp sig, 1 minut borde nog de flesta klara av att hålla andan. Då kan man nog få till 3-4 försök innan luften tar slut.

Håller man pannan mot fördäcket vid undervattensdelen av rollen får man minimalt med vatten in i näsan (plus lite andra fördelar som att man snabbt kommer upp till ytan och ett bra utgångsläge för att ta sig upp och att det minskar risken att slå i botten) - dels blir trycket mindre och dels är näsgången mera horiontell.

Men om näsklämma behövs eller ej beror mera på saliniteten.

Om omgivande vattnets salthalt är lägre än kroppens egen kommer osmotiskt tryck att pressa vatten in i näsans slemhinnor, vilket är obehagligt och svider. Med högre salthalt utanför dras vätska istället ut vilket är helt oproblematiskt. Gränsen går ungefär vid Utklippan i Blekinge - öster därom är näsklämma en bra idé, liksom i insjöar och bassänger. Väster därom är det bara att rolla precis som man är.

Simma ett par kraftiga nedåtriktade simtag med bägge händerna (släppt paddel) - du kommer upp för ett andetag. Att detta fungerade (nä, kanske inte för att sedan börja rollträna omedelbart efteråt) gjorde att jag just blev lugnare, att jag upplevde att jag hade mer tid - och det gick omedelbart bättre...

Lite som att kunna själva rollen, när man kan den så behöver man den inte lika mycket längre.

Men som Björn säger, äver vid ett misslyckat rollförsök bör man, nästan bara på flytkraft från kropp och flytväst, lätt kunna utöva luftväxling utan ovanstående simning.

Jag vill gärna understyrka det Björn skriver om hyperventilering eftersom man inte inte ökar mängden syre i lungorna nämnvärt. Det enda som händer är att man ökar risken avsevärt genom att störa sitt varningssystem för syrebrist. Hyperventilera är onödigt och farligt.

Idén att andas genom en slang från ytan, i eller utanför kajaken, är inte att rekommendera. Metoden innebär att man fyller lungorna under ett högre tryck än vid ytan - det blir åtskilliga decimetrar mellan munnen och ytan när du hänger upp och ner - och därmed väsentligt mer luft i lungorna än vad dom rymmer vid ytan. När du snorklar ligger du i ytan medan du andas så där blir tryckskillnaden liten.

För att inte riskera att spränga lungblåsor (alveoler) måste sen rollen göras under sk fri uppstigning, dvs under kontinurelig utblåsning av luft, och det tror jag inte många grejar.

Under min dykarutbildning i lumpen tränade vi fri uppstigning och jag vet att det inte är lätt - det är liksom inte naturligt att blåsa ut så mycket luft när man är under vatten. Det var ju heller inte det som var syftet utan tvärtom att hålla andan längre.

För några veckor sedan hände det igen - jag var ute med den baidarka jag byggde efter Brincks recept, 53 cm över masik. Den har alltid känts litet darrig på grund av sin mycket runda botten. Det kändes inte bra alls i vågorna som gick sugande, höga och oregerliga. Jag vände efter några kilometer och fick allt det här i baken. MEN misstaget (rädslan) fick mig att inte lova uppåt så att jag fick vågorna i häcken vid det smala inloppet till hamnen. Jag kom på tvärs och innan jag hann reagera låg jag på sidan. Allt kändes mkt löjligt och greppet om paddeln hade jag tappat.

Det har skrivits en hel del om att hålla andan och förmodligen är det mina reflexer från tävlingssimmandet som sitter i - jag tar aldrig kallsupar. Så, istället för att ligga där och känna mig löjlig vände jag mig upp och ned och drog mig ur. Visst, jag drog ett andetag innan. Sen sparksimmade jag in med kajaken och tömde den med pumpen.

Märkligt nog var vattnet alls inte kallt. Jag var inte frusen, men rätt så våt, paddeln låg flytande intill. Jag satt ett tag och försökte analysera vad som hänt. Precis det som jag skriver i början. Ännu märkligare är att den Ammagsalikkopia jag byggt med mina kroppsmått i sidled (50 cm) alltid känns så obeskrivligt säker och trygg. Naturligtvis har det med bottenprofilen att göra. Jag har andra baidarkor som känns tryggare.

Men hur gör man en roll utan paddel, Björn?

