Vingpaddeln - en svensk uppfinning

Latest updated Sunday, July 19, 2020, 13 comments

This page is currently available in Swedish only. I may find the time to translate it eventually, but in the meantime Google Translate may provide something intelligible.

Vingpaddeln är en svensk uppfinning (Stefan Lindeberg tänkte till 1985-86, Leif Håkansson byggde prototyper och Einar Rasmussen från Norge bidrog med väsentliga förbättringar i bladgeometri efter ett par år), som först testades av svenska racinglandslaget runt mitten av 80-talet. Resultaten visade att accelerationen blev något sämre men att farten ökade totalt sett med rätt teknik. Inom ett par år hade tiderna på racingsträckorna förbättrats med ca 2% och vingpaddeln blev ett självklart och oumbärligt redskap för alla med ambitioner i någon av racinggrenarna.

Bakgrund

Vingpaddeln är tänkt att lösa en motsättning mellan ett effektivt paddeltag och effektivt muskelutnyttjande.

En vanlig plattpaddel är som mest effektiv när den dras rakt bakåt, vilket innebär att armmusklerna gör mycket av jobbet. Skall man få med de starka musklerna kring midjan, måste man vrida överkroppen under draget, och då hamnar paddeln långt ut från kajaksidan. Det var denna besvärande motsättning som Stefan Lindeberg grubblade över. Han inriktade sig på att hitta en bladgeomteri som gav bäst effektivitet med samma rörelse där muskelkraften användes optimalt. Lösningen med vingprofilen innebar samtidigt att bladet slirade mindre i vattnet än de gamla plattpaddlarna.

Från tävlingsbanorna spreds då en myt om att vingpaddeln är överlägsen andra paddlar. Men vingpaddeln är bra bara för framåtpaddling, och då bara om den används med bra teknik. För det mesta annat man kan göra med en paddel; sveptag, kontring, akterroder, sidoförflyttning, diagonalförflyttning, höga och låga stöd, rollar etc, är vingpaddeln på sin höjd acceptabel.

Det innebär att vingpaddeln kommer till sin rätt med smala kajaker, öppna vatten och i sammanhang där andra paddeltag än full fart framåt inte behövs. 

Teori

Vingpaddeln fungerar teoretiskt på samma sätt som en flygplansvinge. När profilen på bilden förs åt höger genereras lyftkraft. Varför detta sker är inte helt lätt att få grepp om – de gamla skolboksförklaringarna a la Newton (deflektion) eller Bernoulli (tryckskillnad pga olika strömningshastighet) tycks vara vetenskapligt överspelade. Nu anses virvelbildning vara den främsta orsaken till lyftkraften, med angreppsvinkeln som kritisk faktor medan profilen i första hand påverkar det användbara arbetsområdet för vingen. Men hur det nu än är med den saken – lyftkraften innebär att en vingpaddel inte bara är ett passivt mothåll i vattnet utan ger ett aktivt bidrag till rörelsen framåt.

För att fungera som tänkt kräver vingpaddeln sin speciella teknik. Att använda en vingpaddel som en vanlig standardpaddel ger inga fördelar (bortsett från att de ofta är lite lättare). En rätt använd vingpaddel har lite bättre verkningsgrad än en plattpaddel, genom att förlusterna i form av turbulens är aningen mindre, men den viktiga skillnaden är att motoriken involverar fler av kroppens stora muskelgrupper.  Men för att paddla snabbt går det åt stora mängder energi och belastningen på överkroppens muskler och muskelfästen är stor. För att minska skaderisken och få maximal behållning är det därför bra att gå en kurs hos en duktig tävlingspaddlare.

De tidiga vingpaddlarna och den teknik som användes var inte bra för paddlarna. Många gamla tävlingspaddlare dras med axelproblem. Sedan dess har paddlarna utvecklats mot en mindre aggressiv motorik med jämnare effektuttag – mindre bladyta och en lite nertonad vriding av bladprofilen. Samtidigt har tekniken utvecklats mot att effektuttaget ligger lägre i kroppen – mer mage och mindre axlar – och mot att isättningen är mindre aggressiv. Man låter numera bladet sjunka några mikrosekunder innan man drar i. Det innebär att skillnaden mellan vingteknik och grönlandstekniken blir allt mindre.

Utöver de hydrodynamiska och ergonomiska fördelarna kan vingpaddeln göras mycket tunn i profilen – dels genom materialet (kolfiber) och dels genom att den kraftiga välvningen ger styrka – och deplacerar därför inte lika mycket vatten som en traditionell paddel.

Ytterligare en fördel är att paddeln genom vingformen kan göras smalare och med mindre vindpåverkan trots att den faktiska ytan kan vara lika stor eller större – se bild på sidan om att välja paddel.

Användning

Vingpaddeln är ett högt specialiserat redskap och fungerar inte bra i alla sammanhang eller för alla paddeltag. Dess lämplighet eller olämplighet för havspaddling brukar vara ett kärt debattämne när paddlare träffas.

Ett ökande antal havspaddlare använder regelmässigt vingpaddel och trivs bra med det, men avgörande är inte främst paddelns förmenta lämplighet, utan paddlarens förmåga att dra nytta av fördelarna och minimera nackdelarna.

Paddlare med bakgrund i aktivt tävlande (och som sett till att behålla styrka och kondition) har naturligtvis alla förutsättningar att utnyttja vingpaddelns effektivitet på ett relevant sätt, även i en havskajak. Men många väljer för stora blad och för styvt skaft. Ingen som paddlar havskajak skall t ex ha en seniorpaddel. I många fall används vingpaddel aningslöst av otillräckligt tränade turpaddlare - med dålig isättning, halvhjärtade drag och låg frekvens försämras greppet så mycket att paddeln blir någorlunda hanterbar. Kvar finns då den enda fördelen att paddeln har lägre vikt än en standardpaddel.

