Paddelritningar och byggbeskrivningar
Senast uppdaterad den 1 mars 2020, 78 kommentarer
europapaddel | grönlandspaddel | alaskapaddel | kanadensarpaddel
När kanoten är färdigbyggd fortsätter du lämpligen med en paddel - när du har ångan uppe och verktyg och material till hands och medan du väntar på att lacken skall torka. Det finns mycket att vinna på att utforma paddeln efter dina behov och paddelteknik.
Sedan kan man väl inte helt bortse ifrån att en snidad kajakpaddel i gran - en europeisk standardpaddel, en pagaj (från Grönland) eller en pautik (från Alaska) - eller kanadensarpaddel i ask passar bättre till en träkanot än en hightechpaddel i nylon eller kolfiber.
På bilden syns några av mina hembyggen. De första var traditionella europaddlar, som efter ett antal experiment ledde fram till den som finns på ritningen nedan. Småningom blev det bara eskimåpaddlar – först av grönlandstyp sedan även alaskamodeller.
Europeisk kajakpaddel
Innan du börjar hyvla och tälja – fundera över några grundläggande paddelfakta.
Paddeln måste vara lätt. En dags paddling innebär åtskilliga tusen lyft med paddeln på raka armar framför dig – varje onödigt gram kommer att kännas framåt kvällen. Tunna både skaft och blad så mycket du vågar. Gå dock inte under 30 mm ø på skaftet för då blir det obekvämt att hålla.
En välgjord träpaddel bör inte väga mycket över kilot. 
Paddelbladet bör vara skålat både längs och tvärs – det underlättar bladets vridning, ger bättre grepp i vattnet och minskar risken för wobbling. För mycket skålning gör att bladets lätt bryts.
Bladet bör smalna av mot spetsen för att inte bli onödigt ömtålig och hålla när man stakar eller bär av med paddeln. En remsa glasfiber över spetsen kan ytterligare öka livslängden.
Jag föredrar relativt liten bladyta för långfärdspaddling. Många köpepaddlar är influerade av tävlingspaddlar, med stora, ibland asymmetriska, blad. På långfärd och till havs medför de att belastningen på leder och muskler blir stor och att armrörelserna blir yviga och tröttande.
Ett mindre blad ”slirar” lite mer i vattnet men skillnaden märks bara under acceleration, inte när man fått upp farten. Däremot är det lättare att hantera det mindre bladet i vind och man håller farten med mindre ansträngning.
Ett längre skaft leder till lägre paddelföring vilket tröttar mindre, skvätter mindre på händerna, ger mer stöd och mer gireffekt vid manövrering. Men trenden just nu går mot kortare paddlar – och det finns stora fördelar där också. Med en kortare paddel är det lättare att göra snabba manövrar. Följaktligen får man bättre kontroll över kajaken i besvärliga förhållanden – surf, bränning, fors etc. Bäst är att testa olika paddlar och hitta sin favoritlängd.
Bladen brukar vara vinklade 90° i förhållande till varandra. Gör man egna paddlar kan det vara idé att testa olika vinklar eftersom 90° ger en överdriven vridning av handleden vid lägre paddelföring. Idealiskt är nog att minska vinkeln med lägre paddelföring ända ner till nära 0° vid extremt låg teknik. Den klassiska eskimåpaddeln var helt ovinklad. Kan du låna en steglöst justerbar paddel under några dagar finns stora möjligheter att prova ut den idealiska längden och vinkeln.
Var observant på skillnaden mellan höger- och vänsterpaddlar, så att det blir rätt. Är du det minsta osäker på vad du skall ha – bygg en högerpaddel. Har du inte paddlat tidigare – bygg en högerpaddel.
Lämplig längd kan vara 215 cm lång plus/minus 10 cm beroende på styrka, armlängd, paddelteknik, kajakbredd etc.
Utgångsmaterialet är en rak träbit av gran eller fur, ca 32 x 32 mm, i lagom längd och fyra bladämnen som limmas på plats.
Ådringen bör vara rak och jämn i alla bitarna och skaftet bör vara fritt från kvistar.
Rita och såga ut bladens form. Rita ut bladens tjocklek och skålning.
Sedan finns många sätt att avlägsna överflödigt trä – bandsåg, woodcutterklinga i en vinkelslip, skrubbhyvel, sliprondell, skölpjärn (skålat stämjärn), späntkniv etc. För skålningen tvärs bladet är en rundad sickel utmärkt.
