Show cart
Design & Illustration

Det ena ger det andra…

a winter's reading...

Under vintern har jag med mycket stor behållning läst en serie böcker, som jag förmodligen aldrig hade hittat utan deras inbördes relationer och rekommendationer, och som sammantaget nog blev en av mina starkaste läsupplevelserna. De handlar alla, på olika sätt, om en djup och meningsfull relation till den natur vi är en del av, vare sig vi inser eller accepterar det eller inte.

The Outrun, Amy LiptrotDet började med The Outrun från 2017 av Amy Liptrot, som jag hittade via Sydsvenskans kultursidor. Den är självbiografisk och handlar om att hitta hem – i hennes fall tillbaka till en enslig Orkney-ö efter en katastrofal ungdomsrevolt i London. Det låter kanske enkelt, men är beskrivet på ett sätt så att ”hitta hem” blir en livsavgörande erfarenhet med ett överraskande (både för läsaren och författaren själv) intellektuellt och emotionellt djup. Jag började sakna boken redan innan jag hunnit till sista sidan. Men så vände jag tillbaka och läste förordet igen. Det var skrivet av Robert Macfarlane, och väckte en ny nyfikenhet.

Landmarks, Robert MacfarlaneRobert Macfarlanes Landmarks från 2015 handlar om hur de ord med vilka vi beskriver naturen och vår relation till den, till stor del gott förlorade under de senaste hundra åren – och med ett allt torftigare ordförråd blir även vår relation till naturen allt torftigare – vilket i sin tur öppnar för de företagsamma cyniker som enligt Oscar Wilde ”know the price of everything, and the value of nothing”, att klassa viss natur som mindre värd och därför lämpad att utnyttjas som råvara för industriell utveckling. Hela boken är ett vackert och kraftfullt försvarstal för denna rika ordskatt i den anglosaxiska språksfären (vilket även innefattar importerade vikingaord och därmed en hel del som känns igen från svenskan, speciellt dialekter) och i förlängningen för hela vår relation till den natur vi är en del av och beroende av.

I åtta kapitel går Macfarlane igenom olika naturtyper och refererar till såväl skönlitteratur som lingvistiska och etymologiska arbeten. Efter varje kapitel finns några sidor ordlista med döda eller döende ord från den refererade naturtypen. Jag var helt tagen av boken och beställde en rejäl hög böcker från Amazon med ledning av dessa referenser. Alla böcker på önskelistan gick inte att få tag i längre, någon av dem inte ens antikvariskt, men det blev ändå en försvarlig hög som levererades i omgångar under en vecka.

The living mountain, Nan ShephardDen första av dem jag kastade mig över var The living mountain från 1977 av Nan Shephard, ett manus som låg i byrålådan i 30 år innan hon 2011 valde att lämna in det till ett förlag. Det är en liten tunn bok som jag knappast hade plockat till mig i en bokhandel, varken för omslaget eller baksidestexten: en engelsk dam som under hela sitt liv vandrade och klättrade i Cairngorm Mountains i Skottland och skrev ner alla sina iakttagelser! Men det är en stor läsupplevelse jag inte hade velat vara utan!

Efter ett par sidor är jag helt såld – och inte så lite avundsjuk på en som har tid och möjlighet att gå in för en så djup och givande relation med sin omgivande natur, att lära känna den på samma sätt som våra förfäder och jordens ursprungsbefolkningar en gång gjorde och kunna läsa den som en bok.

The Peregrine, J A BakerNästa bok blev The Peregrine från 1967 av J A Baker, ett måhända ännu mer osannolikt val. En sjuklig deltidsarbetande arkivarie som får för sig att följa en pilgrimsfalk i ett litet område runt Essex-floden mynning under ett antal vintrar. Han gick ut i stort sett varje dag i ur och skur, med sin väska med en termos te och några scones och förde noggranna anteckningar om vad falken hade för sig, analyserade hans byten, flygvägar, humör, samröre med andra fåglar med mera. Trots att jag är högst måttligt intresserad av ornitologi (känner igen ett dussin fåglar eller så) blev jag helt absorberad av denna till synes torra dagboksuppräkning som Baker, utan litterär skolning och vid sidan av litterära trender och genrer, bara genom sin entusiasm och sitt djupa kunnande omvandlar till mästerlig prosa, på samma gång lyriskt  poetisk och brännande intensiv. Jag läser ivrigt vidare för att få veta vad denna falk, som efter ett par kapitel hade blivit en nära vän, skall hitta på härnäst. En bok som man, enligt Macfarlane, bär med sig resten av livet oavsett om man vill eller inte..

