Show cart
Design & Illustration

Paddling och/eller simning

Erik Arnström tipsar om en intressant diskussion på paddling.net om simkunskaper i samband med paddling. De problem som vanligtvis dyker upp är att det är svårt att simma i vanliga kajakkläder och hur mycket utrustningen bromsar. Frågan är därför hur mycket goda simkunskaper egentligen betyder. Men oavsett svaret är det en nyttig övning att någon gång då och då ramla i vattnet och simma hundra meter med kajaken - om inte annat blir det tydligt vilken bra idé det är att hålla sig kvar på rätt köl i kajaken.

I sammanhanget erinras om en artikel för ett par veckor sedan på samma förträffliga sajt om att från en kajak assistera simmare.

Comments

de är ju aldrig fel att kunna simma. men om man antar att man som kajaktist har flytväst vilket man bör ha i min mening, samt våtdräckt så har man väldigt gott om flytkraft, man har ju om det inte är hetl för dåligt väder också utmärkt flyt hjälp av kajaken oavsett om den är vattenfyld eller inte .

med rätt erfarenhet inom kajakism om man kan utrycka sig så, så anser jag att man inte behöver vara särskillt god till att simma då detta troligen inte lär vara de som räddar en vid en livshotande situation på öppet vatten.

men faktum är att såvitt jag känner till har ju de flesta kanotsport klubbar ett krav om simmkunnighet på minimum 200m (utan hjälp) detta avstånd förlängs ju av flythjälpmedlen man bör ha men förkortas av temperaturer då det är tidigt vår, sen höst eller vinter...

Intressanta tankar - innuiter kunde aldrig lära sig simma i de kalla vattnen i detta nordliga hav. Hur gör vi? Jag tävlingssimmade från 13 års ålder till den dag jag fyllde 18. Bröstsim och fjärilsim (det var före delfinkicken).Jag tog diverse märken som bl a innebar att man skulle hämta upp rätt så tydliga föremål ur tre meters djup och jag simmade 1 000 meter med kläder för ett annat märke. Jag insåg snabbt att det bästa man kunde göra var att sparka av sig skorna.

För ett antal år sen kastade jag mig ut i böljorna utanför Stenshuvud - och missade totalt varningsskyltarna om strömmarna. 200 meter ut greps jag av strömmen, en kall hand som inte gick att motstå. Vad skulle jag göra? Det var också kallt i denna ström. Jag förstod - av tidigare erfarenheter - att denna ström var lokal. Jag kunde säkert driva med den ett tag. Men kylan... Då gjorde jag det varje simmare gör vid start - jag simmade under vattnet mot land där familjen väntade. Fråga mig inte hur detta fungerade, men jag klarade den starka strömmen. Rätt så utpumpad kom jag i land.

I grunden tror jag det handlar om vattenvana - att inte drabbas av panik. En bekants bror drunknade för några somrar sen utanför Vitemölle. Han drabbades av panik i strömmarna. Ett par djupa andetag vatten fyller lungorna - och sen är det kört.

I kallt vatten spelar det nog ingen roll vilka erfarenheter jag har. Här gäller det nog att klä sig vettigt och efter temperatur.

Men hur kom det sig att innuiterna aldrig hade med sig reservpaddlar? O s a!

Simkunnighet är självklart en grundförutsättning, oavsett utrustning, och det är ett krav som är lätt för klubbar och uthyrare att ställa och lätt att uppfylla. Men egentligen tror jag att dokumenterad vattenvana hade varit ett mera relevant krav. Simborgarmärket säger väldigt lite om hur man reagerar om ofrivilligt hamnar under vattnet, men det är svårt att tänka sig vattenvana utan simkunnighet.

Den idealiske nybörjaren skulle då ha följande profil: vattenvana (fridykning, simhopp, vattenpolo, undervattensrugby eller liknande), balans och motorik (ridning, balett, yoga, snowboard, skateboard, vindsurfing etc). När sådana dyker upp på introduktionskurser blir de snabbt duktiga paddlare - och rollar ofta efter tjugo minuters instruktion...

