Show cart
Design & Illustration

Just another day on the job

Launching at Lomma beach
Launching at Lomma beach

So it was paddling today again - filed under "customer service". Kristofer was interested in the Njord and wanted to try first. Accepting the conditions: just above freezing and force 4 NE, and in a borrowed tuiliq (my old, not quite leakfree anymore) he launched at Lomma beach for a short tryout. I am often more than willing to swop some time at the computer for a little paddling, so away we went for an hour or so at sea. Though almost a novice he found himself quickly at ease with the limited initial stability of the Njord, handled the greenland paddle very well and even pulled off a roll on the first attempt! And did he buy the plans - you bet...

Comments

Varning - Det här blir på svenska! Jag pep ut med min iqyam Nikumi. La i vid sidan om Nils-Gunnars ålahamn, killarna sköljde nät för att sen sticka ut med alltihop i sina enorma farkoster.

Jag paddlade bortom fyren i ett fantastiskt härligt väder. Mkt fåglar och enligt Nils-Gunnar ska det häcka en örn på ostsidan av Stenshuvud. Inte något jag har sett i varje fall. Hur som helst, min iqyam kändes fin och resonabel.

Nu kommer en fråga till allas vår guru Björn. Ett par gånger har jag sett den här filmsnutten - frågan är om det var Youtube eller TV, låter det vara osagt.

Hur som helst. Filmen uppvisar en man någonstans i norra Finland (tror jag). Han bygger ett skelett till en roddbåt och han KLÄR den med HUD! Man får se hur han lägger huden/hudarna i vatten för att få bort håren. Förmodligen skrapar han också. Ska man tro att det är kohud?

Med båten färdig och med sällskap kastar han loss och ror ut i en fors där man ser stenar och skravel och båten kastas hit och dit. Det är dock en skicklig roddare och han tar sig igenom utan att det tycks åstadkommit något elände med farkosten.

Tyvärr fick jag aldrig svar på mina frågor som låg på tungan. Vad var det för hud? Hur behandlade han den? Fernissa eller vad? Tänk en kajak klädd med hud...

Björn, har du någon gammal kohud liggande någonstans? Svar ombedes.

Det här tycker jag också är intressant! Jag har skrapat mot botten nu ett antal gånger med min dukkajak (canvas) och än så länge har det inte hänt något. Tänker dock på att det nog skulle kunna hända med någon skarp stenkant... En känsla jag har är att jag på land är betydligt mer rädd att få repor på min glasfiber- träkanot än vad jag är när det gäller dukkajaken. Dukkajaken anpassar sig direkt när jag lägger den ner på vad det nu är för underlag. Samtidigt känns träkajaken mer tålig på något sätt...? Någon jämförde vad som skulle hända om man skulle slå med en hammare på en glasfiberkajak (=hål) eller dukkajak (akta huvudet). Ser man praktiskt på det dock så är det väl drag, revor som är riskfullt för dukkajaker? Av det jag byggt och paddlat så ser jag för- och nackdelar med båda byggsätten. Må gott! Bertil

Detta inlägg om att klä en roddbåt med kohud fick mig att genast kika i bokhyllan efter "Brendans resa Med oxhudsbåt i munken Brendans kölvatten" skriven av Tim Severin. Där beskriver han hur en reseberättelse från 800-talet inspirerar till ett bygge av en traditionell irländsk läderbåt som sedan av en grupp människor seglas från Irland till Amerika via Färöarna och Island. Klart läsvärd!

Jag kom visst ihåg fel - när jag bläddrade i boken såg jag att Brendan levde på 500-talet, inte 800-talet.

Å när vi ändå är inne på Tim Severin, vill jag tipsa om ytterligare en av hans mycket läsvärda böcker: "In search of Moby Dick".

http://www.thomassondesign.com/post.aspx?id=1077624227

Har inte mycket med skinn och hudar att göra men det var spännande läsning.

När det gäller kajaker och liknande har många upptäckt den bistra sanningen - skinn har mycket begränsad hållbarhet i varma vatten. Vill minnas att Tim Severin kunde konstatera att en atlantpassage var ungefär vad skinnen klarade - trots att storcirkelnavigation placerar en del av rutten i närheten Island och Grönland. Även på Grönland var skinnen kortlivade. De byttes varje eller i bästa fall varannat år. Linoljad bomullsväv håller betydligt längre. Nylon med härdande syntetfärg ytterligare längre.

