Show cart
Design & Illustration

En "riktig" nortonkajak på Österlen

Henris renoverade Nortonkajak

I mailen igår fanns en rapport från Henri Högberg på Österlen om hans gamla Nortonkajak i ribb-och-duk som sjösattes återigen efter en ombyggnad. Mitt i den sedvanliga snabbläsningen (vanans makt - det kommer många mail och många RSS-uppdateringar att skumma igenom), saktade jag in och kände i text och bilder en jordnära och självklar enkelhet - en berättelse om ett lite lugnare stråk än den högfartsfil där många av oss tillbringar alltför många av dygnets timmar. Jag tittade rätt länge på bilderna (tre av dem förstoras om du klickar på dem)...

Hej Björn!

Jag skickar några bilder på en ombyggd Norton Sound. Ursprunget, som du kanske minns, var 60 cm vid masik. Den byggde jag för 6 år sen – oj vad tiden går! Eftersom den legat ute och börjat tappa fräschör, slaktade jag den på duken, tog in den och kortade alla spanten så att nu, i denna slutversion, är den 55 cm över masik. Den är följaktligen även lägre.

Henris renoverade Nortonkajak Det som triggade mig en gång att bygga den var en underbart poetisk bild i David Zimmerlys Qayaq – Kayaks of Alaska and Siberia. På sid 50 finns en bild av två Norton Soundkajaker från 1881. Den nästan drömmande stämningen från denna mer än hundra år gamla bild får mig att känna delaktighet. Faktiskt blir denna bild på något sätt än mer levande när jag sätter mig i den nya upplagan och paddlar ut… Och det är en väldigt trevlig kajak att paddla som rymmer åtskilligt.

På något sätt har jag svårt att se detaljer för helhet och tvärtom. Jag skulle höjt pinnen i fronten 1 cm, det missade jag och jag har slutat reta mig på det. Och jag sydde den snyggare förra gången. Det svarta är på däcket är en tätningsmassa. Linjeritningarna finns i Zimmerlys bok, det är bara att sätta igång och göra en kopia!

Henris renoverade NortonkajakLäser man in sig i ämnet förstår man orsaken till storleken på kajaken. De här innuiterna styckade bytet på plats och stuvade in det i kajaken. De grönländska kajakerna klarade inte av det, man bogserade hem bytet.

Paddeln är en efterhandskonstruktion. Jag hade kvar ett skaft med mycket smala ändar. Jag skar till två 1-cmplattor med ungefär den form man hittar på paddlarna i Qayaq. Den största bredden är 11 cm och nu när jag paddlat rätt mycket med paddeln märker jag vilken utomordentlig kraft som ligger i bladen. Jag behöver inte ens ta i, låter bara bladet mjukt glida i vattnet och får nästan en turboeffekt. Fler sådana ska jag göra, den här är ju rätt rå och grov.

I onsdags förra veckan kom en dag med lagom mycket dyningar från öster. Jag pep ned till Vitemölle och lade i min Igdlorsuit-kajak och i handen hade jag en mycket lätt paddel med mått och form som jag hittat i en annan bok. Paddeln är faktiskt från 1700-talet!

Jag har lyckats lära mig ett avspänt paddlande. Några timmar tog mig till Olseröds sommarby och en bit till. Hade jag fortsatt hade jag kommit till Gropahålet – mynningen till Helge å. Ytterligare en bit och jag hade kommit till Åhus och där hade jag ju kunnat våldgästa min kajakguru Lars Gradin för en kopp kaffe…

Henris renoverade Nortonkajak

Ljuset fallet snabbt så här års och det tog ungefär samma tid tillbaka till Vitemölle hamn. Det började skymma, ” but fresh as a daisy” klev jag i land och fick upp kajaken på biltaket och tog mig hem.

Ett tillägg till Norton Sound-kajaken: alla byggen har sina för- och nackdelar. Ribb och duk har den mycket stora fördelen att man utan större mankemang kan bygga om. I mitt fall såg jag ju också klart kölens brister – i den gamla versionen hade jag ingen ”rocker” alls, snarare tvärtom. Men åter – helheten och delarna, när ska jag lära mig att hantera hela registret?

Till sist – finns det några nackdelar med en kajak som har så branta ”tak” i för och akter? Jag har provpaddlat åtskilligt och ettriga sidvindar gillar den inte. Lägger man emellertid ordentligt med vikt i aktern försvinner faktiskt problemet. Den är också lättstyrd. Som du Björn så rättframt säger: skädda eller roder? Avstår man slipper man alla problem med sånt som kan gå sönder. Och själv har jag hela tiden fostrat mig att styra med kropp och paddel.