Runda skaftet genom att först hyvla det åttkantigt, sedan sextonkantigt och slutligen runt. Avsluta arbetet med att slipa.
Ytbehandling
Fernissa inte skaftet på en kajakpaddel. Då måste du hålla hårt för att få grepp på den hala ytan.
Gnid istället in skaftet med lite kokt linolja på en trasa. Våtslipa med ett mycket fint sandpapper (400 - 800) och torka direkt av skaftet med en ren trasa (väljer du att arbeta in oljan med stålull blir resultatet mycket bra – men paddeln blir diskret brunprickig av all små inbäddade stålfragment som rostar, vilket inte alls är så illa som det låter utan fullt acceptabelt).
En så behandlad paddel är sammetslen med bra friktion, skön att hålla, både torr och våt – sval på sommaren, varm på vintern och snäll mot händerna även om du paddlar dagar i sträck.
Bladen kan du däremot fernissa två gånger. Övergången mellan olja och fernissa kan dekoreras med färgband – målade eller tejpade.
Hämta paddelritning A4 (pdf-fil, du behöver ha Acrobat Reader för att öppna ritningen).
Snickra en pagaj
En bra grönlandspaddel bygger man på några timmar. Måtten kan hämtas från eskimåernas antropometriska måttsystem (som dock skall användas med viss försiktighet. Nordkalottens folk var anpassat för ett liv i kyla och hade förhållandevis kortare extremiteter än vi. Använder vi utan eftertanke eskimåmått blir därför våra kajaker och paddlar för långa).
En grönländsk eskimåpaddel har många fördelar för långfärdspaddlaren. Den är generellt ”lägre växlad” än en storbladig europeisk paddel – d v s mindre kraftåtgång men högre frekvens – men har också variabel utväxling genom att den kan användas med glidande tag. Vidare är den okänslig för vind, energisnål och skonsam för muskler och muskelfästen – det finns många exempel ur litteraturen där skadade långpaddlare blivit botade genom att byta till ovinklad paddel. Flytkraften i en grönlandspaddel är mycket användbar vid rollar och andra manövrar – och kan ersätta en vinklad paddel med flottör. Till skillnad från europeiska paddlar, som är högt specialiserade är eskimåpaddeln mycket mångsidig.
Eskimåpaddeln var alltid specialbyggd för sin ägares mått och det fanns naturligtvis lite olika idéer runt nordkalotten både vad gäller utseende och mått. Den här beskrivna är närmast en sydvästgrönländsk paddel, anpassad efter europeiska mått och är tänkt att fungera som en lämplig utgångspunkt för egna experiment (en eskimåpaddel är så lättbyggd att det man kan kosta på sig att experimentera för att hitta sitt ideal).
Måtten:
De huvudsakliga dimensionerna utgår från kroppsmått.
Totallängden (L): Gamla beskrivningar pratar om armvidd + avståndet armbåge-fingertoppar. Men eftersom europeer har förhållandevis längre armar än eskimåer blir detta ofta onödigt långt. En lämplig anpassning kan därför vara att räkna bort fingerlängden (för de flesta hamnar detta i intervallet 200-220 cm).
Gör du även en stormpaddel (vilket jag rekommenderar eftersom den, utöver sin egentliga användningsområde, är en idealisk reservpaddel och perfekt för rollträning mm) skall längden vara armvidden (ca 170 - 180 cm).
Skaftets längd (S):
Håll armbågarna intill sidorna, sträck underarmarna rakt fram (parallella) som om du håller i ett paddelskaft. Avståndet mellan ringfingrarna är skaftlängden. (ca 50 - 55 cm). Resten är blad. (Har du en ovanligt bred kajak bör du öka skaftlängden till ungefär samma mått som kajakens bredd).
För stormpaddeln är skaftet bara precis så långt att två händer får plats tätt ihop (ca 15 - 17 cm). Bladlängden är densamma som för standardpaddeln.
Skaftets tjocklek (T):
Ett eskimåskaft är tjockare än ett vanligt skaft och i form av en ellips eller rundad rektangel med dem större diametern vinkelrät mot bladen.
Sätt ihop tummen och pekfingret topp mot topp och mät måtten på den oval som bildas (någanstans i intervallet 25x35 mm till 30x40 mm).