Henri, filmen känner jag inte igen - men det låter som en av dessa spännande dokumentärer som numera är ett av mycket få skäl till att TV:n fick dispans ännu ett tag (det var bra nära att det blev soporna när analoga nätet släcktes - men det tycks vara tidens ofrånkomliga melodi: allt mer tekniska möjligheter, allt torftigare innehåll).

Jo, jag har haft Brendans Resa-boken. Som jag minns hade byggarna svårigheter att få tag på rätt hud. Och var det i Skottland man fick tag på denna hud? Men såvitt jag minns var det behandlad hud. Fortfarande kvarstår frågan - han som gjorde sin lilla roddbåt - hur behandlade han huden.

I radion hör jag en röst som är trött på detta matlagande i TV och radio. Ibland frågar jag folk som kommer in på antikvariatet vad de har för förhållande till dessa program. Tja, man lyssnar förstrött och går till butiken och köper någonting halvfärdigt. Måste snart vara den största industrin i landet... Jag har massor av eleganta matböcker, men ointresset är stort. Vem orkar med alla dessa recept som innehåller sådana exklusiviteter? Som man inte har hemma. Hunger är den bästa kryddan, som det sagts. Både i radio och TV tycks flamsiga och småskrattande matlagningsprogram fylla tiden. Jag tycker visst att mat ska vara vällagad, men det kan väl inte vara hela meningen med livet?

I lokaltidningen ser jag att ett antal elever fått konstruera kastmaskiner för att se vilken som var vackrast och fungerade/kastade längst. Det var nog inte bara jag som reagerade på uppgiften att man använde ägg som projektil - samtidigt som den oerhörda katastrofen träffade Bangladesh... Potatisar, skurna till samma vikt hade väl gått lika bra. Eller stenar. Småsten i påsar och vägda...

Jo, Björn, jag förstår att skinn/hud inte är någon vidare lösning. Men fortfarande spökar den där filmen med den lilla roddbåten...

Apropå stötande aningslöshet finns det en annan företeelse som jag reser ragg inför - alla dessa motorprogram där vinnaren sprutar champagne över medtävlare och publik.

Betänk bakgrunden - en vinbonde eller vinproducent som planterat och skött om sina plantor, skördat druvorna, med mångårig erfarenhet och respekt för traditionen omvandlat dem till ett gott mousserande vin, lagrat vinet till perfekt arom, buteljerat och levererat till vinbutiken för att avnjutas till god mat eller som festdryck - och så det snöpliga slutet i händerna på en lerig, svettig yngling som råkat komma först över mållinjen och firar detta genom lyxen att fördärva något som är dyrt. Vilket bedrövligt förakt för andra människors hantverk...

När få vi se det omvända: vinproducenten som firar en lyckad skörd genom att hamra sönder en Ferrari...

Det där sista du skriver Björn påminner om Helan och Halvans uppskruvade demolerande av grannens bil... Allt går mot ett crescendo.

Det finaste ordet på svenska stavas a-n-s-p-r-å-k-s-l-ö-s-h-e-t. Jag vet inte varför ordet så sällan används. Nyss talade jag med min vän ålahamnsägaren Nils-Gunnar apropå Bollywoodvillan som dykt upp. Jodå, det var en man med -NG sätter tummen mot pekfingrat i en betydelsefull gest -pluring. Det får han givetvis gärna ha, men kan man då inte bygga någonting vackert? Vad är det för arkitekter som ritar villar med helt betydelselösa detaljer? Man behöver ju inte läst arkitektur för att begripa funktion och skönhet och att dessa ord kan förenas i verkligheten. Varför ha ett utskjutande takskägg som ligger över fönstrets övre kant och samtidigt pråla dit en vinklad bräda som går upp i taknocken - till ingen funktion alls, utan snarare en vilsekommen joddlares dröm?

Jo, jag har sett de där champagnesprutarna också. Ibland har jag tänkt att det kanske rör sig om en utgående kvalitet. Men så enkelt är det väl inte? Ja, sånt tycker jag illa om också.