Måtten: hela kajaken är 5,16 m lång. Från rygg till akter 1,85 m, från masik till för 2,68 m, manhålet 63 cm. Jag fick sy om min hemgjorda tuilik och öka längden på nederdelen, men nu sitter den perfekt."

Varm hälsning
Henri H

PS. Boken Henri nämner är denna:
QAJAQQAJAQ - Kayaks of Siberia and Alaska av David W. Zimmerly, Alaska State Museums, Div. of State Museums, Dept. of Education, 395 Whittier Street, Juneau, AK 99801. ISBN 1-889963-10-0.
Ursprungligen skriven för att ge komplettera en utställning om traditionella kajaker, men fungerar utmärkt på egen hand. Nuvarande version är utvidgad till att bli ett, för den intresserade oumbärligt standardverk om kajaker från Alaska och Kanada.

Comments

Härligt att se Henris - Norton, och tidigare också hans baidarkor. Alltid kul att läsa om traditionell SOF bygge även om det inte riktigt hör hemma här kanske, men gärna mer om detta! Paddlar själv en hemsnickrad baidarka (eller Iqyax) i SOF och den har en formidabel förmåga att ta smälta in i vågorna när de kommer bakifrån eller snett bakifrån. Hela kajakens flexibilitet i "skin on frame" är ett kapitel för sig. Tack annars för en mycket bra hemsida och jag bifaller det vattenära kajakperspektivet i diskussionerna, nyheterna och artiklarna. Tack också till Henri för många underfundiga inlägg. Övrigt är ovannämnde bok ett måste för alla fans av traditionell paddling.

Hälsningar Jan

Jag vet inte om jag är alldeles vilsen - men jag hittar inte de andra bilderna. Strunt i det Björn, det var roligt att du satte in bilden på min Norton och tack Jan för vänlig kommentar. Den här kajaken byggde jag redan för 6 år sen. Den hade legat ute och tappat fräschör, så jag tog in den, slaktade den på duken, kortade alla spanten så att nu i denna slutversion är den 55 cm över masik - tidigare 60 cm. Den är följaktligen även lägre. Det som triggade mig en gång att bygga den var en underbart poetisk bild av två Norton Soundkajaker i David Zimmerlys Qayaq - Kayaks of Alaska and Siberia. På sid 50 finns en bild av två Norton-kajaker från 1881. Den nästan drömmande stämningen från denna mer än hundra år gamla bild får mig att känna delaktighet. Faktiskt blir denna bild på något sätt än mer levande när jag sätter mig i den nya upplagan och paddlar ut från Nils-Gunnars lilla ålahamn. Och det är en väldigt trevlig kajak att paddla och den rymmer åtskilligt.

På något sätt har jag svårt att se detaljer för helheten och tvärtom. Jag skulle höjt pinnen i fronten 1 cm, det missade jag och jag har slutat reta mig på det (tack Wolfgang Brinck för din tröst till alla oss som slinter!). Och jag sydde den snyggare förra gången. Det svarta på däcket och längst bak är en tätningsmassa. Kan man använda beck och var hittar man sånt? O s a!

Linjeritningarna finns i Zimmerlys bok, det är bara att sätta igång och göra en kopia. Sänk den gärna på höjden, linjerna finns kvar ändå.

Läser man in sig i ämnet förstår man orsaken till storleken på kajaken. De här innuiterna styckade bytet på plats och stuvade in det i kajaken. Grönländarna bogserade hem bytet.

Jag gjorde en passande ny paddel till kajaken. Jag hade kvar ett skaft med mycket smala ändar. Jag skar till två 1 cmplattor med ungefär den form man hittar på paddlarna i Qayaq. Största bredd 11 cm och nu när jag paddlat rätt mkt med paddeln märker jag vilken utomordentlig kraft som ligger i bladen.

Ribb och duk-konstruktioner har både nackdelar och fördelar. Fördelarna ligger i att jag kan bygga om ifall något fallerar. På Norton-kajaken såg jag det jag inte såg förut - kölen hade ingen rocker. Det kunde jag fixa nu.

Den är känslig för sidvind, men lastar jag ned bakom ryggen (alla dessa tomma vinpåsar med vatten...) försvinner problemet.

Måtten: 5,16 m lång, från rygg till akter 1,85 m, från masik till för 2,68 m. Manhål 63 cm längd. Jag fick sy om min hemgjorda tuilik (bävernylon, tack Björn för tipset om tyget) och öka längden på nederkanten, men nu sitter den perfekt.