Du hann före med vattenvana, Henri! Men jag tror nog ändå att vattenvana (eller snarare vana vid förhållandena) har betydelse även i kallt vatten. För några år sedan hade vi ett par kallvattenövningar i Malmö Kanotklubb (vi hoppade i vid vår brygga i januari iförda våra vanliga paddelkläder). Idén var dels att få veta hur kläderna fungerar i kallt vatten och ledde till att flera bytte ut delar av utrustningen, dels att lära sig att vänta ut den första panikimpulsen så att andningen kommer igång innan man börjar klättra upp i kajaken. Har man gjort en sådan övning tror jag att risken är betydligt mindre i ett skarpt läge.

Att inuiter aldrig hade reservpaddlar lär ha berott på det inte fick plats på det av jaktutensilier belamrade däcket. Av det skälet gjordes paddlarna mycket starka - de skulle enligt grönländsk tradition hålla för att göra chins med paddeln upphängd i bladen.

En olöst fråga är denna: flera källor påpekar att jägaren kunde rolla upp med harpun, spjut, kastträ, flottör eller med händerna om han blir av med paddeln - men ingenstans har jag sett ett förslag om hur han sedan kom tillbaka till land utan sin paddel.

Ytterligare en kommentar Henri. Du skriver om att simma under vatten för att komma unden en ström. Det är vad varje en forspaddlare som fastnar i en vals också måste göra - ner mot botten för att komma loss från vattenvirveln. Och det är vad jag instinktivt gjorde vid min vådliga vurpa (http://www.thomassondesign.com/news/news.php?archive=1107270408&ucat=&aj_go=more&id=1028280082&do=archives) utanför Hamburgöarna i Bohuslän för några år sedan - men där var det främst för att vara säker på att komma upp utanför kajaken, för att inte få den i huvudet. Fler exempel på vikten av vattenvana...

I grov sjö är handpaddling eller kastträet inte till stor nytta, men det går faktiskt utmärkt att paddla med en harpun om man använder glidtag. Då kommer den ner så pass djupt att den ger ett förvånansvärt bra grepp. Med tanke på det undrar jag under vilka omständigheter man skulle kunna förlora en paddel? En tappad paddel sticker inte iväg särskilt långt i vind eller vågor, jämfört med t ex en tom kajak.

...en valross kanske använde den som tandpetare och arrogant spottade ut flisorna ;-)

Ja, jo det måste nog varit så att jag instinktivt/ren tur, simmade UNDER strömmen - som säkert var ytlig - som gjorde att jag klarade den. Plus vattenvana kanske, herregud jag växte ju upp vid vatten, vi hade sommarstugan alldeles vid Ume-älvens strömmande vatten som ständigt var en (farlig!) lockelse. Jag tyckte mest om att som liten kravla mig fram i grundvattnet med händerna nerkörda i bottensedimenten. Men enligt min äldre (och mycket mer vetande) syster lärde jag mig simma sent. Men sen så...

Men det här med kyla... Jag klarar av 30 minus (fjällen vinter) med bara händer utan prut om jag ska laga mat t ex. Då handlar det om luft. När det gäller vatten förstår jag att det är mer totalt. Jag glömmer inte förra årets maj när jag satt i kajaken översköljd av enorma och hårda/kraftiga vågor och inkilad mellan stenarna utan att kunna se någon ljusning på min belägenhet. Vattnet var inte djupt, men jag satt förbaskat FAST! Och sen de kalla, kalla vågorna som slog över skallen med dunder och brak över huvudet. Men jag satt kvar i sittbrunnen med kapellet och försökte titta bakåt. Ni vet hur litet man ser... Nåja, det klarade sig. Ergo - se till att du inte hamnar i sådana situationer. Men om? Ja, man måste helt enkelt fortbilda sig om man verkligen, verkligen vill paddla kajak. Vädret kan ju slå om. Faktiskt.

Jag glömde något viktigt i upphetsningen.

Björn, en man (svensk) vars namn jag redan glömt ringde mig från - London. Det lät så. Han hade via Skillinge Skeppshandel/Leif, fått mitt namn och telnr. Han är möbeldesigner, men ska tillsammans med studenter/elever vid Malmö högskola (hoppas jag uppfattade det rätt) byga en umiak. Jag gav honom diverse bokuppslag samt muséet i Köpenhamn som vid sidan om sina allsköns fantastiska kajaker även har en umiak. Det blev ett trevligt samtal och jag tipsade alltså om din existens och vad du kan och vad du vet och gav honom din mailadress. Bli alltså inte förvånad om du hör av honom. Säkert en värdefull kontakt.

Post a comment