Bladets bredd (W):
För att fungera som en grönlandspaddel skall bladet inte vara bredare än att det går att hålla bekvämt om det. (Tro inte att du paddlar fortare eller effektivare med ett bredare blad. Flerfaldige grönlandsmästaren Maligiaq Padilla hävdar att optimal bredd för hans del är 75 mm – han förlorar toppfart om han ökar eller minskar detta.)
Håll tummen och pekfingret som ett stort C och mät avståndet mellan de yttersta lederna (ca 70-90 mm)
Måtten för en standardpaddel:
...och så här ser stormpaddeln ut.
Stormpaddeln används med glidande tag i hård vind, i trånga passager där en lång paddel hade varit ivägen, som behändig reservpaddel och som lätthanterad paddel för roll, höga stöd etc. Gör gärna stormpaddeln lite kraftigare än normalpaddeln och kanske i fur, ask eller lönn – så har du en garanterat hållbar paddel om förhållandena skulle vara sådana att den vanliga går sönder. Den blir då också bra att staka och bära av med, eller att hacka is med.
Material:
Utgångsmaterialet kan vara en 2x4" planka av gran, fur, ceder eller något annat lätt och starkt träslag. Leta efter en kvistfri (eller med små begränsade kvistar) planka med relativt rak ådring. Ett alternativ är att utgå från en 1" planka och på båda sidor limma på ½" stavar för skaftet. Fördelarna är att det är enklare att hitta bra virke, att det blir mindre material att såga/hyvla bort och att kvistar får mindre betydelse – nackdelen att limfogarna minskar elasticiteten i skaftet.
För ett par av mina senaste paddlar har jag valt ett skaft av ask eller lönn med pålimmade ”vingar” av gran – en rimlig kompromiss mellan styrka, elasticitet och vikt. En sådan paddel blir relativt tung – kring 800 gram – men stark och pålitlig
Arbetsgång:
Rita och såga ut paddelns huvudsakliga form. Rita ut tjockleken och såga/hyvla ner till linjerna. Var noga med linjen från skaftet till bladets spets! Ha stöd under bladet vid hyvling, annars riskerar du att bladet böjer sig under hyveln och ger en konkav linje där bladet kommer att brytas vid användning.
Runda skaftet tills det känns bra att hålla i. Bland eskimåpaddlar på museer finns allt ifrån rektangulära skaft med bara lätt rundade hörn till helt ovala.
Tunna sedan kanterna på bladet med behåll en ås längs mitten. Kanterna kan man med fördel experimentera med. Det finns många åsikter om vad som är bästa form. Utgå från att en ganska tjock, rundad kant ger bäst stöd vid rollar, höga stöd mm och är enklast att hantera, men att tunna kanter ger bättre grepp i vattnet och därmed fart men är ömtåligare och får lite sämre flytkraft vid roll/stöd. Bladen på mina bästa paddlar har en radie av ungefär 2,5 mm – hel vägen från skaftet och runt spetsen. Det blir en rimlig kompromiss mellan hydrodynamisk effektivitet och hållbarhet.
För att gå tyst och mjukt utan förluster genom turbulens bör spetsarna ha samma profil som kanterna och de bör vara formade som en halvcirkel eller ellips – inte tvärt avsågade.
Gör inte bladet för tunt – det skall finnas virke kvar för att ge rejäl flytkraft och de skall bara böjas marginellt under belastning.
Ungefär så här bör paddeln se ut när du är klar med hyvling och slipning.
Spetsen är utsatt för slitage och kan spricka vid närkontakt med stenar. En del kommersiella paddlar har ett tvärträ pålimmat som skydd, men erfarenheter är att man förr eller senare får den pålimmade biten i handen (svårt att limma tvärträ).
Enklast är att lägga par lager glasfiberväv i epoxi över bladspetsen som slitskydd – men om det ökar livslängden är tveksamt (ett tätt ytterskikt gör att träet lättare angrips av röta.
Traditionella eskimåpaddlar var skodda med ben runt kanterna och över spetsen (avancerade jobb med en tapp på paddlen, motsvarande urtag i spetsen och två trä- eller bendymlingar för att fixera). Vill du öka livslängden kan en tunn hårdträlist eller en limmad list av hårdplast (tex Corian) runt kanten göra samma nytta. Ännu bättre är att skära bort några millimeter trä runt bladkanten, spackla dit en stark tunn lina och slipa.