Att paddla - och det gäller väl vilken kajak som helst - är att återställa sinnena till rätt våglängd. Jag kan bara göra en enda jämförelse i likhet - långa skidturer med pulka i fjällen och när man kommer in i dalarna nära Abisko där inga snöskotrar far fram... Tystnaden, de utslätade konturerna och gärna ett nattligt norrsken...

En sak till: för en del år sen satt jag i Allinge,(Bornholm) jag behövde skrivro. På det trevliga biblioteket hittade jag boken "Grönland När Hvar Hur", en dansk utgåva. Här såg jag nu den overall jag tillsammans med Lars Gradin återfann i det fantastiska museet i Köpenhamn. Alltså, tänk er en ganska rymlig overall, den har t o m fötter i samma material. Mitt på overallen en "säcköppning", ett stort ingångshål som dras ihop (precis som de klassiska Everesttälten om ni minns, samma konstruktion återkom i Don Jensens fina Bombshelter från 1970-talet). Jag har tittat på de torrdräkter som marknaden erbjuder. Fina saker och lika fina priser - upp mot 9 000 kronor! Mer än vad min gamla Saab kostat... Dessutom är jag misstänksam mot Gore-tex (ett slags teflon som dessutom blir en evig ballast för naturen, den återgår inte till natur där den ligger i soporna).

Björn gav ett tips på bävernylon som jag funnit mkt användbar. 60 proc nylon (förhoppningsvis baserad på urea) och 40 proc bomull. Duken tar villigt åt sig linolja och den blir tät och fin. Min tuilik och mina senare kapell är gjorda så.

Tänk er en "torrdräkt" i form av en overall och med påsöppning... Den måste naturligtvis bli voluminös runt midjan, men det fixar man ju med ett löst bälte. De gamla lakan jag har (välvilligt skänkta av hustrun för destruktion) skulle kunna vara utgångspunkten för en modell. Sömmarna blir få och de är lätt tätbara.

Från boken minns jag att originalets påsöppning hade en "pusteknapp" som det stod på danska. Alltså, när det blev mkt varmt för paddlaren drog han ut pustknappen för att få in luft, stack in den igen och surrade till med ett band. Ja, man skulle t o m kunna blåsa upp denna dräkt och bli en flytande docka.

Jag ska göra ett försök och återkommer...

Henri, kanske har du råkat byta språk uppe i högra hörnet. Det finns ingen engelsk översättning på notisen och därför visas i så fall bara den svenska ingressen. Byt tillbaka till svenska så hittar du nog både bilder och text...

Liten nyfiken fråga; finns det produktionstekniska eller kajakegenskapsmässiga förklaringar bakom Baidarkans lite annorlunda ändar? Eller är det ytterligare någon annan sorts förklaring i stil med tradition eller mystik?

Henri jag fotograferade den torrdräkt på nationalmuseet som du omtalar. Fantastisk dräkt: Kan skicka dig en bild om du behöver eller om Björn vill publicera den här.

Aleuterna gjorde sina vattentäta "torrdräkter" av valrosstarmar.

Till Patric; hela bakändan på Baidarkan är som en stor skedda, eller fena. Från baken viker den sig in mot skrovet. Jag kan inte hur dynamiken är i vattnet - vet bara att den blir väldig stabil i medsjö eller sned sidosjö. Byggde min ganska kort (4,85m) och smal (51,5 cm) så den svänger även lätt trots att så gott som hela längden är i vattnet.

Det finns så mycket myter om baidarkor att det är svårt att orientera sig i floran. Först och främst är Nortonkajaken en alaskakajak bland flera andra typer, men det är inte en baidarka - visst visuellt släktskap finns men den saknar de viktigaste särdragen hos en riktig baidarka.

Baidarkans tudelade förstäv har ibland förklarats med att den undre delen utgör en "cutwater" som fungerar ungefär som bulben på fartyg - den delar vattnet och förlänger vattenlinjen, och den övre fylligare delen utgör reservdeplacement som hindrar fören att dyka vid surf. Men en enklare (och mera sannolik) förklaring är att de ursprungliga byggarna strävade efter en tunn stäv i vattenlinjen för minsta friktion och en fyllig i däckshöjd för reservdeplacement - det enklaste sättet att åstadkomma detta med skinnklädsel är att sy ihop skinnet mellan de båda delarna. Idén förekommer på flera kajaktyper i Alaska, dock inte Norton där delningen sitter så högt att den sannolikt varit ett handtag.

En baidarkaakter är mycket fyllig och slutar med en vertikal fena och med däcket breddat till ett flytplan - i strid mot nuvarande paradigm som säger att aktern skall vara en utdragen spets och absolut inte baidarkans rundade slut. Fylligheten förstår jag inte, men flytplanet kan nog ha hindrat aktern att sätta sig vid hög fart.