Normal långfärdspaddling innebär generellt mycket liten kraft i paddeltagen (man underhåller bara en pågående rörelse med relativt små energitillskott) vilket gör att skillnaden mellan olika paddlar blir tämligen liten. När belastningen ökar – tung last, hög fart, motvind, bogsering mm – blir det för de flesta svårare att behålla en god teknik med vingpaddeln, eftersom den från början är gjord för lätta kajaker i sprintsammanhang. Resultatet blir onödig mjölksyra och trötthet och värkande muskler dagen efter.

Senaste åren har det kommit fram smala, långa vingpaddlar med mjukare skaft och steglös vinkelinställning – dessa är generellt bättre för havspaddling än de äldre paddlarna. Dels är de lättare att dra i vattnet och dels fungerar de bra med liten vinkel och därmed lägre paddelföring. Även en del tävlingspaddlare har upptäckt att de paddlar lika fort med mindre arbete med dessa!

Vingpaddling

Ett typiskt vingpaddeltag börjar på samma sätt som ett traditionellt tag, långt fram och nära kajaken. Skillnaden är sedan att vingpaddeln under dragfasen förs rakt ut från kajaksidan och lyfts 40-50 cm ut från kajaksidan. Sidoförflyttningen innebär dels att kroppens muskler används effektivt och dels att en stor vattenvolym påverkas.

Andra fördelar följer med på köpet. Genom att paddeln går ut från sidan hamnar den aldrig i det turbulenta vattenskiktet närmast kajaken, där ”hållfastheten” är sämre och – inte minst – vridningen av överkroppen som behövs för att få ut paddeln från kajaksidan lägger mer av arbetet på de starka ryggmusklerna. Paddeln tvingar fram ett effektivare utnyttjande av krafterna.

Under draget ökar trycket i den invikta framkanten, vilket hjälper till att dra bladet ut från kajaksidan. Vingpaddeldraget blir därför automatiskt rätt, när paddlaren slutar ”föra” paddeln aktivt och istället låter den hitta sin egen väg. En korrekt använd vingpaddel sitter stadigt fast i vattnet utan att vibrera eller wobbla. Den som återvänder till standardpaddlar efter en sejour med vingpaddel blir förvånad över hur instabil och bångstyrig den vanliga paddeln är.

Som jag nämnde ovan har vingtekniken stora likheter med traditionell eskimåpaddling med grönlandspaddel. Det är egentligen bara att sänka armbågarna, minska trycket en aning i isättningen och istället förlänga draget ett par cm och om sittbrunnens utformning tillåter – pressa knäna mot däcket för att få mer kraft i vridningen.

Vad kan en vingpaddel användas till?

Allra bäst fungerar naturligtvis vingpaddeln för vanlig framåtpaddling, där den ger ett tydligt bättre grepp än en vanlig paddel. Naturligtvis bör man, åtminstone då och då, ha lite intresse av hög effektivitet i paddlingen (oavsett om därmed menas hög fart, lång distans eller lägre puls) för att ha någon större nytta av ett så specialiserat redskap. Lika självklart är att man har ambitionen att lära sig en riktig vingpaddelteknik och att man har styrka nog att dra nytta av det bättre greppet.

De vanligaste rollarna går ganska bra.

Låga stöd med den konvexa sidan neråt går bra.

Ett sveptag går också rimligt bra om man trycker lite extra i den första delen av svepet och lyfter paddeln innan den börjar gå in mot kajaksidan bakom sittbrunnen.

Bakåtpaddling går varken bättre eller sämre än med en vanlig paddel.

Nackdelar då?

Vissa tag är mer eller mindre olämpliga med vingpaddel. Främst gäller det paddeltag där bladet i något moment förs åt ”fel” håll, dvs med tunna kanten först.

Ett högt stöd med konkava sidan ner leder ofta till ofrivilligt bad om det inte kombineras med ett sveptag åt rätt håll.

Sidoförflyttning med sick-sack-tag. Paddeln blir instabil och ger inget stöd under returdraget. För att detta skall fungera brukar vingpaddlare lyfta bladet ur vattnet, vrida det 120-160 grader och returnera med konvexa sidan ner – ett konststycke för den som vill låtsas att vingpaddeln är bäst på allt.

Akterroder – sämre roderverkan och dåligt stöd. Vill du använda akterroder, gör det med en vanlig paddel.

Kontring är inte heller någon höjdare med vingpaddeln och leder lätt till att kajaken svänger kring sin längdaxel snarare än i horisontalplanet.

Rekommenderas - roderförsedda kajaker

Generellt fungerar vingpaddeln bäst med roder på kajaken. Det går visserligen att styra med en sådan paddel men då förloras fördelarna genom att paddeln måste tvingas till en annan väg i vattnet än den optimala. Att kompensera upplovning med en vingpaddel är av samma skäl inte effektivt.

Vingpaddel för långfärd – jodå

De nya mindre extrema vingpaddlarna som kommit fungerar utmärkt för långfärd med lastade kajaker. Men man skall vara medveten om att en paddel i sig varken är bra eller dålig – sina egenskaper får den först när den sätts in i ett sammanhang, dvs tillsammans med en kajak, en paddlare och dennes teknik, styrka och kondition. Eftersom den mänskliga förmågan att behärska sina redskap till fulländning (även olämpliga sådana) är så imponerande (cykla på enhjuling t ex) är det mest en smaksak vilken teknik och vilka redskap man väljer att optimera sin kompetens i – bara valet sker medvetet och med full insikt om både för- och nackdelar.