På bilden ovan är kanten bortskuren eller fräst. På kanten är sedan en 3 mm lina limmad. Därefter är skarven tejpad (för att få en snygg linje), och linan inspacklad med en blandning av epoxy, microfiber och pigment, och slutligen slipad till rätt form.
En traditionell "benspets" kan åstadkommas genom att slipa bort ett par mm av träet runt spetsen, spackla med en blandning av epoxi, microfiber (armering) och zinkvitt (vitt pigment) och därefter slipa fram formen igen – men som nämnts ovan: en tät yta ökar risken för röta.
Naturligtvis kan du fernissa paddeln eller epoxilacka paddeln men min erfarenhet är att det skyddar sämre (den hårda ytan skadas lätt och under är träet helt oskyddat) och är svårare att underhålla. I den oljade ytan ”repererar” småskador ofta sig själv genom att träet utvidgar sig när det blir blött – i en fernissad yta uppstår istället fukt- och rötskador.
Bent shaft? Jodå, man provade förmodligen bent-shaft-paddlar på Grönland också. Det finns ett antal bevarade östgrönländska paddlar med lätt bågform (fast en del hävdar att de snarade slagit sig efter olämplig lagring). Enligt de som provat blir den lätthanterad vid vanlig paddling men lite svårare att rolla med. Jag har inte själv byggt någon sådan, men råkade ut för att en av mina tidiga paddlar blev skev efter en vinter i garaget. Men jag trivdes aldrig med den efter formförändringen, och sågade upp den till två norsaqs som jag har med när jag undervisar i roll.
Ytbehandling
När du är nöjd med formen (och vikten - det går att nå 650-750 gram med lätt gran och radikal hyvling, utan kompromisser med styrkan) blöter du paddeln så att fibrerna reser sig och finslipar med fint sandpapper – gärna ett par gånger i följd. Olja därefter med kokt linolja (gärna också trätjära) och slipa in oljan med våtslippapper eller stålull (använder du stålull får du acceptera att paddeln blir lite diskret rödprickig av rostande stålpartiklar som bäddas in i träfibrerna, vilket inte alls är så illa som det låter utan fullt acceptabelt). Vill du ha en lite mörkare ton kan du blanda i lite trätjära i första oljestrykningen (paddeln på bilden ovan är i ljus gran, behandlad med tjära/linolja). Olja igen efter de två, tre första gångerna du använder paddeln - därefter behövs bara en strykning om året. Ett gammal råd lyder: olja varje vecka första månaden, sedan varje månad första året och därefter årligen – lite för ambitiöst för mig. Det går även att använda paddlarna helt obehandlade. De får en vacker silvergrå patina ganska snart och hållbarhet och livslängd är ungefär densamma som om man oljar.
Hämta paddelritning (pdf-fil, du behöver ha AcrobatReader för att öppna ritningen).
Hur du använder din nya paddel kan du läsa om på sidorna om paddelteknik
Ett intressant alternativ är en alaskapaddel
Den här visade är från Unalaska ute på Aleuterna. Den är ofta (men inte alltid) smalare och lättare än en grönlandspaddel, och är inte helt symmetrisk utan har fram- och baksida.
Paddeln har ett mycket bra grepp i vattnet och är den bästa paddel som finns med tungt lastad kajak eller i motvind. Som jag upplever det är den generellt snabbare än grönlandspaddeln, men inte riktigt lika mångsidig för rollande (vanliga rollar går lika bra med de lite mer komplicerade är lättare med en helt symmetrisk paddel).
En alaskapaddel fungerar på två sätt. Den konkava sidan bakåt för lägre farter (upp till 4-4,5 knop?) med mycket liten energiåtgång för att hålla fart på kajaken, helt tyst i vattnet. Paddeln hålls då kantad som en grönlandspaddel, men med mindre vinkel (halva vinkeln kanske) och låg paddelföring. För att nå riktigt hög fart vänder man paddeln med plana sidan bakåt, ökar kantningsvinkeln en aning och höjer paddelmotoriken till något som påminner om vingpaddelsteknik. Kräver lite övning men effektökningen är påtaglig.
