Show cart
Design & Illustration

Nej till Swift!

Bortgjord politiker

Fantastiskt: Europaparlamentet beslutade i dag med röstsiffrorna 378 mot 196 (och 31 som avstod) att säga nej till det så kallade SWIFT-avtalet - som skulle gett amerikanska myndigheter fri tillgång till europeiska medborgares och företags banktransaktioner.

Även Cecilia Malmströms försök till sista-minuten-manipulerande – bordläggning till lämpligare tillfälle – avslogs (för vad skulle hon kunna göra nu som hon inte gjorde som EU-minister under EU-ordförandeskapet?).

Så vad har då hänt? Regeringen Reinfeldt har gjort bort sig – igen – med ett synnerligen oblygt försök att smyga ett vanvettigt avtal förbi demokratisk insyn. Förslaget kuppades igenom dagen innan Lissabonfördraget skulle ha gett EU-parlamentet möjlighet att ta ställning till innehållet i förlaget. Nu återstod bara möjligheten att acceptera skiten eller slänga alltihop i papperskorgen. Som EU:s ordförande har Reinfeldt lyckats:

  1. köra över och reta upp EU-parlamentet,
  2. öppet demonstrera förakt för den demokratiska processen,
  3. beröva EU-parlamentet möjligheten att påverka SWIFT-avtalets utformning,
  4. skapa en situation där USA, om avtalet hade gått igenom, hade kunnat köra över EU:s lagstiftande församling,
  5. sälja ut EU:s medborgares integritet och våra företags affärsdata till främmande makt

Det blev för mycket för till och med ett EU, som annars inte utmärkt sig för omsorg om medborgerliga rättigheter. Jag trodde knappast att jag skulle komma att sätta mitt hopp till EU:s rättrådighet som skydd mot klåfingriga svenska politiker...

Jag tycker precis lika illa om både den nuvarande och den förra regeringens aggressiva nermonterande av integritet och mänskliga rättigheter, men är förvånad över det ofattbart klumpiga handläggandet av frågan. Jag har inte uppfattat de drivande politikerna som korkade, bara drivna av en annan och för mig obegriplig agenda (vad har en svensk politiker för intresse av att till nästan varje pris tillgodose amerikanska intressen att kunna lusläsa alla våra bankaffärer?). Ja ja, kriget mot terrorn bla bla bla osv – men om brott misstänks går det att inom interpol få ut relevanta data – varför skulle det inte räcka? Varför agera så att man uppfattas som inkompetent och oansvarig ute i Europa...

Noam Chomski har förmodligen rätt: “Det inses inte ofta hur grundligt och djupt rotat föraktet för demokrati är inom elitens kultur och den fruktan det väcker.”

Comments

Som tidigare ett utmärkt inlägg. Har aldrig riktigt varit för eu tog ställning 73 när jag bodde i Norge och dom skulle folkomröste va då aktiv i nej sidan. Egenteligen så fortfarande. MVH Tommy

Björn, du har helt rätt i att ifrågasätta Swift-avtalet. Men att samtidigt understöda kajaktillverkning i Kina som är världens största och försmädligaste diktatur är Hyckleri. I Kina är brist på integritet och mänskliga rättigheter och förakt mot demokrati just det som möjliggör billig arbetskraft. I Sverige skulle liknande omständigheter som råder i Kina kallas för slaveri. Kina borde för länge sedan ha uteslutits från organisationer som t.ex FN. Skulle du ha den resning jag tycker mig ha sett hos dig skulle du inte ha ingått avtal med Seabird. Och vart tog miljömedvetenheten vägen? Att frakta kajaker kors och tvärs istället för att bygga dem nära användaren är inte klimatsmart precis!

Mikael, frågan är rätt komplex. För det första är vi helt överens om Kina och attityden till integritet, mänskliga rättigheter och demokrati. Jag ogillar också tanken på att utnyttja globala löneskillnader och att frakta kajaker runt halva jorden. Men Seabird erbjöd en spännande möjlighet att kunna presentera Black Pearl på den kommersiella marknaden i ett hightech-utförande som hade varit närmast olösligt att producera i närområdet – och jag nappade på den efter en hel del beslutsvånda.