Det vackraste hus jag sett - förutom de härliga, lugna, sköna fasaderna på husen i Malmös Gamla Väster - var ett huss på Visingsö. Tänk er en lång huskropp i trä, gråvitriolmålad. Två våningar. Ungefär som husen i mitt gamla västerbottniska hemland. Fönster givetvis - och här på Visingsö alla fönsterramar lugnt målade i en vitgrå, vacker färg. Jag stod länge och bara tittade på huset. Så vackert, så stilla det stod i landskapet. Inte träspån på taker som hemma hos mig, men gammalt, vackert tegel. Anspråkslöst, inga skrik: jag har fickan full. Utan en självklarhet: här har vi bott länge och vi trivs med denna enkelhet.

Så borde det vara. Därmed inte sagt att jag är emot nya hus, eller nya former. Men funktionen borde stämma överens med innehållet. Som en kajak t ex...

Appropå båt(och kajak) klädd med hud: se dessa bilder:

http://dreaming.kiliii.net/index.php?showimage=473

/Johan

Ja, Johan, det där var ju verkligen en bild utöver det vanliga! Men vad för hud och hur behandlades den. Harpan var ju snygg - gaelisk?

Det står att det är en Umiak:

http://en.wikipedia.org/wiki/Umiak

Här pratas det om valross eller sälhud, dvs samma som för andra traditionella inuit-byggen.

Se även: http://www.skinboats.com/umiak.html

Så ingen kohud här...men den borde väl garvas på liknande sätt...

Vet inte när det gäller Umiaken, men jag har för mig att jag läst att Kiliii använt kohud till en av de kajaker han byggt. Den har tydligen hållt ganska bra trots vad jag förstår flitigt användande och att han bor i Californien. Antar att den får torka ordentligt mellan gångerna? Tror också han nämnt att det som verkar ta skada är träskelettet eftersom skinnet har krympt rätt rejält.

Ja, det där med torkningen av huden förstår jag. Jag gjorde en träram för tidigare fjällturer (jag surrade lasten på träställningen som var formad efter min rygg och fick ett platt paket) och vissa punkter där jag behövde surra några ribbor använde jag torkad hud. Jag köpte "hundgodis", det där som ser ut som ben och som hundar tuggar på. Jag la biten i vatten så den löstes upp och blev mjuk. Sen var det bara att surra och - jesses vad det satt! Jag fernissade de där surrningarna så att de inte påverkades av väta.

Jag kan alltså mycket väl tänka mig att en åtstramande hud på ett träbåtsskelett måste påverka träet negativt. Läste jag inte någonstans om ett förfärande mongoliskt straff, man sydde in den skyldige i en hud som var blöt och lade ut paketet i solen...

Sista frågan måste då bli som följer - hur klarar(-de) innuiternas träskelett att kramas av sälhud?

Det är väl som när man bygger gotiska katedraler - med rätt vinklar och bågar, tryck och dragriktiningar så kan man konstruera helt otroligt starka och höga saker. Men blir det fel så kollapsar det under sin egen tyngd/dragstyrka. Med lite erfarenhet så kan man säkert också räkna på det - säga att man vet att huden krymper 15 % när den torkar - då är det ju bara att lägga på så mycket extra så får man det i lagom spänn. Och ja det är inte bara att...smarta utskärningar etc behövs säkert. Men tekniken förekommer ju inom fler områden - spänna innertaks papp, kinapapper över ett modellflygplans ribbvingar etc...

Var ute i det vackra diset och paddlade min Nkumi. Den går verkligen mkt stadigt och bra.

I min lilla hamn före mörkret. Naturen är verkligen - förutom fåglarna - stilla. Hemkommen tittade jag i ett nykommet reklamblad för Kristianstad där en historiskt bevandrad person berättar om Lingers kulle i Ravlunda där man för åtskilliga år sen hittade ett skelett och en romersk hjälm, plus skelettet av en häst. Ingen tycks ha fått ngt riktigt grepp om hur detta fynd från 1892 hade för slags historia. Man gissar att det var en hemvändande (dansk) värvad soldat från det romerska imperiet. Det är en märklig historia som jag aldrig läst om tidigare. Och kan det verkligen vara sant? En tysk eller en engelsman kan jag tänka mig, men dansk/svensk?

Om någon kan lägga paddeln åt sidan och skingra mörkret för mig blir jag glad för en rad. Björn, vet du något om denna hjälm? Gömd på ngt museum i Lund eller Malmö? Eller snodd av di däringa stockholmarna?

Claro, Johan, långsamt fattar jag. Klart man räknat med krympmån för huden annars hade nog innuiten fått svårt att andas.

Henri, har ingen aning om hjälmen. Kan inte påminna mig ha sett den...

Post a comment