Hög fart är baidarkans mest mytomspunna egenskap. Det talas om 10 knops-baidarkor och hänvisas till tillförlitliga mätningar av välrenommerade sjökaptener, upptäcksresande och kartografer under 1800-talet. Men samtidigt visar utgrävningar att den gamla aleutbefolkningen hade kraftigare benstomme och större muskelmassa än dagens paddlare - någon har spekulerat i att en vältränad olympisk K1-mästare hade varit en tämligen genomsnittlig paddlare på Aleuterna fö 150 år sedan. Kanske var det där farten satt...

Ytterligare en innehållsrik mytfaktor är den flexibla konstruktionen. En baidarka har "leder" och "ledband" på ett dussin ställen i skelettet, och glidytor av ben där trä möter trä, dels för att öka flexibiliteten och dels för att få bort ljud som kan skrämma bytesdjur. Tanken har funnits att denna mjukhet kanske har inneburit mindre motstång i sjögång. Men inte heller detta är helt okontroversiellt - Harvey Golden initierade en röntgenundersökning av ett gammalt baidarkaskrov för några år sedan för att kartlägga alla benbitar till storlek och placering. Från denna byggde han sedan en exakt replik - men kunde konstatera att den inte blev snabbare än de styvare modeller som saknar benbitarna.

Problemet är att till skillnad från Grönland, dog den traditionella baidarkapaddlingen ut innan forskningen hann dokumentera byggtraditioner, användning och paddlingsteknik, och därför finns ingen förstahandskunskap längre - det mesta är spekulation.

Så vem vet...

Henri, vad är det för sorts duk på din Norton?

Medan jag skrev hann Jan med en ytterligare kommentar. Aleuternas tuiliq är intressant: Den syddes av valrosstarmar - kroppens eget Gore-Tex - en semipermeabel hinna, perforerad med så små hål att vattenmolkyler stängs ute. I kroppen används sådana hinnor för att med osmotiskt tryck förflytta olika kemiska substanser till kroppens olika delar - i tuiliqen för stänga vatten ute men släppa igenom vattenånga.

Dessa tuiliqs syddes av tvärgående band av tarmar och vägde bara en bråkdel av vad dagens rätt primitiva andas-material gör - några tiotals gram för en knälång tuiliq! Man kan kanske tänka sig att man om några år med organisk nanoteknik kan "odla" tuiliqmaterial med lika goda egenskaper egenskaper som 17- och 1800-talets aleuter hittade i naturen.

Hattarna kanske också förtjänar en kommentar. De var gjorda av tunn faner, hopsvepta så att de bildade en lång framåtriktad strut och dekorerade med målning, fågelfjädrar och morrhår (se bilden på bokomslaget ovan). De skyddade främst ögonen från saltstänk och sol och kanske hade del i en av myterna kring aleutjägarna - deras synskärpa var omvittnad: när en vanlig människa hade upptäckt en kajak på horisonten hade aleutjägaren redan sett vem som satt i den.

En till, möjligen något konstruerad men förmodligen med någon substans ändå, förklaring till baidarkans säregna form.

Aleuternas jaktvatten låg förhållandevis långt ut från land, de jagade mest havsutter och säl, så transporten ut, ofta i motsjö eller dyning, skulle gå snabbt och framför allt torrt. Därför ett långt förskepp med bra bärighet.

Ute vid jakten behövs en bra och snabb manövrering så botten formen blev rund och med hyfsad rocker. Havsuttrar och sälar ser bra under vatten men inte alls bra i luft. Kroken på den övre fören skulle, med lite god vilja, kunna liknas med en simmande artfrände kommandes runt isflaken eller i vågorna. Detta kanske gav jagaren nån meter till innan misstaget upptäcktes av djuret.

Bytet skickades in i baidarkans rymliga inre för att vara ur vägen och inte bromsa vid hemfärden.

Efter en hel dags jakt ville nog jägaren hem snabbt och säkert, hungrig, trött och skitnödig skulle den färden gå snabbt och absolut inte med kapsejsningar. Akterskeppet med bra bärighet och det stelopererade rodret ger en bra stöttning och får hjälp av vågen som trycker på den vertikala ytan.

En sån här förklaring till det "avvikande" utseendet går i alla fall hem och är lite mer förståelig för "utomstående". Och nog kan det ligga en hel del i den.

Jatack Jan, gärna en bild på den där fantastiska overallen. Jag vill också tillägga att Nationalmuseet i Köpenhamn är ett alldeles otroligt museum. När vi gick runt i rummen fick vi en totalbild av paddlande folk på jordens alla vatten. Kajaker, paddlar, dräkter och vackra sådana... Dessutom finns två lika överväldigande rum med föremål från det gamla Kina och Japan. Bor man härnere är ett besök där självklart.