Däremot tycker jag inte att det behöver hindra mig från att påtala och kritisera maktmissbruk i Sverige eller EU.

I ett större perspektiv kompliceras bilden. Världen genomgår just nu efterdyningarna av den största finankraschen i modern tid. Det jublas lite diskret i finansparnassen över att det trots allt inte blev värre – kraschens aningslösa arkitekter pustar ut efter privatiseringen av pensioner och offentlig verksamhet, rabiat vinstmaximering, ökande löneklyftor, globaliserad pengakarusell, avreglerad kreditmarknad mm. Samtidigt kan man läsa i Internationella Valutafondens statusrapport att världens regeringar satsar 127 619 480 000 000 kronor! Etthundratjugoåttatusen miljarder kronor! av kommande skatteintäkter på att rädda finansmarknaden! Pengar som kunde ha gått till pensioner, skola, vård, välfärd, miljö etc.

Som jämförelse kan nämnas att världens totala åtagande för att rädda miljön landar (högt räknat) på ca tusen miljarder, dvs ungefär 0,7%. Visst kan jag ha dåligt samvetet för att vara involverad i transporter av kajaker från Kina, men mest är jag arg för att vår framtid är pantsatt i dessa horribla prioriteringar. Den svindlande summan hade räckt långt för att lösa världens miljöproblem, utrota fattigdom och värdesäkra pensioner.

Intressant i sammanhanget är att det land som framför andra försöker investera sig ur krisen istället för att belåna framtiden, och gör det bland annat med miljö- och energiteknik mm heter: Kina (fortfarande ur IMF:s statistik). Kina klättrar förbi land efter land i listan över miljöinvesteringar (vilket naturligtvis inte fritar dem från kritik för flagrant demokratiskt underskott mm).

Intressant är också att Kina upprättat riktiga handelsförbindelser med många av de länder i tredje världen, som västvärlden fortfarande genom världsbanken och IMF sänker allt djupare i skuld och beroende.

Intressant är att Seabird i Kina valt att dra igång forskning om möjliga framtida kajakmaterial som lösning på petroleumberoendet: naturfiberarmering (lin) och polymeriserad stärkelse…

Javisst, och välfärdsstaten Kina har nyss höjt minimilönen till 960 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor räknat) i månaden. Visserligen skedde ökningen just för att öka den inhemska konsumtionen, men ändå.

De kinesiska handelsavtalen med tredje världen är heller ingen välgörenhet om nu nån trodde det, och ackompanjeras i regel av lån som inte är ett dugg förmånligare än IMF:s eller västvärldens dylika. Dock slipper de afrikanska regeringarna helt och hållet jobbiga frågor och krav om t.ex. mänskliga rättigheter från sina kinesiska bankirer. Kina vill helt enkelt ha fler marknader åt sina exportprodukter, och är sannerligen inte intresserade av att bygga upp någon afrikansk industri, så länge den inte kan förse Kina med billiga råvaror vill säga.

Kina överträffar i alla stycken de västerländska demokratierna i klassiskt kapitalistiskt tänkande, med skillnaden att man slipper att underhålla ens en nödtorftig fasad av medborgerligt inflytande och yttrandefrihet.

För övrigt anser jag att ett samhälle har de politiker det förtjänar. Är man inte nöjd med sakernas tillstånd finns det alla möjligheter i världen att engagera sig och börja kava sig uppåt i hierarkierna, istället för att sitta på läktaren och gnälla.

SA: Av dagens politker krävsatt man antingen är korkad eller har ett ofantligt tålamod(med de som år korkade). Tyvärr finns det alltför många av den förra kategorin, vilket skrämmer bort de flesta ur den senare.

Björn: Förstår att en konstruktör vill se sina verk producerade och att det varit ett dilemma för dig när enda möjligheten är Kina. Tyvärr är det likadant inom de flesta produktionsbranscher. Men om alla förlägger sin produktion och numera även sin produktutveckling i Kina var hamnar vi då?

Vi vanliga människor kan inte bara påverka genom vilka politiker vi röstar på utan också hur vi fungerar som konsumenter. Jag kommer inte att köpa en kinaproducerad kajak.

Post a comment