I grov sjögång kan alaskapaddeln initialt ge sämre stöd än en grönlandspaddel, men det är bara innan man lärt sig använda den korrekt.
Paddeln kan antingen byggas helt i gran eller ceder – utgångsmaterial kan vara en 2x3" regel – eller med en mittbit i starkare träslag, som ask, björk, lönn och pålimmade sidostycken i gran för bladen. En sådan paddel blir starkare men tyngre (ca 800 gram). Paddeln på bilderna nedan är gjord i lönn/gran, 226 cm lång och 65 mm som bredast. Den väger 785 gram.
Ritningen visar en paddel som är 230 cm lång med 68 mm breda blad - relevanta mått för en nybörjare med smala paddlar. Den som har tillägnat sig tekniken kan med fördel minska bredden ett par millimeter och längden ett par cm – greppet är så bra att paddelfrekvensen annars kan bli i lägsta laget när kajaken är lastad. Med lätt kajak och i medsjö och surf är paddeln suverän som den är.
Se också en nyhetsnotis om användning.
Hämta paddelritning (pdf-fil, du behöver ha Acrobat Reader för att öppna ritningen).
Kanadensarpaddel
Jag tycker att den gamla kanadensiska indianpaddeln är överlägsen alla moderna epigoner. Den är lätt, smidig och mindre tröttande att använda – det är lättare att fördela arbetet på fler muskelgrupper. Den gör det också lättare att hålla kursen – framför allt om man är ensam i kanoten.
Observera att för- och akterpaddlaren har olika längd på paddlarna. Skillnaden är tydlig när man lärt sig tekniken.
Paddlarna bör vara din egen längd minus ungefär 7 cm. Paddlar du någon gång stående – vilket ibland behövs över grundomåden för att se stenar bättre – bör du göra paddeln lika lång som du själv.
Kanadensarpaddeln görs av en bräda, 25x165 mm i tillräcklig längd. Materialet bör vara ask eller lönn, som är starka och elastiska träslag. Använder du gran bör alla mått ökas något.
Välj en bräda som är sågad nära barken d.v.s. årsringarna skall se ut så här:
och inte så här:
Rita en mittlinje på brädan och rita ut paddelns form.
Såga eller hugg med yxa ut formen – men lämna bladspetsen rak tills vidare.
Rita en mittlinje runt paddeln (spänn en lina och kontrollera att linjen är rak även om brädan råkar vara skev). Rita ut paddelns tjocklek.
Såga, hugg eller hyvla ner till linjen.
Forma handtaget med rasp eller skölpjärn så att det är behagligt att hålla.
Runda bladspetsen och skåla bladet.
Runda skaftet och skär ut fasningarna handtaget som på ritningen.
Slipa lätt med sandpapper, olja handtaget och fernissa bladet.
Hämta paddelritning (pdf-fil, du behöver ha Acrobat Reader för att öppna ritningen).
Bladen på mina bästa paddlar har en radie av ungefär 2,5 mm – hel vägen från skaftet och runt spetsen. Det blir en rimlig kompromiss mellan hydrodynamisk effektivitet och hållbarhet.
Men ett tätt ytterskikt gör att träet lättare angrips av röta.
Ytbehandling
När du är nöjd med formen (och vikten - det går att nå 650-750 gram med lätt gran och radikal hyvling, utan kompromisser med styrkan) blöter du paddeln så att fibrerna reser sig och finslipar med fint sandpapper – gärna ett par gånger i följd. Olja därefter med kokt linolja (gärna också trätjära) och slipa in oljan med våtslippapper eller stålull (använder du stålull får du acceptera att paddeln blir lite diskret rödprickig av rostande stålpartiklar som bäddas in i träfibrerna, vilket inte alls är så illa som det låter utan fullt acceptabelt). Vill du ha en lite mörkare ton kan du blanda i lite trätjära i första oljestrykningen (paddeln på bilden ovan är i ljus gran, behandlad med tjära/linolja). Olja igen efter de två, tre första gångerna du använder paddeln - därefter behövs bara en strykning om året. Ett gammal råd lyder: olja varje vecka första månaden, sedan varje månad första året och därefter årligen – lite för ambitiöst för mig. Det går även att använda paddlarna helt obehandlade. De får en vacker silvergrå patina ganska snart och hållbarhet och livslängd är ungefär densamma som om man oljar.