Fortsättning följer: arg och blöt körde jag hem, jag funderade en stuind om jag skulle piska baidarkan för sin olydnad - som Basil i Faulty Tower inför sin stumma bil - men för att återupprätta min paddlingsstatus bytte jag raskt kläder, tog en annan kajak och gav mig ut i samma vågor.

Och nu gick det ju hur bra som helst! Men det förra äventyret var en påminnelse om samma händelse fem år tillbaka. Jag gillar inte upprepningar...

Kom över till min sida av Skåne så skall jag visa hur man rollar utan paddel - vilket jag för övrigt (som framgår av en annan notis) visade i Malmös lindrigt rena kanalvatten igår inför en vänligt applåderande publik.

När det gäller baidarkan - du sitter väl inte för högt? Varje centimeter höjning av tyngdpunkten känns tydligt. Det är viktig anledning till att min (mycket långsamt) blivande racer är formad till hydrodynamiskt inte helt idealisk flack v-form - skräddarsydd till bredd och vinkel så att jag sitta bekvänt på botten. Ett djupt V eller ett smalt rundat skrov hade tvingat upp bekväm sitthöjd med flera centimeter.

Den stygga och okramatliga baidarkan har visserligen en V-form, men som alltid sitter jag med ett tunt liggunderlag (insytt i plastpresenning) direkt på spanten. Det kanske är det rundade skrovet, alternativt kölens form (3,5 cm hög eggformad mot duken) som får mig att känna osäkerhet. Den är m a o "a little bit tippy" som Brinck tröstande skriver. Jag gillar kajaken men jag förstår förbaske mig inte vad det är som får mig att känna så här. Kanske jag omärkligt har fått fotsvamp och baidarkan inte står ut med lukten och därför vill bli av med mig... Man får ju nästan ett levande förhållande till sina alster.

Brinck, ser jag, har ju kurser men här låter han de gjorda baidarkorna bli 55 cm över masik. En avsevärd skillnad.

Men fortfarande har jag din explosiva film på näthinnan, den här fantastiske amerikanen och hans konstfärdiga rullningar i vågorna.

Här sitter jag fast för resten av sommaren. Folk börjar strömma till och nu ska jag besöka en konstnär som jag inte träffat på länge. Ska bli intressant att få se vad han åstadkommit nu. Vad jag till sist vill påpeka är den obeskrivliga häpenhet jag kände när jag kom på sidan. Trösten efteråt var väl att jag VERKLIGEN låg på sidan. Nästa fråga blir då: hur skulle jag vänt mig upp när jag tappat paddeln? Huvudet sist, det förstår jag ju. En fråga jag servar till dig Björn och jag tror fler skulle vilja få en kortfattade beskrivning till den hjälp det kan gifva.

Lätt att visa, svårt att beskriva. Men ungefär så här: ligger man på sidan gäller det först att vända ansiktet uppåt och axlarna parallellt i ytan så att man får så mycket av kroppens och huvudets volym som möjligt under vatten, men näsan över. Där kan man hitta ett balanserat flytläge, precis som när man flyter på rygg utan kajak. Därefter böjer man ryggen bakåt så att kajaken nästan hamnar på rätt köl, sträcker ut handen och tar tag i vattenytan och med ett kraftigt simtag neråt, glider man in med ryggen över akterdäck, så nära däcket det går. Andra armen slänger man ut kraftfullt som motvikt på andra sidan kajaken. Först när man är uppe på däck och har kajaken i balans med båda händerna på var sin sida i vattnet, sätter man sig upp.

Hamnar man upp och ner börjar man istället med att dra ansiktet uppåt vattenytan för att hamna på sidan - därefter som ovan.

Detta fungerar väl på både Black pearl och Njord - men om det går på din baidarka har jag naturligvis ingen aning om...

Tack, tack. Jag börjar fatta att man nog ska träna det här. Det jag ville förmedla till alla andra som har samma status som jag beträffande paddling, det är den fullständiga häpenheten. Häpen, inte rädd. Ja, magister Björn, jag ska faktiskt öva på det där. Jag förstår faktiskt vad du skriver, hur man nu kan förmedla något i ord som måste övas handgripligt.

En sak till, jag har alltid två paddlar med mig, en i händerna och en på däck. När jag förlorade den i handen hann jag inte med att lossa den på däck. Och givetvis var det omöjligt att hinna med.

Din beskrivning ger mig lättnad...

Post a comment