Har man tid kan man också kvista iväg till Roskilde och titta på alla båtar som finns där. När jag var på besök stod ett nästan färdigt vikingaskepp utanför byggnaden. Magnifikt!

Peter, duken är 600 gr bomullsduk linoljad tre ggr. Duken är synnerligen hållbar, kan jag intyga, köpt på Skillinge Skeppshandel. Leif där vet allt om materialet.

Björns intressanta information om innuiternas förmåga att använda och utveckla sitt råmaterial väcker många tankar, liksom frågan om vi kan komma fram till någonting liknande.

Det blåser hårt i dag. Bäst att fortsätta pysslet med den gamla baidarkan som jag klätt av och skall återställa till riktig form.

Jan, förresten, lägg ut bilden på overallen här hos Björn så får alla se det innovativa vi hela tiden talar om.

Hej Henri!

Nu har jag kommit så långt att jag dukat min kajak och skall till att impregnera. Köpte ju 600 g duken efter din inrådan. Räcker det med tre lager linolja? Låter ju bra isåfall. Gillar canvasens naturliga färg. Hur lång tid låter du gå mellan strykningarna?

Peter, Åsa

Hej Peter och Åsa. 3 ggr räcker och sen en gång per år, ungefär. Torktiden? Det beror på hur varmt du har i lokalen. Första strykningen tycker jag alltid tar lång tid att oxidera - obs oxidera, för linolja torkar inte i egentlig mening. Så en välventilerad varm lokal är det bästa. Själv har jag ett kallt stall och Norton-kajaken tog väl en vecka-tio dagar första strykningenatt bli klar för strykning nummer två. Sen är ju duken mättad så de följande strykningarna går fortare att "torka". Lars Gradin, min personlige kajakguru, uppmuntrar alltid att efter första strykningen (då dukfibrerna har rest sig litet) putsa med mkt fint sandpapper. Gör man det efter varje strykning och obs! på oxiderad väv får man fram en slät yta. Så fin yta som Lars har på sina kajaker har jag aldrig lyckats få. Jag vill alltid att allt ska gå med blixtens hastighet, torktid en halvtimme och sen i sjön med det jag byggt. Men så får man inte resonera när det gäller den här gamla metoden. Allt måste ske med en viss VÄRDIGHET så man inte hetsar väven och gör den förnärmad. Lycka till och kom med en bild, vet jag!

Tack så mycket för bilden på "sparkdräkten". Men jesses vilket litet ingångshål! Var det verkligen den där jag såg på museet? Det måste till en mycket smidig person för att komma in i denna dräkt.

Ingenting hindrar emellertid mitt eget försök med en modell att göra öppningen större. Jag får prova mig fram. När jag fått den färdig kommer jag med bild - om Björn tillåter.

Jodå, Henri. Både produkt- och mannekängbilder ;-)

Ju mer jag tittar på bilden av torrdräkten (stort tack Jan och Björn!) ju mer fascinerad blir jag. Vilka otroliga människor alla dessa innuiter och aleuter var - bara att kläcka en sån idé och faktiskt genomföra den! Människan har alltid varit teknisk, från det första fällda bytet (Benjamin Farrington). Det kanske varit både vår lycka och olycka. För just nu läser jag Mats-Eric Nilssons bok "Äkta vara, guiden till oförfalskad mat". Över 250 packade sidor med information om tillsatser och låtsaskryddor. Det fina med Nilssons bok (jag ska skriva om den sen i vår tidskrift På Österlen) är att han anger alternativ. Det finns många alternativodlare i vårt land, små producenter som naturligtvis inte har stora lastbilar med uppmuntrande dekaler på fuskproduktionen. Inte så långt ifrån oss - man kan gå eller cykla dit - har vi en producent av fantastisk potatis och rotfrukter. Man lägger slantarna i en liten låda. Hitintills har han inte blivit lurad... En producent av fjäderfä ligger heller inte så långt bort - oförfalskad grundmat.

Jag har alltid bakat brödet själv ända sen våra barn var små. Och det lukulliska i maten kommer sig inte av det nyproducerade köket, utan tankarna bakom maträtten.

Som Henry David Thoreau säger så bra: när vi är mätta behöver vi inte mer mättnad. När vi är varma behöver vi heller inte mer värme.

Nutidens affärer skrämmer mig. Men så är jag ju också uppväxt under senaste kriget, med starka begränsningar på allt. Bröd åt man utan sovel...

Post a comment