Arctic Dreams, Barry LopezNästa bok i den väntande högen blev Arctic Dreams från 1986 av Barry Lopez, en bok med lite större ambitioner och ett vidare perspektiv. Här var det mest de fantastiska sammanhangen som jag häpnade över – hur omfattande och djup de arktiska folkens och djurens förståelse av sitt livsrum var jämfört med den vetenskapliga kunskapsbanken. Den tanke som framförs av till exempel Juval Harari i ”Sapiens” att moderna människor inte behöver kunna lika mycket som våra förfäder och därför klarar sig med mindre hjärnkapacitet blev mycket tydlig i många av de exempel Lopez refererar till. Neandertalmänniskorna hade större hjärna än Homo Sapiens och tendensen är att hjärnstorleken långsamt krymper nu. Förklaringen är förstås att vi blir duktiga inom smala nischer, och konsulterar experter för allt utanför vår specialkompetens. De ”primitiva” folken hade inte möjlighet till ett effektivt samarbete kring en gemensam kompetensbas, utan varje individ behövde kunna allt för ett framgångsrikt liv. Homo Sapiens har förmodligen som art en större kunskapsmängd än någon tidigare människa, men som enskilda individer hade vi stått oss slätt mot våra föregångare.

Ett fint exempel på djup kunskap är när en inuit vid namn Sunapignanq för snart hundra år sedan ritade en karta ur minnet åt upptäcksresanden Edward Carpenter – ett område kring Frobisher Bay och Cumberland Sound på tiotusentals kvadratkilometer! – med varenda vik, udde, älv, ö korrekt utsatta. Hans teckning stämde i detaljer men hade ett lite egensinnigt perspektiv (förmodligen väl anpassat för kajak och hundspann) och var inte orienterat mor norr (vilket är tämligen meningslöst så nära nordpolen). Den sortens prestationer är förbehållet savanter numera, men hörde kanske till allmänbildningen i tider och miljöer utan skriven information och internet.

Ett annat exempel är att rätvalar med ledning av meteorologiska observationer av temperaturskiftningar, och havsströmmar kan förutsäga förekomsten av råkar och öppna havsytor inne i polarisen. Valarna använder sin erfarenhet för att dyka in under iskanten i förvissning om att det finns öppet hav någon timmes simning i en noga bestämd riktning – och inuiterna, med samma kunskapsbas som valarna, drar samma slutsatser och kan möta dem där. Inte ens meteorologers superdatorer kan med lika stor precision förutsäga var sådana hål skall uppstå, men ser dem på satellitbilder.

Lopez skriver kompetent och poetiskt om den täta väv av beroenden som växter, djur och människor delar i jordens mest ogästvänliga natur. Alla är beroende av alla för sin överlevnad, det finns inget utrymme för de farliga vanföreställningar och livslögner som filosofen Slavoj Žižek kallar "ovissa vissheter", och allt samverkar i en ömtålig balans, som lätt blir störd när självgoda besserwissrar från andra kulturer tror sig veta bättre hur livet bör levas och tror sig ha mandat att tvinga sig på.

Jämfört med de folkgrupper som är beroende av sin livsmiljö har modern vetenskap ofta en betydligt smalare ingång till kunskap om polartrakterna – man upprättar en projektbeskrivning, söker projektanslag från ett företag eller organisation till en expedition, tillbringar ett par veckor med sina i förväg noga avgränsade prover, tester och observationer, The Rings of Saturn. W G Sebaldoch reser tillbaka för att sammanställa resultatet i lättbegripliga tabeller och diagram som finansiären sedan kan ta del av och använda för sina syften.

Den sista av de beställda böckerna var The Rings of Saturn  från 1995 av W G Sebald. I boken vandrar Sebald runt i Belgien, Holland och England i vad som vid sidan om själva vandringen är en mental bildningsresa genom europeisk historia, arkitektur, musik, litteratur mm – med en mycket beläst, eftertänksam och associerande intellektuell guide. Ett antal svårtolkade svartvita fotografier av låg kvalitet – korniga, kontrastlösa och ibland lite oskarpa – blir ofta utgångspunkt för sökandet efter intressanta sammanträffanden i vår kognitiva geografi och historia. 

Nu lite senare dök det upp en bok som väl passar in i kedjan, återigen via en recension i Sydsvenskan (och inte minst namnet!): A field guide to getting lost från 2005 av Rebecca Solnit. A Field Guide to Getting Lost, Rebecca SolnitLåter namnet bekant är det kanske för att hon lanserade begreppet ”mansplaining”, om hur somliga män gärna förklarar hur det ligger till, även om den kvinnliga samtalspartnen är expert i ämnet. Ungefär som när Bea Uusma av en grötmyndig know-it-all fick höra att hon inte behövde bry sig; den definitiva boken om Ingenjör Andree och Örnen var redan skriven – och hon förgäves försökte sticka emellan med att det var hon som hade skrivit den ;-).

A field Guide to Getting Lost (Gå vilse, en fälthandbok) är en lågmäld och mycket sympatisk essäsamling om mänskliga funderingar: om blå längtan som viktig motvikt till omedelbar behovstillfredsställelse, om ovisshet och oviss visshet, om olika sätt att förstå den natur vi är del av, och om landskap inuti landskap.

Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognito som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.

Songlines, Bruce ChatwinNär jag tänker efter började nog den här kedjan för många år sedan, med Songlines från 1987 av Bruce Chatwin – om aboriginerna vars livsmiljö definieras i musik och som kan vandra i veckor genom öknen navigerande efter verserna i de gamla stamsångerna.

Alla böckerna går nu att få tag i på Amazon eller Adlibris – när jag beställde i höstas fanns ett par bara antikvariskt ;-)

 

 

 

Comments

Hm.... blir läshungrig.

Post a comment